Precis som att alla episka filmer inte per automatik blir intressanta bara för att dom spänner över en lång tid och flera generationer blir inte små filmer ointressanta bara för att dom är smala, tidsbestämda och handlar om ett begränsat antal karaktärer. Blue Jay är en fint exempel på det sistnämnda då det här är väldigt liten film med en extremt snäv ram.
Blue Jay handlar om Jim (Mark Duplass) och Amanda (Sarah Paulson) som träffas av en slump på en stormarknad. Det visar sig ganska snart att dom känner varandra och att dom känt varandra väldigt bra förr i tiden. Dom var tillsammans under skoltiden och nu är dom vuxna. Mycket vatten har flutit under broarna och även om dom utseendemässigt är sig lika från förr har åren satt sina spår. Samtidigt…även om gammal kärlek kanske rostar en smula så finns den där grundkänslan kvar nånstans under ytan. Puttrar. Vill fram. Är lite rädd. Försiktig. Nyfiken.
Det här är en film som inte vinner på att man läser för mycket om den, mest för att det inte finns så mycket att få reda på egentligen. Filmens styrka är skådespelarnas kemi, närvaron, känslan. Antingen går allt detta fram till dig som tittar eller så gör den det inte, sånt är alltid svårt att förutspå, men för mig funkade det, jag köpte hela filmen med hull och hår. Det kändes inte som att Mark Duplass och Sarah Paulson spelade, det kändes som att regissören Alex Lehmann roddat upp en kamera, sagt ”Action” och sen var det verklighetsimprovisation ända in i kaklet.
Jag tycker det här är en jättefin film, den är varm, den är mysig och den stannar kvar i hjärtat ett långt tag efteråt.
Tid kan vara en både hjärtlös och försonande kamrat.
