Etikett: Börje Ahlstedt

Publicerat

BANG BANG ORANGUTANG

Å herregud säger jag bara. Vilken jävla START på en film!

Redan första minuten är jag beredd på att såga filmen jäms med fotknölarna. Det ä hackigt och fult och stressat filmat, det ser ut som en mix av Dag och natt och Den elake polisen. Persbrandt när han är som bäst och Svullo alltså. En mix av det. Man storknar ju. Det krockar i skallen, det känns liksom inget bra. Alls. Men så HOPPLA! Det händer nåt. Det händer NÅT precis där i början som får mig att hoppa till. Som får hjärnan att hamna i en bubbla och vilja vara kvar där. Oj! Wow! Snyggt jobbat Peter Asmussen och Simon Staho som skrivit manus. Snyggt jobbat Simon Staho som regisserat också. Nu har han visserligen hela Sveriges skådespelartrojka i ensemblen men ingenting inbillar mig att det gör saker och ting lätt även om han har mycket erfarenhet och kunskap i människorna framför kameran. Finns ju en del riktiga egon där också. Men ärligt talat, det är ingenting som märks i filmen.

Det är något med filmen som känns så väldigt mänsklig. Ledsam. Sorgsen. Mikael Persbrandts Dramatensvenska må glida igenom i vissa scener och hans fitteslickarmustasch är verkligen inte klädsam men jag kan ändå känna med och för hans Åke, pappa till Oscar och Emma, make till Nina (Lena Olin) och bror till Mats (Jonas Karlsson). Åke vill ställa saker och ting till rätta men vissa saker kan man inte förändra, vissa saker är helt enkelt för sent hur mycket man än vill tänka motsatsen.

Samtidigt, den där känslan av att det är Den elake polisen jag tittar på går inte över. Filmen är liksom filmad så. Smal rektangulär bild, klara färger, ganska jobbigt ljussatt och Reine Brynolfsson med en heliumballong. Jag kan verkligen  förstå personer som sågar filmen. Det är som att filmen har ett yttre lager som inte stämmer med det inre och antingen fastnar man på det yttre lagret och orkar inte/bryr sig inte/kan inte knacka sig igenom det för att nå det inre eller så lyckas man se igenom ytan och förstår det som finns bakom.

Jag tror jag förstår. Åtminstone kan jag känna det jag tror jag förstår. Fy fan att vara Åke. Fy fan. Fy fan att vara hans fru också eller hans föräldrar. Fy fan att vara lilla Emma. Fy fan vilket jävla liv. Samtidigt, det är sånt här som händer, hela tiden, varje dag. Familjer går sönder och det finns massor med anledningar till det men människorna måste försöka överleva ändå. Överleva på alla sätt som går.

Filmens plus är skådespelarna och manuset, filmens minus det rent visuella. En krock i både kropp och själ.

Publicerat

Svensk söndag: FANNY OCH ALEXANDER

.

.

.

Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?

Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.

När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.

Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som  gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.

En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.

Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.

Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!

Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.

Publicerat

Svensk söndag: BARNENS Ö

Det är lätt att tro att Kay Pollak är en av våra största filmregissörer. Jag minns när han började filma Så som i himmelen, jag minns kilometervis av kvällstidningstext om hur fantastiskt det var att han filmade igen och vilken STORFILM det kommer bli med stjärnor som Mikael Nyqvist och Helen Sjöholm i rollerna.

Så som i himmelen var Kay Pollaks fjärde film på 38 år. På det sättet kanske han kan ses som Sveriges svar på Terrence Malik men som en av våra största….nej. Innan Så som i himmelen (2004) regisserade han Elvis! Elvis! (1976), Älska mig (1986) och där emellan Barnens ö (1980), filmen om Reine (Thomas Fryk) som har ett sommarlov i sin ensamhet i Stockholm när hans arbetande mamma tror han är på sommarkollot Barnens ö. Reine är på god väg in i tonåren och räknar/letar pubeshår. ”Inget hårstrå på varken pung eller lem, ännu en dag att leva”.

Barnens ö var en film jag såg i skolan när jag var liten. När jag ser den nu känns det obegripligt. Vad hade filmen att lära 10-11-12-åringar? Dels är den riktigt jobbig att se, den har åldrats exceptionellt illa och framförallt musiken är nästintill outhärdlig förutom scenerna när Jean-Michel Jarre står det musikaliska. Thomas Fryk är den enda skådespelaren i filmen som gör det han ska, dom andra är vuxna och man kan ha större krav på dom kan man tycka. Funderingarna Reine bär på, om racerföraren Ronnie Peterson kan vara hans pappa till exempel, kan väl vara lite charmiga om man känner sig på det humöret men det gör inte jag. Jag är grumpy. Jag är besviken på filmen och efter första halvtimmen längtade jag bara efter att den skulle ta slut.

Det här temat fortsätter året ut och det finns många söndagar på ett år. Frågan är om det finns tillräckligt med söndagar för att jag ska ge mig i kast med Älska mig och/eller Så som i himmelen också. Den som lever får se.

Publicerat

I LODJURETS TIMMA

När den här filmen visades på Malmö Filmdagar var jag ensam av filmspanarna i salongen. Dom andra valde The Grandmaster. Jag är helt säker på att jag valde rätt.

I lodjurets timma är en film baserad på en pjäs skriven av P.O Enquist. En ung dansk pojke sitter inlåst på en rättpsykiatrisk avdelning efter att brutalt ha mördat ett äldre norrländskt par och en forskare försöker komma på sätt att få dom intagna att öppna sig, bland annat genom att ge dom husdjur. Men tiden rinner ut för forskaren, hon når inga resultat och då heller inga pengar och griper efter halmstrån. Eftersom pojken hävdar att Gud talat till honom tar forskaren kontakt med prästen Helen (Sofie Gråbøl) i ett desperat rop på hjälp. Kanske kan Helen få honom att berätta sin historia?

I lodjurets timma är en bra och välgjord film men jag undrar vem som är målgruppen? Skulle filmen visas på SVT under en påskhelg eller jul skulle den få hundratusentals – kanske miljoner? – tittare men vilka betalar för att se detta på bio? Vilka kommer på tanken att välja just denna bland alla andra filmer som får betydligt mer reklam? Dom som besöker Victoria i Stockholm, javisst, men sen då?

Det finns ingenting att klaga på med filmen. Historien är väkskriven, det är engagerat och snyggt berättat och skådespelarna är bra. Men det som bitit sig fast mest i mitt minne är scenerna med Börje Ahlstedt och den lilla pojken. Hjärtskärande och så fasansfullt vackra. Den gamla farbrorn, den gulliga lilla pojken, karga norrländska vyer, ljudet av himlaharpan, knarr under vinterskor. Förstående blickar som möts, ordlös kärlek. Fan så fint!

Publicerat

Hobert-helg: FÖDELSEDAGEN

Nu har vi kommit fram till den avslutande delen i filmsviten om De sju dödssynderna.

Mick fyller 50 och självklart vill han bjussa på stor balluns till sin egen ära. Han bjuder in alla, precis alla han träffat på genom åren till sommarstugan Glädjekällan och hela persongalleriet från dom tidigare sex filmerna är givetvis på plats.

Catti har ÄNTLIGEN fått nog av sin egocentriske man. Hon har träffat en ny kille (Shanti Rooney) som hon varit otrogen med ett tag och hon har bestämt sig för att lämna Mick dagen efter födelsedagsfesten. Mick däremot har aldrig varit lyckligare. Alla bitarna i hans liv har fallit på plats (tycker han) och han tänker fria till Catti under festen och bjuda alla gäster på ett överaskningsbröllop big style.

Födelsedagsfesten handlar enligt Richard Hobert om högmod. Enligt Wikipedia betyder ordet ”en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet” och i min värld borde det ha varit förra filmen, Där regnbågen slutar, som handlar om just högmod. Dödssynden frosseri hade passat bättre här, för här frossas det om inte i annat så väl i relationer och det blir nästan lite äckligt stundtals.

Mick försöker utan framgång att få tag i Cattis föräldrar så dom kan närvara vid bröllpet men det närmsta han kommer en släkting till henne är farbror Ralf (Sven-Bertil Taube). Ja, just det, Ralf från Händerna, Cattis misshandlade snubbe från första filmen som nu tydligen är bror med Cattis pappa. Incestuöst på ett både äckligt och onödigt sätt kan jag tycka. Ingenting med den här filmen blir bättre av Ralfs närvaro, han behövs inte alls för handlingen men varför väljer då Hobert att dra in honom och göra honom till en släkting dessutom? Ska jag som tittar serveras en extra sunkig bild av Catti såhär på slutet, har hon varit för perfekt hittills, är det det? Räcker det inte med att hon är otrogen (och således inte ett dugg bättre än sin ”kvinnokarl” Mick), hon ska medvetet ha knullat sin farbror också?

[Det där störde mig faktiskt en hel del, så mycket att jag var tvungen att sätta på Händerna igen och ta reda på hur dom två träffades där på Öland och då hade det ingenting med släktskap att göra. Catti reste runt med ett cirkussällskap som stannade till på Ralfs Mat & Bensin och sen blev hon kvar. Farbror, my ass.]

Födelsedagen som film betraktad vill mycket men lyckas bara med en bråkdel. Precis som i Ögat och Där regnbågen slutar dräller det av missar och dumheter som med mycket enkla medel hade kunnat undvikits eller klippts bort. Jag får känslan att Hobert har haft bråttom på ett sätt han inte hade under dom första fyra filmerna.

Det är en ynnest att se att Sven Lindberg fick så pass mycket tid framför kameran som han fick här, det är han som gör att Födelsedagen känns som en värdig avslutning och ett fint hopknytande av en filmsäck som han var med och skapade i och med Glädjekällan. Det är faktiskt bara han och Jakob Eklund som får godkänt här, alla andra agerar i stort sett med vänsterhanden.

Det jag måste tillägga nu när jag sett hela denna filmserie inom loppet av tre dagar är att det är såhär den ska ses, i en följd, nära varandra, som ett. Jag har sett samtliga filmer förut, när dom kom på bio, men det är mycket jag missat när det går år mellan varje film. Att se dom i ett svep ger en TV-serie-känsla åt filmerna som bara är positiv och även om filmerna skiftar mycket i kvalitet så är det sevärda filmer – om än med en nästan osund fokusering på gökande.

 

Publicerat

Hobert-helg: Höst i paradiset

Om idioti var en dödssynd så handlar Höst i Paradiset om just det. Om idioti. Om dumheter. Om det kanske inte alltför smarta i att tänka med kuken och ligga med granntanten samtidigt som man har en gravid flickvän eller det jävligt korkade att som 68-åring och nykär i en jämnårig kvinna schabbla bort allt genom att vara svartsjuk som en tonårspojke så fort nya kärleken pratar med någon av motsatt kön.

Det är alltså höst i paradiset. I sommarstugan Glädjekällan bor Mick (Göran Stangertz) och Catti (Camilla Lundén) som väntar deras barn. Ragnar (Sven Lindberg) bor också där och han har fallit som en fura för Vendela (Mona Malm) som är kvinnan i grannhuset och en gammal vän både till Ragnar och hans bortgångna fru Ellen. Tänk vilken ynnest att få bli upp över öronen förälskad på gamla dar, tänker Ragnar och uppvaktar Vendela på allsköns kreativa vis och jag bara ler för han är rätt skön den där gubben.

Mick träffar sin barndomskamrat Susanne på tåget och dom kan inte hålla varken händerna eller könen i styr någon av dom. Susanne bor bara ett stenkast från Glädjekällan med sin man (Börje Ahlstedt) och deras två barn och det gör dom hemliga mötena lite enklare och frekventare än dom kanske varit annars. Mick tar varje chans han får och Susanne är inte direkt nödbädd. Dom tar igen allt som inte riktigt funkade hundra när dom var 14 och 15 och dejtade sist.

Höst i paradiset handlar alltså inte om idioti utan om dödssynden lust, här gestaltad som lust till passion, lust till livet och lust till att bejaka det man själv vill utan att se till andra. Fast jag tycker filmen lika mycket handlar om rädsla, rädslan för att bege sig in med hull och hår i en relation (med allt vad det innebär) kontra rädslan att gå ensam genom livet, även om ensamheten är ett aktivt val.

Sven Lindberg är alldeles hjärtskärande även i den här filmen, liksom Mona Malm med sin inbyggda tala-tamejfan-inte-om-för-mig-vad-jag-ska-göra-mentalitet. Camilla Lundéns Catti befinner sig här, precis som i dom tidigare två filmerna, preciiiiis på gränsen för att klassas som bimbo-offer men hon klarar sig hela tiden, hon kommer med dom där dräparna i rätt tid, hon har mycket mer ryggrad än vad jag först tror och det gör mig glad, det gör att jag tror på henne och då håller historien hela vägen.

Det här är en film som liksom bara rasslar förbi, det är som att äta chokladpudding på Vikingbuffén, det bara slinker ner fast det egentligen är alldeles för mycket på tallriken. Men jag hade ganska kul under tiden och trots att filmen bitvis gränsar till fars så hänger jag med i svängarna med ett leende på läpparna OCH knuten hand i fickan. För vilka jävla idioter det finns, alltså.