Det finns få parametrar som är så svåra att värja sig mot som kombinationen lekfullhet, smartness och charm. Det gäller egentligen i alla situationer och med alla människor. Hur kan man inte gilla den kombon?
Deadpool som filmisk figur känns som urtypen av en mix av dessa egenskaper och både första filmen och denna är en produkt av människor bakom (och framför) spakarna som behärskar dessa kvalitéer till fullo. Med det sagt, det är ingen idé att jag mörkar mina åsikter om filmen, inte ens såhär pass långt upp i texten, för det här är BRA SKIT, det är underhållande till max och jag har svårt att se att man kan få mer bang for the bucks än såhär för biljettpengen.
I Deadpool (första filmen) var det en massa kluriga referenser som lätt flög över ens huvud om man inte var koncentrerad och med i matchen. Deadpool 2 tar steget ännu längre och med alla dom filmiska referenser som haglar här är det VERKLIGEN en film som hyllar oss nördar. Som känns tacksam över att vi nördar finns. Vi som sett filmerna, som snappar upp saker, som hänger med i den populärkulturella sfären. Jag fattar att filmen kan upplevas larvig om man inte är ”en av oss” men å andra sidan, varför utsätta sig för filmen om man inte gillar genren, det är ren idioti. Så ser du en brutalsågning av Deadpool 2 någonstans, lita inte på den. Den är skriven av någon som inte fattar grejen.
Hur kan jag skriva så? Hur kan jag vara så kategorisk, nästan fördömande? Jo, jag kan vara det för det här är en film för oss som fattar sammanhanget, ingen annan har där att göra. Att se och njuta av Deadpool-filmerna är som att vara med i en förening för special people och samtidigt inse att vi är många många måååånga som ÄR just special people. För att uppskatta Deadpool ända ut i fingerspetsarna – och ända in i hjärteroten – måste du vara en del icke-PK, du måste uppskatta sånt som är utanför boxen, du måste kunna skratta åt skämt som andra kanske ser som konstiga och/eller rent av störda och du kan inte sitta och halvsova. Det händer nämligen grejer varenda millisekund av filmen (nånstans på duken) och det är därför både denna film och den förra har en sån himla hög omtittningspotential. Man ser helt enkelt nya saker hela tiden.
Att Ryan Reynolds ÄR Wade Wilson/Deadpool känns lika självklart som att solens strålar ger värmeutslag. Jag har svårt att se att han ska kunna toppa den här prestationen någonsin framöver även om jag med dessa två filmer faktiskt förstått att Reynolds är en betydligt bättre skådis än jag tyckt innan. Att kunna spela med i komedier är en sak, att vara bjussig och rolig på riktigt en annan och i Deadpool-filmerna får han chansen att gå totalt NUTS i en karaktär och SOM han lyckas med det.
I den här filmen, precis som i förra, blandas ren jävla galenskap med en mörkare underton som jag tycker fungerar jättebra. Filmerna behöver sorgen för att knasbolligheterna ska kunna kicka in ordentligt i själen. Det finns bad guys som beter sig som bad guys på riktigt, det finns scener som man inte kan ha osedda om man en gång har sett dom (babyben ftw!) och som sagt, dom filmiska referenserna är het freakin klockrena.
Jag var ofantligt underhållen under dessa två timmar och jag LÄNGTAR efter en tredje film om den mänskliga avocadon Wade. Uppfriskande, asroligt och såååå härligt sjukt är vad det är och biobiljetten är en solklar investering i gott mående.
