Etikett: Boyhood

Publicerat

FILMÅRET 2014

Nu är jag ÄNTLIGEN redo att lista förra årets bästa filmer. Som vanligt tycker jag det känns bäst att försöka hinna se så många av årets filmer som möjligt innan jag gör listan, så många av både dom stora OCH dom små (som jag sett fram emot).

Hur var då filmåret 2014? Helt okej skulle jag vilja påstå. För egen del är det tre filmer som sticker ut rejält men under pallplats finns det 15-20 filmer som brottas om övriga listplaceringar vilket är fler än vissa år men färre än andra.

Uppdaterad lista 2015-05-17: Wild åkte ur listan (plats 10)

 

10. Honeymoon
(Regi: Leigh Janiak)

En anspråkslös liten film som jag ofta tänker på, är det inte så pärlor växer fram? Jag upprepar det jag skrev i recensionen: Det känns som att manusförfattaren och regissören Leigh Janiak på nåt sätt uppfunnit hjulet igen med Honeymoon. Det känns som att han gjort en indievariant av Under the skin.

.

.

.

9. Boyhood
(Regi: Richard Linklater)

Många av oss lever våra liv i tron att vi inte är särskilt speciella. Vi gör i princip samma saker varje dag, jobbar, käkar, sover och försöker socialisera oss med andra i den mån vi orkar och hinner. Samtidigt känner vi nog oss unika innerst inne, det finns ju ingen klon därute, ingen som är precis som vi och som gått ens en meter i våra skor. Boyhood är den första filmen jag sett som sätter det vanliga livet – dig och mig och alla vi andra – på en pidestal och vinklar en spotlight mot den. Ingenting annorlunda händer, dagarna och åren knallar på, precis som för oss alla. En smått o-trolig film det här!

.

.

.

8. The Babadook
(Regi: Jennifer Kent)

DOOK! DOOK! Jag säger inget mer.

.

.

.

7. The Grand Budapest Hotel
(Regi: Wes Anderson)

Den första Wes Anderson-filmen som ger mig Pommac-bubblor i magen och som får mig att sitta och dum-le i biosalongen. Jag ville se om den direkt efteråt och jag ville omfamna mitt filmintresse som ibland – oftast – gör mig så glad men inte jätteofta SÅ glad som just då. Länge länge hade den en högre placering än sexa på listan, ja ända fram till senhösten låg den på första plats. Men sen kom dom. Dom andra höjdarna. En efter en efter en på en liten kälke genom skogen.

.

.

.

6. St. Vincent
(Regi: Theodore Melfi)

Grumpiga gubbar på film har man sett förut men jag tror inte jag sett grumpighet på det här sättet. Bill Murray är Vincent, en man det är både svårt och lätt att tycka om. Lite som med dom flesta av oss alltså. Filmen handlar liksom om det, i alla fall som jag ser det. Om livet. Om vem vi vill vara. Om hur vi vill leva. Om att vi ibland blir lite tufsiga när livet inte vill oss riktigt väl och det fina i att hitta en vän där man minst anar det.

.

.

.

5. The Skeleton Twins
(Regi: Craig Johnson)

På femte plats finns filmen som bjussade på årets mest hjärtvärmande scen. Kanske är det också filmen som överraskade mest skådespelarmässigt när både Kristen Wiig och Bill Hader visade att dom på alldeles ypperliga sätt kunde spela allvarsamma roller precis lika bra som roliga. Jag tycker väldigt väldigt mycket om den här filmen, den känns som en kär vän på nåt sätt.

.

.

.

4. The Judge
(Regi: David Dockin)

Och här är filmen som jag trodde skulle vara på ett visst sätt men som visade sig vara SÅ mycket mer. Jag tycker The Judge ”säljs in” helt fel. Jag tycker den har posters som luras, DVD-fodral som utstrålar att den är ett rättegångsdrama vilket-som-helst men det ÄR inte så. Men jag tror auran skrämmer bort en hel drös med presumtiva tittare som skulle älska filmen. Jag älskar rättegångsdramer, alltså kastade jag mig över den och trots att jag borde ha kunnat bli besviken blev det precis tvärtom. The Judge är som att köpa en mjukglass med chokladströssel och sen när man tuggat bort allt strössel och det bara är den där tradiga vita glassen kvar så ropar kioskägaren: ”Det är fri refill på strösslet, dubbeldoppa så mycket du vill!”. Och det gör man. Och man vill inte att glassen ska ta slut. Ja, precis så är The Judge. Glasklart?

.

.

.

3. Whiplash
(Regi: Damien Chazelle)

Om The Judge är mjuklass, vad är då Whiplash, mer än att vara en alldeles självklar trea på min lista? Alla tre medaljörerna är självklara, dom spelar i en helt egen liga. Samma liga som Miles Teller spelar i här. Trumslagarligan. Jävlar vad killen trummar alltså! Och Damien Chazelle, killen som skrivit och regisserat filmen, vad ska det bli av honom? Kommer han blir A One Hit Wonder eller har han fler storverk i bakfickan? Spännande tider väntar. Att Miles Teller kommer bli en av dom allra största står dock helt klart. Han har ”nåt”, lite samma ”nåt” som den gamla tidens skådespelare, som Gregory Peck, typ. Och J.K. Simmons. Vilken hjälte! Ja, inte i filmen kanske men annars.

.

.

.

2. Calvary
(Regi: John Michael McDonagh)

Vem hade kunnat tro att en skäggig präst i Brendan Gleeson gestaltning skulle kunna få mig så totalt på fall? Inte jag i alla fall. Att jag kärade ner mig i Calvary kom som en fullständig överraskning men en mycket trevlig sådan. Överraskningar är oftast det, trevliga, när det handlar om någonting bra. Historien är välskriven, filmen är vacker i färger och känsla och skådespelarna levererar, för att inte säga högpresterar. Och jag är fågeln i fågelholken med det bultande hjärtat som nästan vill sprängas i bröstkorgen. Vilken film! MAGI!

.

.

.

1.  Nightcrawler
(Regi: Dan Gilroy)

Årets etta är lika självklar för mig som tvåan var given tvåa och trean en solklar trea. Nightcrawler är den enda filmen från 2014 som fått mig att applådera, gett mig träningsvärk fast jag satt still, fått mig att svettas på ryggen samt inspirerat mig till att tjata hål i huvudet på alla som efter visningen både ville och inte ville höra att ”JAG  VILL INTE ÅKA HEM, VILL KÖRA BIL, JAG VILL KÖRA EN RÖÖÖÖÖD BIL JÄTTEFORT OCH NUUUUUU!!!”. Vilken sjujäklarns film det här är! Och Jake Gyllenhaal alltså, vilken sliskigt otäck haal jävel!

..

Bubblare: 99 Homes, Cold in July, Interstellar, Wild,  Foxcatcher, Trans4mers, Min så kallade pappa, Draktränaren 2, Captain America: The Winter Soldier och The Amazing Spider-Man 2.

Lite fler filmbloggare har listat sina favoriter från 2014.

Flmr

Jojjenito

Den perfekta filmen-Niklas

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den-Carl

Movies-Noir

Plox

Filmitch

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA REGI

Alejandro González Iñárritu – Birdman
.
Det här är andra gången herr Iñárritu är nominerad för Bästa regi. Förra gången var 2006 med Babel och nu är det dags med en annan film som börjar på B (det måste ha varit kantboll för Biutiful också). Även om Birdman inte var en av mina favoritfilmer från 2014 så måste jag ge Iñárritu cred för att ha lyckats förnya filmmediet på ett rätt härligt sätt. Nomineringen är solklar, självklar och hundraprocentigt värdig.
.
.
.
Richard Linklater – Boyhood
.
Om jag ger Alejandro González Iñárritu cred för förnyelsen med Birdman måste jag rimligtvis göra detsamma med Richard Linklater och hans film som börjar på B: Boyhood. Att bara komma på tanken att filma en och samma film under tolv års tid är en sak, att få ett filmbolag med i båten är en annan. Att behålla skådespelarna sugna och på under alla år är en tredje. Att få biopubliken med sig är en fjärde och att få priser för filmen en femte och själva gelehallonet på mjukglassen. I mina ögon är han extremt värd både en nominering och att vinna.
.
.
.
Bennett Miller – Foxcatcher
.
Precis som Alejandro González Iñárritu var Bennett Miller nominerad för Bästa regi redan 2006 och i Millers fall gällde det filmen Capote. Båda fick för övrigt se sig besegrade av Ang Lee för Brokeback Mountain. 2011 var Miller på tapeten med en annan Oscarsnominerad sportrelaterad film, nämligen Moneyball. Är det hans grej det här, biopics? Tredje filmen, tredje biopicen. Rimligtvis borde han inte ha sucken av en chans på vinst i år.
.
.
.
Wes Anderson – The Grand Budapest Hotel
.
Det här är Wes Andersons första Oscarsnominering för Bästa regi men den sjätte nomineringen totalt. I mina ögon är The Grand Budapest Hotel för Wes Anderson vad Midnight in Paris var för Woody Allen. Just som man inte tror att han kan göra nåt mer/bättre/större/intressantare så säger det BADABOOM så kommer det nåt som är så jävla mycket bättre än det mesta han gjort. Bara det att han gjort en film som gjorde mig helt begeistrad, jag som inte ens gillar hans filmer. High five, Wes! Den här nomineringen är du mycket väl värd!
.
.
.
Morten Tyldum – The Imitation Game
.
Vad normannen Morten Tyldum har i detta startfält att göra vete fåglarna men här är han i alla fall. Efter succén med Huvudjägarna fick han chansen att åka till Hollywood och sure, The Imitation Game är en habil film, okej i alla dess delar men någon Oscarsnominering för Bästa regi borde den – han – rimligtvis inte ha fått. Sätter du en spänn på Morten Tyldum på söndag borde du få en miljard tillbaka.
.
.
.
Att Christopher Nolan inte finns med bland dom nominerade är en SKYMF mot i princip allt och alla jag kan komma på. Att regissera en film som Interstellar kan inte vara ett dugg enklare än att regissera till exempel Gravity och den fick Alfonso Cuarón en Oscarsstatyett för förra året. Jag tycker även att Damien Chazelle borde ha haft en given nominering för Whiplash.
.
Men livet är inte rättvist och jag tror Iñárritu kommer vinna för det är mycket mer PK-coolt att gilla den upphaussade Birdman än det ”vanliga” dramat Boyhood. Men jag hoppas på Richard Linklater i år, han får min hjärteröst.
.
Alla år jag gjort dessa sammanfattningar har jag roat mig med att räkna ut medelåldern för de nominerade regissörerna. 2012 var den 62,2 år, 2013 56,4 år, 2014 var den 55,6 år och i år är den 50 år prick. En rasande fart nedåt alltså!
.
Vad tycker Movies-Noir om denna kategori? Klicka här för att komma till hans inlägg. Imorgon kl 06 kommer mina tankar om Bästa film.
.
.
.
.
Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Patricia Arquette — Boyhood
.
Det är alltid roligt att få upp ögonen för skådespelare jag inte har någon särskild relation till. Patricia Arquette har i min värld – fram tills nu – varit en jaha-skådis, någon jag har sett i massvis med filmer men egentligen aldrig tyckt varken bu eller bä om. Inte bra, inte dålig, ingenting liksom. Boyhood blev som en Patricia Arquette-pil rätt in i mitt hjärta, jag tycker jättemycket om henne nu. Wow!
.
.
.
Laura Dern — Wild
.
Den här nomineringen är heeeelt obegriplig och beviset för vilket svagt år det är för just denna kategori. Laura Dern är med så minimalt lite i Wild och när hon är med tycker jag inte hon är något speciellt. Jag har inget mer att tillägga så jag går vidare.

.

.

 

Keira Knightly — The Imitation Game
.
Och nu tänker jag hänvisa till texten här ovan och helt enkelt gå vidare innan det blir hardcore-smutsigt här.
.
.
.
.
Emma Stone — Birdman
.
Vilken härligt skriven karaktär, perfekt för Emma Stone! Här fick hon lite andra saker att bita i än i dom andra två filmerna hon gjorde 2014 (The Amazing Spider-Man 2 och Magic in the Moonlight) men vilken roll hon än spelar så gör hon det otroligt bra. Scenerna i Birdman med Emma Stone i bild är magiska tycker jag.
.
.
.
.
Meryl Streep — Into the Woods
.
Den här nomineringen känns som ett avsnitt av den gamla SVT-humorserien ”Har du hört den förut?”. Tradigt så man dör. Kan Meryl Streep visa sig på film UTAN att bli Oscarsnominerad?
.
.
.
.
Stora delar av denna kategori känns just i år som pytt-i-panna. Gamla rester som kryddats till i ett försök att bli nåt annat än det egentligen är. Tyvärr måste jag tillägga. Det är synd, det är tragiskt, det är väl SJÄLVA FAN att det inte finns fler bra skrivna, spännande kvinnliga biroller! Jessica Chastain och Anne Hathaway kunde mycket väl ha blivit nominerade istället för Dern och Knightley även om jag tycker att det bara var Matthew McConaughey av Interstellar-rollerna som var riktigt jävla bra. Jessica Chastain hade även förtjänat en nominering för The Disappearence of Eleanor Rigby:Them samt givetviiiiiis Rene Russo för Nightcrawler. Hur fan kunde juryn missa Rene Russo???
.
Äh! Hur jag än vrider och vänder på det så är denna kategori inte det minsta spännande i år. Det står mellan Patricia Arquette och Emma Stone och jag kommer jubla vem av dom som än vinner. Mitt hjärta röstar dock på Patricia, Emma Stone kommer få så många fler chanser på en statyett.
.
Movies-Noir presenterar också dom kvinnliga birollerna på sin blogg idag. Här hittas hans inlägg. Imorgon kl 18 presenteras kategorin Bästa manliga huvudroll.
.
.
Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA BIROLL

Robert Duvall — The Judge
.
Innan jag hade sett The Judge trodde jag att Robert Duvalls nominering var ännu en av dom där gäääääsptråkiga hej-och-tack-för-lång-och-trogen-tjänst-nomineringar som man så ofta ser (typ Bruce Dern förra året). Det är givetvis jättekul – på ett helt oironiskt sätt – att äldre skådisar får välförtjänt uppmärksamhet innan som fejdar förbi i en svartvit bild till sorgsam musik i galans obligatoriska in memoriam-inslag men det underlättar ju om dom bjussar på lite av en uppvisning i filmen och inte ”enbart” är…..gamla.
.
Robert Duvall är äckligt bra i The Judge. Han förtjänar sin nominering till hundra procent. Och har du inte sett filmen – gör det. NU!
.
.
.
Ethan Hawke — Boyhood
.
Ethan Hawke surfar lite på samma typ av våg som Matthew McConaughey. Han blir helt enkelt bättre och bättre med stigande ålder. I Boyhood känns det som att han till mångt och mycket spelar sig själv och den känslan förstärks säkerligen av att han åldras tolv år inför våra ögon, tolv riktiga år alltså, inte tolv påsminkade-rynkor-år.
.
Jag tycker Ethan Hawke förtjänar sin nominering men rimligtvis borde han inte ha sucken av en chans att vinna i år.
.
.
.
Edward Norton — Birdman
.
Visst är Birdman mycket av Michael Keatons enmansshow (och kanske klipparens) men birollerna i filmen bör verkligen inte förringas. Okej att Edward Norton ser ut som Sean Penn på bilden (och typ har seriefigurer på kallingarna, woop! woop!) men den typen av karakär/rollfigur/whatever han spelar är verkligen något helt nytt även för att vara Edward Norton som normalt sett är en kameleontskådis.
.
Om Edward Norton vinner eller inte beror enbart på om juryn vill slam-dunka Birdman till galans stora vinnare.
.
.
.
Mark Ruffalo — Foxcatcher
.
Härliga Mark Ruffalo som extremt trovärdig brottare är skäl nog att se Foxcatcher. Att Channing Tatum egentligen borde vara nominerad han också (för samma film) är en annan femma.
.
.
.
J.K. Simmons — Whiplash
.
Moooookej, nu snackar vi uppvisning här! J.K Simmons är snubben som fastnat i birollsfacket men hans namn får alltid min mage att fjärilshoppa till lite extra när det dyker upp i förtexterna. Det intressanta med den här mannen är att det alltid känns som att han spelar sig själv men bara får chans att visa en sida av sin personlighet i taget och han spelar väldigt ofta pappa, familjefar. Här är han något helt annat. Här är han Fletcher. Trumslagar-fascist-Fletcher.
.
.
.
Jag har ingenting negativt att säga om nomineringarna, alla fem är värdiga vinnare men det finns bara EN vinnare för mig: J.K. Simmons. Jag hoppas verkligen att han kommer att vinna dels för att han förtjänar att få en spotlight riktad mot sig på riktigt nu och dels för att en vinst kommer ge uppmärksamhet till filmen – och DET förtjänar filmen!
.
Även Movies-Noir har skrivit sina tankar om dom manliga birollerna idag, här finns hans inlägg. Imorgon kl 18 presenteras nomineringarna till Bästa kvinnliga biroll.
.
.
Publicerat

Fredagsfemman #138

5. Biljettsläpp!

Nu är biljetterna släppta till höstens Monsters of film-festival. Zombeavers på stor duk, bara en sån sak! Biljetterna hittar du här.

.

.

.

4. Idris!

Luther är inte en serie som kan stoltsera med det mest genomarbetade manuset men herregud, med Idris Elba i huvudrollen är det mesta tittbart.

.

.

.

3.True Detective 2-pojkarna

Jag fattar att man inte kan ha sån tur två gånger. Att para ihop Matthew McConaughey och Woody Harrelson i samma TV-serie var som en Trissvinst med tre framskrapade TV-apparater för en sån som mig (och typ resten av världen?). Nu är det klart att Colin Farrell och Vince Vaughn blir nästa par ut och jag kan lätt hålla mig för garv. Regelbundna läsare av denna blogg har nog rätt god insikt i exakt hur illa jag tycker om i alla fall den ene av dom. Men å andra sidan, det går att se det positivt. Mina förväntningar är nere på noll, nu kan det bara bli bättre och ingen kommer vara gladare än jag om jag får anledning att hylla Farrell & Vaughn på samma sätt som Rust och Marty.

.

.

.

2. Patricia Arquette

Patricia Arquette är en skådis som jag mer eller mindre dissat i hela mitt liv, lite på samma sätt som Vince Vaughn. Hon är en skådis som jag aldrig förstått storheten i, en skådis som fått kanonroller i bra filmer men jag har aldrig förstått varför. Idag har Boyhood premiär. Från och med nu älskar jag Patricia Arquette!

.

.

.

1.Idol

Jag kämpar. Jag försöker. Ibland funkar det. Det är inte helt enkelt att hitta TV-program (eller filmer) som klaffar för hela familjen längre. En 17-årig tjej, en 15-årig kille och en 42-årig mamma har helt enkelt ganska olika smak, samtidigt är det jättemysigt att kura upp sig i soffan allihop och titta på nåt tillsammans alla tre. Jag tänkte att Idol kunde vara en sån gemensam TV-kraft. Vi tittade på uttagningarna tillsammans. Det är inte riktigt min grej men det gick bra, det var både kul och trevligt. Sen fastnade jag. Började heja på några av dom sökande, kollade på extraprogrammen på TV4Play (bara DET är fan värt en mamma-guldstjärna!) och nu när det är fredagsfinaler så kommer jag antagligen sitta framför TV:n och kolla. Fast själv. Kidsen har tröttnat, Idol är inte kul längre. Fast det tycker jag. #vadmanängörblirdetfel

 

Publicerat

BOYHOOD

Har du någon gång varit hemma hos en barnfamilj boendes i ett hus med furutrapp? Har du någon gång gått uppför denna trapp? Har du nån gång tittat på väggen intill dig?

Jag undrar hur många furutrappor i detta land som har en odyssé av inramade skolfotografier i A4-format på väggen? Det börjar med en glad tandlös skit med nedspilld T-shirt, fortsätter med en nyklippt ettagluttare med hängselbyxor till en mellanstadiekille med fotbollströja från nåt europeiskt storlag till en butter högstadiekille med begynnande acne.

Att gå uppför trappan blir som en liten resa, som att få följa med den här inramade människan genom livet en stund. Att se Boyhood ger mig precis samma känsla.

I tolv år har regissören Richard Linklater filmat Ellar Coltrane, från att han var sex år till arton. Han spelar Mason, killen som växer upp mitt framför våra ögon. Även hans mamma Patricia Arquette och pappa Ethan Hawke filmas under alla dessa år och det blir nästan en lika stor wow-upplevelse att se dom åldras sina tolv år som att se Mason gå från knatte till ung man.

Det finns inte mycket att klaga på med den här filmen. Den är fantastiskt mysig, känslosam, annorlunda och härlig på alla sätt och 165 minuter passerar i ett nafs. Ska jag hitta nåt litet som stör mig så är det Lorelei Linklater som spelar Masons syster Samantha. Missförstå mig rätt nu, hon är underbar, hon är jättebra men i en film som känns så verklighetstrogen som denna kan jag inte släppa att jag inte tror på henne som biologisk dotter till föräldrar som ser ut som Patricia Arquette och Ethan Hawke. Föräldrarna har blå ögon och tämligen blonda hår, Samantha har stora bruna ögon och mörkt hår. Jag vill inte tänka att regissören castat sin egen dotter i denna roll för att hon är hans dotter men det är tyvärr så det känns.

Jag har alltid haft svårt för Patricia Arquette som skådespelare. Jag tycker väldigt sällan att hon är bra, oftast överskattad, ibland rent trist. Om jag skulle skriva ner alla mina Patricia Arquette-tveksamheter på små lappar och lägga dom i en stor svart hatt skulle det bli många lappar, det skulle också bli en tämligen svårsmält middag eftersom jag efter denna film skulle vara tvungen att äta upp hattjäveln. Jag tror Patricia Arquette kommer få sin första Oscarsnominering för sin roll som den icke namngivna mamman i den här filmen. Hon är – för att använda en klyschigt uttryck – magisk och jag kommer se på henne med helt nya glasögon från och med nu.

Jag älskar att Richard Linklater drog detta projekt i hamn, jag älskar att det fanns ett filmbolag som trodde på hans idé och som kontinuerligt gav honom pengar fast dom visste att det var många år tills dom skulle få se resultat och – förhoppningsvis – få återbäring på sin investering.

Det vi inte ska glömma i sammanhanget är att vi faktiskt har en svensk variant av Mr Linklater och han heter Bengt Bratt. 1971 skapade han Hem till byn, en TV-serie som pågått till och från ända fram till 2006 och där många av skådespelarna varit med hela vägen. Fast känner jag Richard Linklater rätt har han inte gett upp berättelsen om Mason. Om tolv år får vi säkert se hans liv från 18-30 år. Det ser jag fram emot.

Mycket.

Boyhood var den film som (tror jag) alla närvarande på Malmö Filmdagar ville se. Det var årets riktiga snackis. Och hur mycket förväntningar som än låg i biosalongsluften så tror jag inte någon blev besviken. Det är svårt att bli det med den här filmen. Den är verkligen jättefin!

Såhär tycker mina filmspanarkompisar om filmen (länkar kommer vartefter texterna publiceras).

Fripps filmrevyer

Jojjenito

The Velvet Café

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

Fredagsfemman #134 – Tankar om Malmö Filmdagar

5. Skräpförundran

Samtliga besökare på Malmö Filmdagar har på något sätt med filmbranschen att göra. Jag kan inte göra annat än att anta att vi alla är vana biobesökare. Kanske vi även är kräsna biobesökare som kräver en hel del av andra runtomkring för att besöket ska bli så trevliga som möjligt. Därför förvånade det mig en hel del att så många lämnade sitt skräp i salongen efter visningarna. På nåt sätt känns det nästan obegripligt. Vi bjuds på gratis kaffe, gratis dammsugare, gratis godis, är inte det minsta man kan göra att slänga sitt skit i papperskorgen efteråt? Jo. Jag tycker det.

.

.

.

4. Med embargo-plåster-över-munnen

Okej, ALLT på Malmö Filmdagar var inte bra men även det som var mindre bra är fortfarande intressant. Eftersom jag skrivit på tysthetslöfte angående en film som kommer på bio framöver så kan jag inte skriva titeln på filmen jag syftar på här, men det är fascinerande det här med vilka filmer som går upp på bio och vilka som går direkt till DVD. Det känns helt avigt att filmer som Snowpiercer och Enemy går direkt till DVD medans denna totalsopa till film kommer visas på bio. Det var helt enkelt länge sedan jag såg någon film på bio med mindre existensberättigande än denna. Nån som bestämmer över biorepertoaren håller uppenbarligen inte med eller så går hen helt enkelt bara på känn.

.

.

.

3. Årets snackis

Utan tvekan känns det som att årets snackis blev Richard Linklaters Boyhood. Min recension kommer 25/9.

.

.

.

.

2. Tema-spaning

Förra året var BOATS-filmer den tveklöst vanligaste gemensamma nämnaren bland filmerna på Malmö Filmdagar. I år känns mat och självmordsförsök som dom två vanligaste temana tätt följda av paranoia och tolerans. Lite mer spretigt alltså – men på ett bra sätt.

.

.

.

.

1. Alla nya och gamla fejs!

Den solklara förstaplatsen och det absolut bästa med Malmö Filmdagar är att få hänga med mina filmbloggarvänner flera dagar i sträck, att få möjligheten att träffa sociala-medier-bekanta i verkliga livet, personer som jag annars bara haft kontakt med via bloggkommentarer, Facebook och Twitter samt att vara i ett sammanhang där inget annat spelar någon roll. Dessa dagar är det bara film som styr livet och det är alldeles uuunderbart.