Etikett: Bradley Cooper

Publicerat

AMERICAN HUSTLE

American Hustle har satt griller i huvudet på mig.

Hur bedömer man en film egentligen? Det är klart att jag ser till helheten, till manus, skådespelare, regi, musik, stämning, smink, klippning, rubbet men vad händer när man ser en film där flera bitar inte funkar men andra är riktiga fullträffar? Det blir en…krock.

Just nu känns det som att jag tuggar på folie med gamla lagningar i tänderna. Det sprakar och gnistrar, smakar konstigt och spottar man inte ut folien snabbt nog kan man få in P4 från nån perifer del av landet. Samtidigt vill jag bara krama nån. Filmen gjorde mig gott men irriterad. Vansinne egentligen, det är väl bara att bestämma sig? Ja….jo….det är väl det.

Jag har bestämt mig sedan länge för Christian Bale. Han är inte min typ av snubbe. Jag gillar inte honom. I alla filmer han är med kan han med fördel bytas ut mot någon som är bättre. Men inte här. Han äger!

Amy Adams är en ganska blek skådespelerska tycker jag. Aldrig dålig men heller aldrig riktigt minnesvärd. Hon är stabil och trofast, funkar i alla väder, lite som ens favoritskor. Men inte här, här är hon världsbäst!

Jennifer Lawrence är 24 år och toppenbra på att spela ung oskyldig tjej, ung stark tjej, ung actiontjej och blå. Här är hon en vampig gift slödderalkis med världens konstigaste frisyr och jag älskar henne. Hon är klockren!

Jeremy Renner är alltid bra men jag var ändå ytterst tveksam till att han skulle funka i den här rollen. Stor sned och yvig frisyr och världens bredaste slips men det visade sig att han är helt perfekt.

Sen har vi då Bradley Cooper, fina fina Bradley Cooper. Jag var inte det minsta rädd att han skulle bomba här, klart han inte skulle, han är ju Bradley. Men med mikropermanentat hundhår och ett helskägg som ser pålimmat ut kunde det lika gärna ha blivit Stefan och Krister-känsla över alltihop. Det blev det inte. Bradley är underbar – och han dansar igen!

American Hustle är skådespelarnas film till hundra procent men det är inte så mycket mer. Regissören David O. Russell ger jag inte många ören för men å andra sidan, hur ska han kunna misslyckas med dessa fem framför kameran? Det går ju inte.

Filmmusiken är jättebra och lite för hög filmen igenom vilket gör att filmen känns som en reklamfilm för utklädningskläder och/eller en Hollywood-revy till förmån för katastrofdrabbade barn eller nåt. Det är ett gissel det här. Gör fem bra skådespelare per automatik en film bra? Jag tycker nog inte det.

Det gisslar och gnisslar och funderas här. Jag går fram och tillbaka som Professor Baltazar och funderar på en lösning. Skådespelarna får alla rätt, alla fem, inget snack om saken. Dom drar lasset. Men lasset består av torrt gräs som i närheten av en tändsticka fjuttar eld och blir till ingenting mer än aska. Filmen är som en tom julklapp där skådespelarna är inslagningspappret och snöret. Fint som snus på ytan men ekande tomt om man ser efter ordentligt. Mysko film det här – men okej ändå på nåt vis.

Filmen:

Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Christian Bale, Amy Adams och Jeremy Renner:

Publicerat

Fredagsfemman # 101

5. Är det mödan värt?

Efter att ha fått upp ögonen för Tom Hiddleston och googlat karln en hel del har jag sett att han spelar Magnus Martinsson i den engelska TV-serieversionen av Wallander. Är det värt att titta på serien för att få sig lite Tom Hiddleston till livs eller ska jag se om Avengers istället? Att han och Bradley Cooper MÅSTE få spela bröder snart är väl en självklarhet, visst är det det?

.

.

.

4. Stallo

Jag har precis läst ut Stefan Spjuts roman Stallo och jävlarimej vad jag mår dåligt. Men samtidigt – vilken historia! Under hela läsningen var jag irriterad över att en sån utomordentlig bok inte blir film, som om jag redan bestämt mig för att ingen köpt filmrättigheterna. Det enda jag hade behövt göra var att vända på boken och läsa det finstilta längst ner, boken kommer bli film! I regi av Mikael Marcimain dessutom! Dags för en liten lyckodans tror jag.

.

.

.

3. Margotbetuttning

Det är många som kommer kära ner sig i Margot Robbie den här helgen. The Wolf of Wall Street har premiär idag och Margot har en stor roll.

.

.

.

2. Fruitvaleregissören och Creedskvallret

Det här borde vara en sån TOKGIVEN etta på listan om det just denna vecka inte funnits något ännu mer solklart. Ikväll har Fruitvale Station biopremiär, en film regisserad av Ryan Coogler och samme Ryan Coogler har VÄÄÄÄRLDENS COOLASTE FILM på gång, i alla fall om man tro allt man läser. Filmen heter CREED. Vad tänker du på då? Rocky? Apollo Creed kanske? Sylvester Stallone har i alla fall huvudrollen som Rocky Balboa, Burt Young är tillbaka som Paulie och killen som har huvudrollen i Fruitvale Station, Michael B. Jordan är också med. Det kanske är han som är Creed. Kanske Apollos son? Hur stor är PEPPEN??? H-U-M-O-N-G-O-U-S!

.

.

.

1. Filmspanarna fyller 2!

Imorgon är det födelsedagskalas för och med filmbloggsgänget Filmspanarna. Det var två år sedan vi sågs första gången och tog våra första stapplande steg runt källarbordet i Gamla Stan. Sedan dess har vi växt så det knakar och vår månatliga träffar känns som små värmeljus i vardagen. Jag tänker tända ett ljus och sjunga en trudilutt och faktiskt hurra lite, det tycker jag vi är värda. Ses imorgon!

Publicerat

BAKSMÄLLAN 3

När hela arbetsplatsen ska bjudas på bio gäller det att välja film med omsorg. Det får inte bli för pretto, inte för barnsligt, inte nån film som är för okänd, inte nåt som någon i gänget redan sett, inte bara pang-pang, inte nån chic-flick, inte nåt med en massa pinsamma nakenscener, inte nåt som kräver hundraprocentig koncentrationsförmåga eller nåt som riskerar att delar av kollegorna lämnar salongen.

Så vad gör man? Vad gjorde jag? Hade jag gett två alternativ, en chans att rösta för eller emot så hade det med ens blivit två läger där det ena känt sig överkörda. Så jag gjorde det superenklaste: jag valde en av två filmer på repertoaren som jag inte sett OCH som passade in i visningstid. Renoir eller Baksmällan 3. Lätt val i det här sammanhanget. I rollen som filmkvällssamordnare fick jag även in en annan viktig grej i inbjudan: ”Jobbet bjuder på biogodis/popcorn – men inte på baconchips för det finns inget värre i en biosalong”.

Baksmällan 3 alltså. Den sista delen, den episka finalen, själva knuten på korven kan man säga. Nu skulle allt bakas ihop till ett värdigt avslut, Phil, Alan och Stuart skulle få en sista film på sig att manifestera sin manliga vänskap och denna gång helt utan en svensexa. Hur skulle det gå? Jo, faktiskt rätt bra.

I den här sista delen är det knas-Alan som freakat ur fullständigt när han slutat med medicinen och vännerna ska med gemensamma krafter köra honom till nån slags klinik. Alan själv har noll sjukdomsinsikt, ingen vilja ens att bli bättre/friskare/mer mentalt stabil/kunna föra sig i möblerade rum, han tycker allt är tjosanhejsan – ungefär som vanligt. Men det är Alan (Zach Galifianakis) som har filmens mesta och flesta scener och i mångt och mycket bär han filmen på sina axlar. Att den är så pass underhållande som den är är helt och hållet hans förtjänst. Filmens näst största roll är faktiskt – tyvärr – Leslie Chow (Ken Jeong). Precis som i dom andra två filmerna så är han den jobbigaste asiaten som någonsin gått i ett par skor, i alla fall vad gäller röstläge. Jag avskyr honom, så simpelt är det.

Men inte ens Ken Jeong kan få mig att dissa den här filmen. Den är mysig, den är underhållande, den är svindum men vad gör det? Man går inte på Baksmällan 3 och förväntar sig Det sjunde inseglet. Jag fick precis det jag ville ha och mitt biosällskap sa samma sak. Korkat, flamsigt, småcharmigt och ingenting man minns imorgon.

Här hittar du mina recensioner av Baksmällan och Baksmällan 2.

Publicerat

WET HOT AMERICAN SUMMER

Jag läste om den här filmen hos film4fucksake och det bildades nån form av gosig fradga i mungipan. Som en zombie som vittrar människa levde mina fingrar sitt eget liv och klickade sig in på Lovefilm. Innan jag visste ordet av hade jag tryckt på HYR, blott ett dygn senare låg filmen på hallmattan och trots att jag har en drös med filmer som ligger före i pipeline så gasar den här überamerikanska lättsamma komedin om dom alla, kör om i hundranitti på insidan och parkerar sig i DVD-spelaren. Själv parkerar jag mig med glädje i soffan. Det här ska bli kul!

Filmen handlar om det sista dygnet på sommarlägret vid Camp Firewood. Det är 1981, det är osedvanligt vanligt med korta shorts på män och pojkar, det osar könshormoner, det går nästan att skrapa upp dessa från golven med färgglad plastspade.

Lägerchefen Beth (Janeane Garofalo) försöker styra lägret med järnhand, vilket inte är ett enkelt jobb. Såhär vid lägrets sista skälvande minutrar passar hon även på att kära ner sig i en egensinnig professor i astrofysik (fenomenala David Hyde Pierce) som firar sin semester i figurnära beiga kläder med att försöka hålla en nedfallande del från NASA:s Skylab borta från lägret.

Det hånglas en del, Paul Rudds tunga syns extremt ofta. Och pruttas. Och pratas med en burk grönsaker. Och det åks flotte, grinas, skrattas och fånas precis som det ska göras i en film som denna. Det här är Bradley Coopers första riktiga film och titeln och min recension till trots så behöver han inte skämmas alls. Han är tillsammans med en namnkunnig samling skådespelare, filmen är ingen höjdare men heller ingen flopp. För mig funkade den alldeles precis lagom.

Publicerat

THE PLACE BEYOND THE PINES

Jag hade mina farhågor inför gårdagens biokväll med tonårssonen, det hade jag. Det var mycket snack om The Host och  actionvarianten av Hans och Greta men sen fick han en intensiv idé att vilja se Cloud Atlas. Det sistnämnda sa jag inte alls nej till även om jag redan sett filmen men när det blev snack om behov av nya handbollsskor så slängde han in brasklappen som tack, den han visste att jag inte kunde säga nej till: du får välja film. Och då valde jag!

Blue Valentine hamnade på andra plats över 2010-års bästa filmer och det är en plats den verkligen förtjänar då det är en film som håller för många omtittningar (har jag märkt). Derek Cianfrance skrev inte bara manus till Blue Valentine, han regisserade också och samarbetet med huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling gav mersmak. Jag tror att Cianfrance hade Gosling i tankarna när han skrev manus till The place beyond the pines (en för övrigt helt URUSEL filmtitel, den sätter sig verkligen INTE i skallen) för han är som klippt och skuren att spela den tatuerade snubben Handsome Luke som reser runt på tivolin och uppträder i en såndär bur där motorcyklister åker runt runt runt utan att krocka med varandra eller trilla ner.

Sista kvällen i stan/förorten/hålan/whatever där han just nu befinner sig får han besök av Romina (Eva Mendes), en kvinna han hade en kort fling med året innan när tivolit var på plats förra gången. Det visade sig att deras natt tillsammans hade gett frukt och blivit en liten några-månader-gammal Jason. Luke chockas en smula över nyheten att han är pappa men finner sig i situationen, säger upp sig från tivolijobbet och försöker finnas där för sonen och Romina. Men Romina har en annan man i sitt liv som inte är helnöjd över att Luke dyker upp titt som tätt. Och Luke har svårt att försörja en familj. Han vill så mycket men enkom vilja betalar inga räkningar.

Ja, det där är upptakten på filmen, den långa filmen som är som tre. Precis så känns det. Som tre episoder, tre delar men med en ganska klar röd tråd. Själv visste jag inte jättemycket om filmen innan jag såg den, sonen ingenting och det var bra för oss båda. Hade vi vetat innan vad vi visste efteråt kanske jag inte valt filmen och han kanske hade sagt nej. Det var många scener som klev lite för långt över vår personliga tröskel men inte på ett hemskt sätt, mer bara….ledsamt. Jag tyckte mig ha stenkoll på sonens reaktioner men kunde ändå inte gissa mig till vilket betyg han skulle sätta på filmen. Kanske skulle han bli sur att jag valt ett svart drama istället för Croodarna?

Ryan Gosling som Luke är givetvis strålande. Eller nej, han är beyond det. Han är jävlarimej magisk. Stentuff och mjuk på en och samma gång och inte för en sekund känns det som att han agerar. Han är bara självklar framför kameran. Bradley Cooper i rollen som den rättrådige polisen Avery Cross är också bra även om jag tycker att han är liiiite för snygg för sitt eget bästa just i den här rollen. Han har liksom inte ens skäggstubb och okammad morgonfrilla när han ligger på sjukhus, han är bara solbränd och toppenfrääääsch, nästan på gränsen till provocerande snygg mitt i eländet. Även Eva Mendes är bra som Romina men det är en karaktär som inte utvecklas jättemycket filmen igenom, inte jämfört med Michelle Williams Cindy i Blue Valentine i alla fall. Sen är det fallet Ray Liotta. Kan ingen förbarma sig över karln och ge honom en roll som snällis? En enda roll? En liten? Någon?

För mig är The place beyond the pines ingen ny Blue Valentine men den får en hedervärd och hjärtlig medelfyra i betyg. Det är ingen film som förändrar mitt liv men det känns som om sonen tänker annorlunda. Han tog den till sitt hjärta. Totalt.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

HIT & RUN

Charlie Bronson (Dax Shepard) heter egentligen Yul Perkins. Han vittnade mot sin bästa polare Alex (Bradley Cooper) och blev tvungen att byta både namn och bostadsort när han fick vittnesskydd.

När hans flickvän Annie (Kristen Bell) får ett jobb i Los Angeles som hon inte kan tackar nej till kan han inte göra annat än att följa med – trots att han vet att han kommer nära brottsplatsen igen OCH dom han satte dit. Samtidigt har Annies ex letat upp henne på Facebook, en allt annat än trevlig snubbe och han är också ute efter hämnd. Blir det en katt-å-råtta-lek? Japp. Det kan man säga.

På många sätt är detta en film som gjorts tusen miljoner gånger förut men det finns en charm i filmen som är svår att förklara. Det känns som att skådespelarna VET att filmen kan bli svag men att dom har gett sig fan på att göra den bättre än den borde vara.

Alla skådespelarna gör sitt bästa, det är inget fel på hur den är filmad, på tempo eller musik. Nu känner jag mig som någon som ska göra slut – det är inte du….det är jag – men i det här fallet kan det nog vara jag som helt enkelt inte fastnade för filmen. Jag skrattade några gånger, det finns en del dråpliga scener men utöver det försvann filmen tämligen snabbt från mitt medvetande. Det var dock lättare än jag trodde att vänja mig vid synen av Bradley Cooper i dreads.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga huvudroll

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här nomineringen är lika otippad och lika kul som att  Melissa McCarthy blev nominerad för Bridesmaids i fjol.

Startfältet är sjukt starkt och det finns absolut ingenting som tyder på att Bradley Cooper kommer gå hem med en guldgubbe under armen men nånstans spelar det nog honom ingen roll. Han har visat att han förtjänar mer cred för sin talang än han hittills fått, en talang som många trott enbart är hans blå ögon och bländvita leende. Okej, han är skitsnygg även när han joggar iklädd soppåse men han är MER än det.

 

 

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Att jag kommer sucka högt om Daniel Day-Lewis vinner innebär inte att han inte förtjänar det, det innebär bara att det är gäspans förväntat.

Han är sjukligt porträttlik president Abraham Lincoln och tacksamt lågmäld i sin framtoning men likväl, han är Daniel Day-Lewis, mannen som bara kravlar fram när det osar storfilm och garanterad oscarsnominering.

 

 

 

Hugh Jackman (Les Miserables)

Här är en man som kämpat hårt för att ”komma i karaktär”. Han måste ha gått ner många många kilon för att passa in i scenerna som den utmärglade sjungande fången Jean Valjean.

Hallå! Detta är Wolverine! Kom igen, Wolverine!!

 

 

 

 

Joaquin Phoenix (The Master)

Joaquin Phoenix ser alltid ut som Joaquin Phoenix, ändå är han en filmisk kameleont. Här är han avmagrad, kutryggad, munnen ser ut att vara halvsidesbedövad och han är så bra, så bra, så BRAAAA!

 

 

Denzel Washington (Flight)

Det är ingen enkel roll att spela missbrukarpilot men Denzel Washington klarar det fint. Dock borde han inte ha en chans på vinst i det här sammanhanget. Dessutom tycker jag hans plats borde ha överlåtits till John Hawkes i The Sessions/Mitt längtande hjärta.

Min vinnare: Jag hoppas på Hugh Jackman men tror på Daniel Day-Lewis.

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

DU GÖR MIG GALEN!

Ja det gör du, du gör mig GALEN, du din jäkla skittitel!

Den är hemsk, det är en dyngdålig ”översättning” av Silver Linings Playbook, en titel som faktiskt syftar till att se det positiva i allt som händer, ”Every cloud has a silver lining”. Du gör mig galen! syftar snarare på den psykiska ohälsa som filmens huvudperson Pat (Bradley Cooper) uppvisar, något som gör hans närmsta omgivning….galen.

Att titeln dessutom gör filmen genremissvisande är också olyckligt då det knappast går att se filmen som nåt annat än en ordinär romcom, vilket det INTE är. Ett ganska svart drama, visserligen med komiska inslag och även en smula romantik, men nån romcom är det banne mig inte (och ja, jag vet att jag skrev om detta även i gårdagens fredagsfemma men det RETAR MIG!!)

Bradley Cooper har ÄNTLIGEN fått en roll värd namnet att bita i, något som kan visa världen att han faktiskt kan agera på andra sätt än bara genom sina knallblå ögon, sitt kritvita garnityr och tillsammans med en handfull bakfulla polare nånstans i världen. Här är han alltså Pat, en lärare som kom hem en dag och såg sin fru Nikki naken i duschen ihop med skolans skallige historielärare. Han fick spel kan man säga. Tokspel. Han gav sig på fruns älskare, slog nästan ihjäl honom och istället för fängelse fick han psykiatrisk vård. Åtta månader senare blir han hämtad av sin mamma (Jacki Weaver) som beslutat sig för att ta hem honom, dock utan att berätta det för sin man, Pats pappa (Robert DeNiro).

Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen än det självklara, att det kommer in en tjej i Pats liv: Tiffany (Jennifer Lawrence). När, var, hur och varför får du se när du ser filmen, det blir bäst så.

Det finaste med filmen är att Bradley Cooper och Jennifer Lawrence funkar så jättebra ihop. Jag gillar dom båda som tusan även om jag kanske inte tycker att rollen som Tiffany är värd en oscarsnominering. Sen tycker jag att filmen är onödigt lång, den hade mått bra av att klippas ner en kvart. Jag tror nämligen att den långa speltiden gör att filmen känns så ojämn. Den står och stampar nånstans i mitten, det händer liksom ingenting.

Om filmens andemening är att vi som tittar ska ifrågasätta vad ordet ”normal” betyder eller om vi bara ska börja jogga iklädda svarta sopsäckar det vet jag inte. Kanske både och. Kanske ska vi bara bli underhållna för stunden? Det blev jag i alla fall.

Publicerat

THE WORDS

När jag såg den här filmen satt jag i soffan och twittrade.

”Tittar just nu på en ”tantfilm” med i princip bara män i rollistan. Känns lite annorlunda. Synd bara att det inte är bra.”

Jag står fast vid vartenda ord i den där tweeten. Denna typ av film brukar kunna benämnas som tantfilm. Det här är urtypen av en film som hade lockat dom blåhåriga damerna med minkpäls till biografen OM Astoria på Nybrogatan fortfarande varit i bruk. Det tokiga blir bara om The Words jämförs med till exempel 84 Charing Cross Road, en alldeles ljuvlig film i samma genre som också handlar om skrivande, eller Timmarna som också hoppar runt i olika tider och som berättar tre olika historier.

Bradley Cooper är Rory Jansen, en man som drömmer om att bli en stor författare, som lever på pappas pengar och som är tillsammans med en vacker kvinna (Zoe Saldana) som inte är mer intressant för filmen än det alldeles uppenbara: han är kär i henne, hon ler och säger aldrig emot, dom ligger mycket och hon tycker han har vackra ögon. Dennis Quaid är Clay Hammond, en författare som åker runt och föreläser och som har svårt att hålla fingrarna borta när ett ”fan” närmar sig (Olivia Wilde) och Jeremy Irons är den gamle mannen The Old Man.

Tre män i fokus, kvinnorollerna hade lätt kunnat strykas rätt av och ändå handlar filmen mycket om heterosexuell kärlek. Låter det konstigt? Mmmm. Det ÄR konstigt.

The Words är en lightprodukt. The Words är lika äkta som en sirapslimpa som glöms kvar i en sommarstuga i augusti men är fullt ätbar när dörren till huset öppnas i april igen. Jag tror på karaktärerna ungefär lika mycket som att jag tror att Batman finns och att NK-klockan egentligen är hans fladdermuslogga. Ändå måste jag erkänna att Bradley Cooper ÄR bra och att det är mysigt att återse Jeremy Irons igen men så mycket mer än detta finns inte att vrida ur den här filmiska disktrasan. Att männen bakom filmen (ja, det är män, båda regissörerna är män) dessutom valt att lägga klassisk musik genomgående i bakgrunden samt se till att alla skådespelare viskar filmen igenom gör inte saken bättre. Det är tröttsamt, segt och ytligt fast filmen ger intryck av att vara rätt djup.

Blåhåriga tanter UNITE! Hyr INTE den här!

Publicerat

Limitless

Vissa skådespelare är lite som Marabous Schweizernöt, det går liksom inte att bara äta en ruta, jag vill ha mer, MEEEER vill jag ha.

Bradley Cooper är som att ha en alldeles egen tvåhundragrammare i handväskan OCH en liter kylskåpskall mjölk i kylskåpet och det var inte utan en viss separationsångest som jag gick från bion i söndags.

Men så gick det upp ett ljus! Det är ju inget att hänga läpp för, han är ju kvar på bion! Så det fick bli Limitless. En film jag egentligen hade noll sug efter att se och förmodligen aldrig hade sett om det inte var för Bradley-Blue-Eyes.

Men visst är det en kul tanke att leka med, tanken på vad jag och du skulle kunna åstadkomma om vi istället för att utnyttja några enstaka procents hjärnkapacitet istället använde oss av alla hundra och istället för att zappa bort timmar framför TV:n göra något meningsfullt alla dygnets vakna timmar?

I Limitless får vi följa den misslyckade författaren Eddie Morra (Bradley Cooper) som inte enbart lider av skrivkramp och brustet hjärta, han bor i nåt som liknar en knarkarkvart och han har en bad-hair-day som vägrar gå över. Han springer på nån gammal polare och får ett piller i en liten påse. Han har ingen aning om vad det är för skit polaren bjudit honom på men vad har han att förlora? Det värsta som kan hända är en kväll med hallucinationer men inte ens det känns som ett nerköp.

Eddie sväljer pillret och inom ett par minuter klickar det till i skallen och en helt ny värld öppnar sig. Han minns allt han någonsin läst, han ser allt helt klart, han får energi som en duracellkanin. Lägenheten blir städad, den nya boken han redan fått förskott på har hux flux en hel hög med nyskrivna sidor, han kan föra konversationer i ämnen han inte visste att han kunde nåt om på språk han inte borde kunna tala. Självklart blir han beroende, han behöver fler, mer piller för det här är ett state of mind han inte vill avstå ifrån.

Bradley Cooper går från klarhet till klarhet (och hans knallblå ögon går verkligen igenom bioduken) och Robert De Niro spelar Robert De Niro i det här underhållande lilla tidsfördrivet som är alldeles precis lagom på alla sätt och vis. Filmens första halvtimme är en uppvisning i underhållande filmkonst och trots att filmen inte orkar hålla uppe den känslan hela vägen så är jag uppfriskat förvånad och faktiskt lite sugen på ett vitt Limitlesspiller i påse – och ÄNNU mer av Mr Cooper.

Publicerat

Baksmällan 2

”Nu är det fest igen för alla (mentala) 12-åriga grabbar. Årets mest onödiga uppföljare är här: ”Baksmällan 2.” Snygge Phil, tråkpräktige Stu, hygglige Doug och förstås galne Alan är i farten igen. Och ännu bakfullare än första gången, hö hö.”

Precis sådär börjar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN.

Nånting säger mig att hon hade bestämt sig för betyget redan innan hon satte sig i biosalongen och väldigt mycket säger mig att jag inte bör bry mig. Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms), Doug (Justin Bartha) och Alan (Zach Galifianakis) är tillbaka och jag är glad för det.

I Baksmällan 2 ska Stu gifta sig, men inte med det kvinnliga aset från ettan utan med en thailändsk tjej vid namn Lauren. Killarna flyger till Thailand för att vara med på ceremonin och Stu VÄGRAR ha något som ens liknar en svensexa. Dom tar varsin flasköl på stranden och morgonen efter vaknar dom upp i ett svinsunkigt rum någonstans i Bangkok. Samma visa IGEN! Vad hände, var är Stus 16-åriga svåger Teddy och vems är apan i jeansväst?

Okej, mycket av ramhandlingen i Baksmällan 2 är kopierat rätt av från första filmen. Jag såg om ettan i förrgår och det var bra att ha den i färskt minne. Visst var det mycket av nyhetens behag i första filmen, självklart var det så, men för att vara en uppföljare klarar sig Baksmällan 2 riktigt bra. Den är mörkare, humorn är vriden ännu ett snäpp och den räds inte att gräva sig djupt in i vad som fördomsfullt sett är många mäns allra läbbigaste tanke.

Jag skrattade oftare åt ettan men mer intensivt åt tvåan men av båda filmerna får jag en behaglig eftersmak i munnen. Killarnas vänskap gör mig varm i hela hjärtat och det är ett gäng jag tycker om som vore dom mina egna homies.

”Men föräldrar, skicka för Guds skull inga äkta 12-åringar på den här, det är alldeles för mycket information för dem.”

Precis sådär slutar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN. Jag och Helena har väldigt sällan samma smak, därför lyssnar jag inte på henne vare sig det gäller filmbetyg eller barnuppfostran. Min 12-åring fixade båda filmerna alldeles utmärkt.