Etikett: Borlänge

Jag har sett många filmer på sistone som fått mig att gråta. Alltså inte bara gråta sådär gulligt som det kan se ut när en enkel liten kristallklar tår sakta rullar sig nedför kinden, nej nu snackar vi fulgråt med snorränder ända ner i munnen. Föga attraktivt och ganska jobbigt.

Igår satt jag i en biosalong på Söder i Stockholm tillsammans med 68 andra människor. Exakt 68 för det fanns (och finns) 69 platser i salongen, fullsmockat in till sista stol. Det är kaxigt att en dokumentär om sjutton somalier från Borlänge som börjar träna bandy för att kunna åka till bandy-VM i Sibirien drar så mycket folk. Nej kaxigt är fel ord, det är FINT. Jag blir glad, jag blir genuint jätteglad.

Jag tycker om Filip och Fredrik. Jag gillar det dom står för, att dom ser den lilla människan, frågar riktiga frågor som dom på riktigt vill höra svaren på. Dom är dessutom svenska mästare på social skills, borde vara drömgäster på vilken stel finmiddag som helst.

Att det skulle vara just Filip och Fredrik som sätter tänderna i sagan om det somaliska bandylandslaget kan knappast förvåna någon. Vem skulle annars göra det? Det är dom eller ingen tänker jag, det finns inga andra som bemästrar kombinationen av värme och sociala medier på samma sätt som dom. Filip och Fredrik når ut och det är därför det sitter 69 människor av 69 möjliga i en biosalong på Söder och tittar på en film som heter Trevligt folk.

Trevligt folk är en film alla borde se. Inte alla utan A L L A. Det är det som är filmens enda problem. Trevligt folk är en film om trevligt folk för trevligt folk. Jag känner mig hundraprocentigt säker på att alla som betalar för att se Trevligt folk är trevligt folk, dom otrevliga typerna, dom som skulle behöva se filmen kommer aldrig att göra det. Det är precis samma sak som att föräldrarna till klassens jävligaste unge aldrig dyker upp på föräldramöten, det går liksom inte att nå fram.

Trevligt folk fick mig att skratta, le, fingråta och fulgråta. Så jävla snorigt alltså. Tjejen bredvid mig tittade snett, fnös lite och lutade sig ap-hårt mot grannen på andra sidan men när eftertexterna rullade satt hon där med näsduken hon med. Och alla klappade händerna när filmen var slut. A L L A. Och ingen störde under filmen med lysande mobilskärm. I N G E N.

På nåt skönt sätt fick jag en känsla av att det inte är kört. Det finns så mycket positiva krafter i vårat konstiga land, det gäller bara att sätta fingret på det och synliggöra det. Det är det Filip och Fredrik har gjort nu – med den äran!