Året är 1876. 
Leopold (Hugh Jackman) är Hertig av Albany och lever ett högadligt liv. Under en fest lägger han märke till en mystisk man med kappa och kamera (Liev Schreiber) och Leopold följer efter honom. Det hela slutar med att dom ramlar ner från en byggnad och vaknar upp i en lägenhet i nutidens New York.
Den mystiske mannen visar sig heta Stuart, han bor granne med sitt ex Kate (Meg Ryan) och har kommit på nåt slags ”tidshål” som han själv använt sig av men nu tvingas även Leopold acklimatisera sig till fjärrkontroller, hundbajspåsar och modern dejtingteknik. Eller så gör han inte det sistnämnda utan fortsätter med sin grej, att vara en riktig gentleman, uttrycka sig korrekt och trevligt samt skriva brev med fjäderpenna.
Jag har sedan länge vetat att det här med tidsresor egentligen inte är min grej, det är ingen favoritgenre i alla fall, men det hindrar mig inte från att idogt försöka omvända mig själv. Men det är sällan jag lyckats bli superengagerad i tidsresefilmer och den här filmen är tyvärr inget undantag. Det blir liksom mest otroligt och …larvigt.
Meg Ryans Kate och Hugh Jackmans Leopold som duo, vad ska man säga? Hugh Jackman är ung, snygg och väldigt lätt att tycka om. Meg Ryan är en lite plastigare variant av sitt forna jag, men fortsätter charma sin publik genom att dratta på ändan och va vrålsnygg i håret. Kemin dom emellan lämnar en hel del övrigt att önska och i en film som denna är brist på romantiska vajbs verkligen inte ett plus. Så det kan inte bli godkänt.
–
