Etikett: Bobby Farrelly

Publicerat

DUM OCH DUMMARE 2

Det finns tre sorters Dum och dummare-människor här på jorden: dom som sett första Dum och dummare och skrattat läppen av sig, dom som sett första Dum och dummare och inte fattat humorn alls och dom som aldrig skulle få för sig att se någon Dum och dummare, inte ens med en laddad pistol mot tinningen.

Det finns tre sorters Dum och dummare 2-människor här på jorden: dom som sett den första och har längtat efter denna uppföljare sedan 1994, dom som inte sett första men som ser den här ändå och dom som fortfarande aldrig skulle se en Dum och dummare-film hur många siffror som än kommer efter men som ändå berättar hur jävla dålig filmen är, gärna högt och gärna tydligt så alla både hör och ser att här är en människa med en annan typ av humor, kanske till och med en sofistikerad smak, en som aldrig skulle sjunka så lågt som att skratta till skämt baserade på kateterhumor, fis-i-bil-panik eller rövsmörsdofter.

Jag tillhör kategori ett både vad gäller originalfilmen och uppföljaren. Jag älskar Dum och dummare och jag var överlycklig när nyheten att det skulle komma en Dum och dummare 2 släpptes. Att både Jim Carrey och Jeff Daniels skulle reprisera sina rollfigurer Lloyd Christmas och Harry Dunne var stort, det var som att få träffa sina svagbegåvade kusiner från landet igen. Glädje med skämskuddevarning om man säger så.

Jag har svårt att se att någon som gillar originalfilmen tycker att den här filmen är helt värdelös, det är liksom samma film bara med en liten annan twist på skämten. Detta är filmens styrka och svaghet. Det blir småputtrigt, fnissigt och mysigt men det blir inte samma gapflabb som i första filmen, vilket är helt logiskt. I biopubliken skrattades det gott bland både vuxna och tonåringar, filmen håller ett genomgående bra tempo och det är inga direkta svackor. Jag är nöjd och glad, det var härligt att se något rättigenom hjärndött, det är en riktig må-bra-grej ibland. Rövsmörshumor ska verkligen inte underskattas.

PS. Bill Murray gör en roll man aldrig sett honom göra förut. Håll ögonen öppna, det är lätt att missa honom. DS.

 

Publicerat

Måndagar med Matt: FÄST VID DIG

Bob och Walt Tenor är inte bara tajta bröder rent psykiskt, dom är även sammanväxta vid midjan. Det kan medföra vissa komplikationer speciellt eftersom Walt (Greg Kinnear) är en utåtagerande ladies man med skådespelardrömmar och Bob (Matt Damon) är hemmakär, lider av scenskräck och får tunghäfta i kvinnors sällskap.

Med tanke på svenska översättares faiblesse för hejsan-hoppsan-hittipåtitlar så är jag förvånad att denna film inte fick heta Ingenting är omöjligt på svenska, gärna uttalat med Gunde Svans påhejjande dalmålsaccent direktimporterat från Fort Boyard. Filmen handlar nämligen mer om just det än om att Bob och Walt är siamesiska tvillingar.

När bröderna Farrelly gör en film är mina förväntningar alltid höga. Har man gjort en av världshistoriens roligaste filmer (Dum & Dummare 1994) så är det liksom nåt man får räkna med. Fäst vid dig spelar inte i samma komediliga som Dum & Dummare och det beror på att detta inte är någon dum-flams-komedi. Det här är mer en twistad dramakomedi än nånting annat. Den har ett stort hjärta, den har en svärta, den är bitvis nästan jobbig att se tycker jag och att den tar sig in så innanför skinnet på mig beror helt och hållet på Matt Damon och Greg Kinnear som lyckas spela bröderna med kärlek och ryggrad. Samtidigt är den ju rolig. Såklart. Men precis som med en film som Cable Guy så fastnar skrattet i halsen ibland. Empatin tar över, på gott och ont.

Det jag tycker om med filmen är det som gör att jag inte gärna ser om den. Jag såg filmen när den kom för tio år sedan men har inte sett den sedan dess och jag vet varför. Den tar. Den tär. Den är liksom allt samtidigt, härlig och mysig, jobbig och sorglig och filmer som har allt det kan jag inte enbart se i underhållningssyfte. Den äter lite av mig och det får den gärna göra. Det är bara synd att den säljs in som ”trams”.

Matt Damon är så himla jättebra här i sin standardmundering för stora blåjeans och mockabrun jacka. Jag känner för att gråta lite. Tror jag ska göra det nu. Det är en jävla komedi att ha såna biverkningar.