Etikett: Brad Renfro

Publicerat

Stephen King-tisdag: SOMMARDÅD (1998)

Sommardåd/Vinterverk heter novellsamlingen av Stephen King som inrymmer grundhistorien till denna film. Apt Pupil.

Brad Renfro spelar Todd, den unge amerikanske killen som är i det närmaste besatt av nazisterna och dess historia och Ian McKellen spelar  Kurt Dussander/Arthur Denker, den äldre tyske mannen och tillika Todds granne som visar sig vara just en gammal nazist.

Trots den något långsökta storyn köper jag den med hull och hår och troligtvis gör jag det för att BÅDE Ian McKellen OCH Brad Renfro fullständigt lyser genom rutan. Det är ofta närbilder på deras ansikten, inzoomningar som gör att man skulle kunna se pormaskar om det funnits några.

Kanske imponeras jag mest av unge herr Renfro som lyckas hålla jämna steg skådespelarmässigt med den betydligt mer erfarne McKellen och kanske stör det mig lite att jag inte vill skriva mer om filmen men jag vill verkligen inte det. Jag tipsar hellre om den. Se den. Den ÄR bra!

 

 

 

Nästa vecka är det dags för den sista filmen i Stephen King-temat. Vilken kan det vaaaaaaa? Spänningen är kanske inte olidlig, kanske inte ens existerande, för det känns rätt givet va?

Publicerat

KLIENTEN

På min lilla promenad nedför filmminnenas finaste kullerstensgator har nu turen kommit till en stor favorit från 1994: Klienten. Den här filmen lärde mig två saker, att uppskatta mellangul väggfärg samt det menlösa i att röka om man inte sitter på golvet och gör det.

John Grishams sidvändare blev film, jag var småkär i Tommy Lee Jones och hängde på låset – och pajjade nagelbanden under biobesöket. Maken till spännande film ser man sällan och jag minns att större delen av fingertopparna var köttmos när jag gick från salongen. Jag minns lite annat från filmen med även om det mest är fragment och det var med skräckblandad förtjusning som jag radade upp familjen i soffan för att se på ”en riktig bra film”.

Att sälja in en film på det sättet är alltid vanskligt. Förväntningarna kan antingen trissas upp (mamma är en filmnisse, hon har koll på vad som är bra och vad vi gillar) eller sänkas till något bortom räddning (Vad är det som är bra med DET HÄR´RÅ? Hallååå, jag går in till mig och kollar på typ…Glee!) och samtidigt är jag livrädd för egen del att förstöra ett riktigt fint filmminne genom att åter besöka den.

Nu har den här filmen en klar fördel när det gäller att se den med tonårsbarn: en tonåring i huvudrollen. Det gör liksom saken liiiite enklart. Det är inte en källardörr med sjutton hänglås som ska forceras, det är en svängdörrar a la värsta Clintan-saloonen. Jag skulle ljuga om jag sa att det tar mer än en minut att komma in i filmen för det gör det inte, varken för mig eller mina medtittare. Direkt förstår vi att nånting jävligt jobbigt kommer hända Mark (Brad Renfro) och hans lillebror Ricky (David Speck) när dom sitter där i gruset i skogsbrynet och tjyvröker mammans cigaretter. En stor svart bil närmar sig, en stor man fäster en slang till avgasröret och småkillarna lägger ihop ett och ett. Mannen tänker ta sitt liv och aldrig i livet att dom kan titta på och se det hända utan att ingripa. Att mannen i bilen är advokat och vet mer om ett omtalat mord än vad som är bra för hans eget bästa tar en stund för Mark att få reda på och sättet på vilket han får informationen har han antagligen inte önskat sig i sina värsta mardrömmar.

Mark och hans bror hamnar i smeten trots att dom bara ville väl och smeten blir kletigare och ondare och vidrigare än vad någon kunnat tro. Med delar av maffian flåsandes i nacken blir livet rätt jobbigt för Mark och för lillebror Ricky får allt en helt annan vändning. Dom bor med sin mamma (Mary-Louise Parker) i en husvagn och hon kämpar i motvind med det mesta. Det här var inget hon behövde som topping på pizzan, inte alls, men Mark är van att vara mannen i huset och han är en driftig liten kille som på egen hand hittar en advokat som ställer upp och hjälper honom.  Reggie Love (Susan Sarandon) är en kvinna med skinn på näsan och hon är precis den Mark behöver.

Det jag minns bäst från när jag såg filmen första gången är Susan Sarandons hem. Färgerna, böckerna, sofforna och mattan på vilken hon sätter sig när hon ska ”smygröka” och dela en cigg med unge herr Mark. Fan vad mysigt det ser ut att sitta på golvet och röka! Jag tänker mig samma scenario men att hon hade suttit i soffan och det hade inte funkat alls, då hade det blivit äckligt. Då hade jag fått känslan av nikotingula fingrar och kvarglömda fimpar bland soffkuddar och inrökta textilier. En golvrökare utstrålar kaxighet, lite skön-flum sådär och pratar gärna känslor, konst och musik. Fördomarna lever sitt eget liv i min skalle och jag blir småsugen på att tända en Blå Blend och prata karmatankar med någon likasinnad, något som inte har hänt sen 80-talet då jag fortfarande trodde att mentholen i Blå Blend hade samma smak som After Eight.

Klienten är en film som faktiskt är lika bra som boken, om inte snäppet ännu bättre. Klienten är också en film som tål en omtittning men med förbehållet att det gått bra många år så man inte minns varenda scen. Välspelat är det, Susan Sarandon och Tommy Lee Jones som högdjuren, Brad Renfro (som tyvärr inte lever längre) som Mark och Anthony LaPaglia som Barry ”Blade” Muldano med riktig åttiotalsblank gigolokostym utan varken skjorta eller t-shirt under. Det finns ingenting att klaga på med filmen, både jag och barnen satt som förstenade i två timmar men jag fick inte den där sista ståfräskänslan som premiärtitten gav mig. Men det gör inget. Jag är nöjd. Röksugen och nöjd.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Publicerat

Ghost World

Finns det några som är ”mindre rätt” än ängsliga tonåringar som är livrädda att vara ”fel”? Jag tror inte det.

Det leta efter sin egen identitet och försöka hitta den i det jytter av inputs som finns är dyngsvårt men Enid (Thora Birch) och Rebecca (Scarlett Johansson) gör sitt bästa. Dom har varandra och behöver inte så mycket mer då som har hittat en cynisk bubbla som passar dom båda. Att racka ner på andra blir en hobby och allt går att vända till ironi.

För att underhålla sig själva den första veckan efter high school-examen bestämmer dom sig för att svara på en kontaktannons, men givetvis bara på låtsas. Dom utger sig för att vara en kvinna som annonsskrivaren Seymour (Steve Buscemi) mött för en kort sekund och vill träffa igen och dom lurar honom till en lunchdejt på en närbelägen restaurang. Seymour kommer men givetvis inte kvinnan och snett bakom honom sitter Enid och Rebecca och skrattar i mjugg. Vilken tönt han är och vilken ful grön jacka! Looser!

Det kokar i dom unga kvinnornas skallar, vad ska dom göra med sommaren som ligger framför dom, vad ska dom göra till hösten, ska dom plugga eller vadå? Dom vill flytta ihop tillsammans i en lägenhet för dom vill absolut inte bo kvar hos sina föräldrar längre men varifrån ska dom få pengar? Enid närmar sig Seymour och Rebecca fattar ingenting. Han är ju en tönt, vad ska Enid med honom till? Seymour själv fattar heller ingenting för vad vill en ung tjej som Enid med honom? Det kan ju inte enbart vara hans samling av 78-varvare som lockar, eller kan det det?

Jaha, då har jag alltså sett Ghost World, filmen som alla pratade om för tio år sedan när den kom. Jag känner mig aningens bakom men å andra sidan är filmen tämligen tidlös så det är nog ingen större fara. Min stora behållning med filmen är Enids kläder. Hon har en klädstil som passar mig som handen i handsken och hade inte helikopterlugg, ridbyxor och neonrosa kavaj med axelvaddar varit inne under min tonårstid så hade jag sannorlikt sett ut sådär.

Min son hittade flera beröringspunkter mellan den här filmen och Mary and Max och jag kan inte annat än hålla med honom. Ung flicka med svart page blir vän med äldre kuf, javisst är det samma grundstory även om mycket såklart skiljer filmerna åt. Vid en känslomässig jämförelse så når Mary and Max in i min allra heligaste hjärterot medans Ghost World bara slickar saltrester i armhålan. Visst är det en bra film men den lämnar inga spår hos mig, inte ens tonårssvettiga stumpmärken på parketten.