Etikett: Brendan Gleeson

Publicerat

SUFFRAGETTE

Vissa filmer blir liksom inte sedda hur pass viktiga som än framstår som eller hur bra andra än tycker att dom är. Dagens film till exempel, Suffragette. Den kom redan 2015 och känns som en sån film jag som kvinna ska slänga mig efter. En ”måste-se-film” alltså. För mig var den dock inte en ”vill-se-film” så jag struntade i den samtidigt som jag skämdes lite för det. Jag borde ju…borde, borde, borde.

Äsch. Jag gillar verkligen inte ordet borde, än mindre ordet måste. Det är väldigt få saker man måste här i livet. Betala skatt och andas, det är väl det. Sköter man dom två sakerna funkar i alla fall basicgrejerna.

Men så kom dagen då jag faktiskt KÄNDE för att se Suffragette och då var jag snabb, då högg jag som en kobra. Hyrde filmen på Itunes och satte mig i soffan. Lutade mig lite. La mig ner. Drog upp filten till hakan och…somnade. Jättefort gick det märkte jag när jag väl vaknade och skulle fortsätta titta där jag slutade. Åtta minuter lyckades jag hålla mig vaken. Vid andra tittningen klarade jag fyrtiofem sen var det sömngrus i ögonen igen och den här gången var jag inte ens trött.

Det händer hemska saker framför mina ögon. Maud Watts (Carey Mulligan) jobbar på ett tvätteri i London och det har hon gjort sen hon var typ 12. Hon är 24 nu och mamma. Lille George är kanske 4, maken Sonny (Ben Whishaw) är äldre och helt slut i huvudet. Eller, i ärlighetens namn, han var säkert inte annorlunda än någon annan man i hans ålder, han fattade bara inte bättre. Mmmmm, precis, precis som ALLA ANDRA MÄN på den tiden som inte fattade bättre än att sexuellt ofreda sina unga anställda för att man kan, att vara mer rädd för vad andra ska säga/tycka om sin fru än vad man själv känner, att låtsas lyssna på kvinnor i grupp men sen ändå inte ge dom minsta makt.

Suffragetterna var en av dom få kvinnogrupperna i feminismens historia som försökte göra skillnad med hjälp av våld och deras inflytande kom  att bli enorm. Utan deras kämpande hade antagligen ingen av oss nutida europeiska kvinnor haft samma makt och möjligheter som vi har nu. Ser man filmen på det sättet är den givetvis bra. Historien tål och bör verkligen att berättas även om min kropp valde att ta en del naps under tiden.

Som helhet är filmen ett gediget hantverk, en bra historia, stabila skådespelare och lite tråkig. En kombination som inte är helt lätt att få ihop.

Publicerat

THE BALLAD AV BUSTER SCRUGGS

Bröderna Coens sprillans nya film, producerad med Netflix-pengar och därmed också upplagd där för alla oss prenumeranter att njuta av, är en film som i mina ögon främst är en fröjd för ögat. Maken till vacker film var det länge sedan jag såg. Inspelningsplatserna känns out of this world, allt visuellt är sån perfektion att jag skulle kunna pausa varenda sekund i filmen och göra bilden till en tavla. Imponerande, riktigt imponerande!

Det här är en antologifilm, sex episoder ska samsas i denna helhet som har den ”gamla goa” Vilda Västern som röd tråd. I första delen presenteras vi för Buster Scrubbs (Tim Blake Nelson) och den där galna sjungande revolvermannen (med brutal hybris) hade jag gärna sett som någon form av ”presentatör” för alla filmens delar, men så blev inte fallet. Alla episoderna är sina egna och några av berättelserna är rent briljanta medans några är doppade i sömnmedel. Tyvärr, tycker jag, att hela filmen börjar på topp för att sen tappa i engagemang och tempo ju längre filmen går.

Filmen är hela 132 minuter lång, den är i långa stunder helt dialogdriven och det är fler människor som blir dödade än i Tarantinos The Hateful Eight. Den där jämförelsen dyker liksom upp i mitt huvud vare sig jag vill eller inte och jag tycker inte den är helt offside. Både när det gäller Tarantino och bröderna Coen som filmskapare gör dom filmer där man aldrig riktigt vet vad man ska få se eller åt vilket håll historien är på väg. Jag gillar det. Det vissnar om smarta regissörer. Kanske är det därför jag ibland känner mig lite besviken när jag ser deras filmer (gäller både Tarantino och The Coen Brothers). Förväntningarna är liksom skyhöga och i båda fallen har det gjorts filmer som är svåra att toppa (Inglorious Basterds/Fargo, till exempel).

När det gäller The Ballad of Buster Scruggs hade jag en trevlig stund framför TV:n och vissa scener kommer jag definitivt bära med mig länge. Som helhet blir det dock ”bara” godkänt även scenografen samt personen som letat fram inspelningsplatserna förtjänar både en och två Oscars för sitt arbete.

Publicerat

HEMMA I HAMPSTEAD

Åldrande, ensamhet och bostadspolitik, det låter kanske inte som den skönaste av mix att fylla en film med? Lägg till Diane Keaton och Brendan Gleeson, känns det bättre då? För mig gjorde det i alla fall det, dessa två genommysiga skådespelare var i alla fall anledningen till att jag tryckte på ”hyr” på Itunes och därmed hamnade i ett moget romantiskt drama en helt vanlig tisdagskväll.

Hampstead är en av Londons dyraste bostadsområden och en av platserna i världen som har allra högst levnadsstandard. Emily Walters (Keaton) och Donald Horner (Brendan Gleeson) håller kanske inte med om det sistnämnda. Emily har blivit änka och den döde maken har lämnat henne med en massa skulder OCH en lägenhet i fina Hampstead som är otroligt sjabbig om man ser den från insidan. Taket läcker men det är ingenting Emily vågar säga till bostadsrättsföreningen, hon har nämligen inga pengar och därmed inte råd med en avgiftshöjning. Donald bor i skogen i Hampstead Heath och anses som hemlös trots att bostaden han byggt upp är mer av ett mysigt boende än många andra. Byggherrar vill bygga lyxlägenheter, Donald vill fortsätta vara fri, Emily vill få ordning på sin ekonomi och mitt i alltihop krockar två ensamma själar och hittar nån slags mening. Fint va? Liten tår i ögat? Jag trodde väl det.

När jag ser den här filmen känner jag ett lugn i magen. Jag känner en tro på att om jag är sjuttio år och ensam så finns det nån tovig Brendan Gleeson-snällis-människa som kommer dyka upp och göra mig sällskap. Jag tror det är det som är andemeningen med hela filmen. Bostadspolitiken kommer liksom i andra hand. Hehe.

 

Publicerat

TRESPASS AGAINST US

När jag springer på en film med Brendan Gleeson och Michael Fassbender i huvudrollerna kan jag liksom inte bara gå vidare och låtsas som att inget hänt. Det finns inget alternativ än att brygga kaffe, klicka på ”Hyr och titta nu” på Itunes och krypa upp i soffan. Hej hösten förresten! Välkommen! Fy tusan vad najs det är med halvdant väder och inga måste-ut-i-fina-vädret-skuldkänslor.

Chad Cutler (Michael Fassbender) lever som white trash bland husvagnar, pistoler och mer eller mindre dynfunktionella syskon. Han är äldsta sonen till Colby (Brendan Gleeson) som också bor där och syskonen har alla Colby som pappa. Chad har även egna barn samt en fru, Kelly (Lyndsey Marshal), i husvagnen och han försöker få ordning på livet efter bästa förmåga. Framförallt försöker han få sina barn att hålla sig borta från farfar och resten av sina kriminella syskon. Han är dock inte Guds bästa barn själv heller och hans hjärta av guld räcker inte alltid för att ställa allt till rätta…

Filmen är kanske inte sådär ”edgy” som jag skulle önska men skådespelarnas insatser gör att jag inte kan eller vill ge ett lägre betyg. Jag läser dock – och nickar instämmande till – John Pattersons recension av filmen i The Guardian och jag håller med till punkt och pricka:

”Perhaps it’s just a British thing. In a nation with unarmed police, strict gun-control laws and no death penalty, crime will always look like a small-stakes endeavour. The shadow of the electric chair is a great motivator, tending to favour an all-guns-blazing type of resolution. British crime pictures might do well to stop poorly imitating US crime cinema’s gunplay and start borrowing some of its perversity. Incest (Scarface) and fratricide (The Godfather) may not put holes in your head but they sure do keep things popping.”

 

Publicerat

Fredagsfemman # 290

5. Blind-gnäll

I filmen Blind (2017) spelar Alec Baldwin en man som blivit blind efter en bilkrasch och nu har en handikapporganisation i USA gått ut och gnällt på detta, att det är lika illa att en seende spelar en blind (som gör en ”crip-face”) som att en vit spelar svart (gör en ”black-face”). Varför kunde inte en blind skådespelare få den rollen? I Variety kan du läsa mer om detta ”kontroversiella” val av skådespelare. För egen del vill jag bara skrika LÄGG AV! Handlar inte yrket skådespeleri om att kunna sätta sig in i och förmedla en annan persons liv? Om man ska dra detta till sin spets så kan inga vackra skådespelare spela ”average joes”, inga gående spela rullstorsburna (hej Lieutenant Dan!), inga friska spela sjuka, inga sjuka spela friska och så vidare in absurdum stjärnstopp. Finns det inte lite FÖR mycket att gnälla på nuförtiden eller är det jag som är för snäv i tanken för att kunna se Alec Baldwin-problemet?

.

.

.

4. Följetongen med Veckans Matiné på SF

Det är inte superlätt att få information från SF gällande deras egna kampanjer. Förra veckan skrev jag om Veckans Matiné och den stora reklamskylten gällande detta som jag sett på Filmstaden Söder i Stockholm. Jag tweetade SF och efter många om och men fick jag svar. Svaret löd att jag skulle förflytta frågan till direktmeddelande på Facebook istället för det behövdes mer utrymme för att kunna svara. Sagt och gjort, klart jag gör det dom ber om och här är svaret jag fick: ”Tyvärr så har vi provlem med att publicera information om matiné-priset på hemsidan. Men det som gäller på just FS Söder så gäller erbjudandet på fredag kl 13-15 och söndag från öppning till kl 15:00. Priset är 85 kr och gäller för en utvald film per vecka, alltid en så kallad familjefilm och filmen är från den aktuella repertoaren. Återkom om du har fler frågor!”
Jättebra svar. Utförligt. Mitt svar tillbaka känns dock rätt rimligt. ”Tack för svaret. Som sagt, idén är toppen och jag tror säkert många skulle nappa på det MEN hur vet man vilken film det gäller om det inte står på hemsidan eller i appen? Måste man fråga i kassan på bion?” Något svar på detta har jag i skrivande stund inte fått. Återkommer säkerligen i frågan.

.

.

.

3. Vilken svensk kanal/streamingtjänst köper in Mr Mercedes?

När David E. Kelley skapar en TV-serie av Stephen Kings bok Mr Mercedes och castar Kelly Lynch och min skäggige mys-gubbe-favvo Brendan Gleeson  (hej Calvary, båda två!!) och serien går för fulla muggar i USA så undrar jag såklart när den kommer hit?? Jag vill se den NU! Kom igen alla streamingtjänster som vill ha våra pengar, nu har ni världens chans att stå på plus för evigt!

.

.

.

2.  Game of Thrones säsong 7

Bästa säsongen hittills? Bland de bästa i alla fall säger jag! Alla dessa timmar av avsnitt där det inte hänt så mycket har varit mödan värt. Ett avsnitt kvar innan jag sammanfattar det hela i ord ordentligt här på bloggen men hittills måste jag säga: STÅPÄLS!!!

.

.

.

1. Ruben Östlund

Med tanke på mediahajpen kring The Square är det ett måste att tjonga upp Ruben Östlund högst på veckans lista. Strax efter lunch idag är det min tur att se filmen och en recension kommer självklart både här och i podden. För egen del är det inte snacket kring filmen i sig som får mig att vilja se den, inte heller Guldpalmen som han fick och inte gorillan, att jag vill se – och ser fram emot – The Square beror på att Ruben Östlund är skaparen bakom en av dom bästa filmerna i svensk filmhistoria. Så vad han är gör så vet jag att han kan och även om jag inte alltid förtjusas till max av hans filmer så är dom alltid intressanta. Och lyssna gärna på hans sommarprat. Speciellt om du är filmintresserad. Extremt spännande frågeställningar han sätter fingret på. Så Heja Ruben säger jag.

 

Publicerat

LIVE BY NIGHT

Jag har alltid tyckt att Ben Affleck är en SÅ mycket bättre regissör än han är skådespelare och ingen Batman i världen kan rubba den åsikten även om han VAR och ÄR en MYCKET bra Batman. Kanske den bästa hittills. Ja. Jag sa det. Bara sådär. Och jag tänker inte tvätta vare sig fingertoppar eller tunga med tvål efteråt.

Men nu är han alltså i gasen igen, den bredaxlade Ben och den här gången regisserar han sig själv i huvudrollen OCH han har skrivit manus baserat på Dennis Lehanes roman med samma namn. Lite som vanligt alltså då Affleck gjorde precis samma sak 2007 då Lehanes roman Gone Baby Gone blev film (men då med brorsan Casey i huvudrollen).

Live by night känns som en ganska klassisk gangsterhistoria som utspelar sig 1926 med allt vad det innebär med korrumperade män med för stora kostymer, vapen som låter ”KADOOOOFFF” jättehögt, biljakter i svarta nyvaxade motorfordon och svala brudar som viskar sig hesa.

Sienna Miller, Elle Fanning, Brendan Gleeson, Zoe Saldana, Chris Messina, Titus Welliver, Chris Cooper och nämnde Ben lyckas tillsammans göra detta till en bra berättad historia trots att den här eran på film är mig fullständigt likgiltig. Helt okej alltså, sevärd – men kanske inte ett måste på bio.

Jag såg den här filmen på Stockholm Filmdagar. Klickbara länkar till mina filmbloggarkompisars recensioner finns här när deras inlägg är uppe.
Sofia

 

 

Publicerat

IN THE HEART OF THE SEA

Vet du vem Herman Melville är? Har du läst Moby Dick? Det är en 1800-talets kioskvältare kan man säga och den ses som en av den amerikanska litteraturens viktigaste romaner. Det är Herman som skrivit den och historien handlar om en jätteval.

För att förklara på vilket sätt romanen Moby Dick hör ihop med regissör Ron Howards nyaste film tänkte jag ta den trygga världshjärnan Wikipedia till hjälp.

”In the heart of the sea is a 2015 American biographical action-adventure fantasy thriller-drama film based on Nathaniel Philbrick’s 2000 non-fiction book of the same name, about the sinking of the American whaling ship Essex in 1820, an event that inspired the novel Moby-Dick”.

Så står det. Ordagrant. Och hux flux föll alla bitarna på plats, eller hur?

För egen del blev jag jättepepp på filmen bara genom att titta på postern. Jättedjur-under-vatten….hjärtat slår dubbelslag….jag blir alldeles andfådd…pupillerna vidgas….handflatorna fuktas….(neeeeej, jag börjar inte svanka, kom igeeeeen!)….men jag tyckte det skulle bli jättefräsigt att se hur Howard lyckades göra dom maffiga valeffekterna.

Nu med facit i hand kan jag säga att han lyckades jättebra. Alla vattenscener med valen inblandad var superbra ÄVEN om det inte är ett köttätande djur med sylvassa tänder. Resten av filmen kändes som ett rätt ordinärt ”mer-eller-mindre-skäggiga-sjömän-som-skriker-i-mun-på-varandra-när-dom-kommer-i-sjönöd-drama”.

Chris Hemsworth funkar bra i filmen. Fint att se honom i en roll som varit given Russell Crowe för 5-6 år sedan. Som helhet tycker jag filmen var på tok för lång OCH långsam för att gnida sig upp på ett godkänt betyg men ja….en tvåa är en tvåa.

Vill du höra mig och Steffo prata om den här filmen så är mitt förslag att du klickar här och lyssnar på avsnitt 18 av podcasten Snacka om film.

 

Publicerat

STONEHEARST ASYLUM

Stämmer det att alla mentalpatienter intalar sig själva att dom är friska, precis som kriminella hävdar att dom är oskyldiga? Det säger i alla fall en professor vid Oxford University i den här filmen (Brendan Gleeson, hurra, Brendan Gleeson!). Han säger till sina elever att dom inte ska tro ett dugg på allt dom hör och bara tro på hälften av allt dom ser, således är det ingen som direkt litar på den psykiskt sjuka patienten som forslas in i lektionssalen i rullstol skrikandes att hon är frisk.

Kvinnan i rullstolen heter Eliza Graves (Kate Beckinsale) och enligt professorn är hon bara ”a case of female hysteria”. Jag som sett filmen vet lite mer om henne, sånt jag inte tänker skriva här. Men eftersom filmens originaltitel är Eliza Graves är det ingen spoiler att säga att hon är huvudkaraktär i berättelsen.

Berättelsen ja. Filmmanuset är baserat på Edgar Allan Poes novell ”The System of Doctor Tarr and Professor Fether” och utan att ha läst den kan jag förstå att den lockade att överföras på film. Historien utspelar sig 1899, det är mörkt och obehagligt i det gamla mentalsjukhuset, det är karaktärer som helst SKA spela över en smula (tänk uppspärrade ögon, extremt artikulerande) och det är kända skådespelare in i varenda yttepytteminiroll. Jim Sturgess, Michael Caine, Ben Kingsley och nämnda Beckinsale i dom största, David Thewlis, Sophie Kennedy Clark, Jason Flemyng, Brendan Gleeson, Edmund Kingsley (ja, Bens son) samt Sinéad Cusack (nej, inte släkt med John och Joan, hon är faktiskt fru Jeremy Irons) i dom lite mindre.

Första tredjedelen av filmen satt jag som på nålar och sista fjärdedelen är riktigt bra, däremellan….eeeeeh….not so much. Alltså, filmen är – precis som så många filmer nuförtiden – alldeles på tok för lång. Stonehearst Asylum är 112 minuter, hade den varit 90 hade jag jublat och antagligen gett den ett högre betyg.

Så sitter du där och är toksugen på en mentalsjukhusthriller, skippa denna och se Shutter Island istället.

Movies-Noir har också sett filmen (ja, den går även under namnet Eliza Graves).

Publicerat

THE GRAND SEDUCTION

Det är många filmer som blir sedda i kölvattnet av den enastående Calvary. Jag gillar verkligen den grejen, hur en film kan leda till en annan som kan leda till en tredje och så hux flux befinner jag mig i Kanada med en skäggig Brendan Gleeson – igen. Den här gången leder filmen mig till Tickle Head, Newfoundland, en liiiiten hamnstad…ehumm…by med endast 120 invånare där alla känner alla, minst sagt.

Det är hög arbetslöshet i byn och en arbetsplats står högst upp på önskelistan. Ett kemiföretag har flaggat för att dom vill placera sin verksamhet i Tickle Head men dom kräver en sak som inte finns: en bofast läkare.

Samtidigt på flygplatsen åker plastikkirurgen Paul Lewis (Taylor Kitsch) fast i tullen med kokain i handbagaget och straffet han får av tulltjänstemannen (som även är fd borgmästare (?) i Tickle Head) är att han ska bo och verka i byn i två månader, annars väntar ett fängelsestraff. Lewis är även en aktiv cricketspelare och när byborna får reda på det börjar dom med gemensamma krafter träna, spela och tillverka en cricketplan.

Det här är en sån typ av film som Lasse Hallström skulle ha kunnat regissera. Den är rar. Den är fint ljussatt med naturligt ljus från solnedgångar och strategiskt utplacerad gatubelysning. Människorna i byn är varma, mänskliga, vanliga, goa liksom. Filmen kan omöjligt reta upp någon, knappt ens mig fast jag normalt sett tycker ofantligt illa om Taylor Kitsch och hans ”skådespelarskills”. Han är i ärlighetens namn inte bra här heller men vafan, jag ids inte bli sur när filmen är en sån snällis.

Filmen är liksom ”puttrig” på ett bra sätt, man vet att allt kommer bli bra på slutet och att ingen kommer dö. Och Brendan Gleeson ÄR kung!

Publicerat

THE GUARD

En moraliskt tveksam polis med rasist-tourettes (Brendan Gleeson) tvingas samarbeta med en svart FBI-agent (Don Cheadle) i en komedi som på sina håll är så skruvad att jag sitter med uppspärrade ögon och bara njuuuter. Det är synd att postern är så intetsägande, det har liksom inte funnits så mycket som en susning av sug hos mig att se filmen – inte förrän nu.

The Guard är John Michael McDonaghs första långfilm som både manusförfattare och regissör. Calvary är den andra och anledningen till att The Guard nu är sedd. Senare i år kommer den tredje, War on everyone.

Jag är uppenbarligen vansinnigt förtjust i den här mannens sätt att göra film – och hans underfundiga manus. Jag önskar att han hade gjort massor med filmer som jag missat och kunde beta av men nu är det slut och det är tomt och tråkigt tycker jag.

Brendan Gleeson är aldrig så bra som han är i McDonaghs filmer och Don Cheadle som aldrig varit någon direkt favvo hos mig visar prov på skön självdistans här. Mitt tips är helt enkelt att du struntar i om filmen på ytan känns tråkig, dra på den bara, titta, fnissa och låt dig underhållas ordentligt.

Publicerat

IN BRUGES

Varför vill alla döda Brendan Gleeson hela tiden?

Jag blir bekymrad här. En sån härlig skådespelare, en man med en sådan varm aura, varför måste hans liv stå på spel i varenda film jag ser?

Okej, varenda film är att ta i. För inte så länge sedan såg jag Calvary och blev totalt knockad av denne skådis som jag sett i så himla många filmer men aldrig förut brytt mig om. Nu skulle jag vilja sitta med honom i en skumt belyst hotellobby, dricka mörkt urinfärgade drycker i breda kristallglas och prata om livet, kanske med en sprakande öppen spis i bakgrunden och uppstoppade djur med horn på väggen. Av nån anledning tänker jag mig att jag är barfota och att jag trycker in tårna i en djupt lurvig och – för att vara en hotellobby – otroligt ren matta men det är en bisats i tankeverksamheten. Huvudsaken är Brendan Gleeson.

Jag fick ett twitter-tips om att se In Bruges då Gleeson är med och filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh, bror till John Michael McDonagh som skrev och regisserade Calvary och självklart lyssnar jag på tips. In Bruges har legat på min bör-se-lista väldigt länge men då jag och Colin Farrell inte är några BFF:s direkt ramlar den alltid ner i förmån för andra, mer lockande, filmer. Men nu, en plötsligt ledig fredagsförmiddag, blev det av. Frukostmys och en filmisk resa till Belgien med två kriminella män kändes på pricken rätt.

Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) försörjer sig som lönnmördare. Efter en misslyckad ”operation” i London blir dom beordrade av sin överordnade Harry (Ralph Fiennes) att fly till Brygge (ja det är det svenska ordet för Bruges), en liten stad i Belgien.  Ken tycker att det är ganska najs, han gillar den gamla staden, att se sig omkring och dricka en öl eller två. Ray däremot han klättrar på väggarna och tycker livet suger. Två veckor ska ha bo i ett hotellrum tillsammans med gubben Ken, vilket jävla mörker!

Dom båda försöker dock göra det bästa av situationen på sina olika vis vilket leder till förvecklingar, galenskaper, slagsmål, förälskelse, en dvärg, hästbedövning, nyttjande av pistol samt blodmos.

Jag tyckte om filmen under första halvan, den kändes som en stabil trea, en BRA film helt enkelt. Gleeson och Farrell kompletterar varandra bra och jag gillar att det är så många närbildsscener. Man kan se varenda rynka, skäggstrå, ögonryckning, tår, skådespelarna kommer inte undan, dom kan inte gömma sig bakom smink och balla filter. Men när halva filmen har gått så händer det nåt. Det är som att man slagit på undersidan en upp-och-nedvänd ketchupflaska i fyrtio minuter och sen plötsligt säger det ploffs och den torra ketchupen liksom…vaknar. Saker och ting ställs på sin spets och storyn hettar till ordentligt.

Filmen tar slut lagom till sista klunken kallt kaffe, eftersmaken sitter i länge och det är inte kaffet jag syftar till. Brendan, ååå Brendan Gleeson. Jag lider med dig och dina snälla ögon. Colin Farrell är bra här men han imponerar inte så det känns i magen. Kanske får jag vänta på andra säsongen av True Detective för att han ska nå dit?

Nu ska jag ta mig an John Michael McDonaghs The Guard och Martin McDonaghs Seven Psychopaths. Ett par till lediga förmiddagar bara så.

Publicerat

CALVARY

”Första gången jag smakade sperma var jag sju år.”

Det är den första meningen som uttalas i filmen. Fader James (Brendan Gleeson) hör en man på andra sidan av den tunna väggen i biktbåset säga detta, beskriva hur han blev utnyttjad av en präst i unga år, våldtagen, förnedrad, trasig. Förövaren, prästen, är nu död men som den biktade mannen säger ”det är ingen vits att döda en dålig präst, det skulle inte ens vara en nyhet, men att döda en god skulle vara chockerande”. Han ger därför Fader James en vecka till i livet. Nästa söndag ska han skjutas nere på stranden.

”Att döda en präst på en söndag, det blir fint det.”

Vilken start på filmen! Fyra och en halvminut intro kan knappast göra mer nytta för en film än vad regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh lyckas med här. Jag sitter som i ett skruvstäd och där sitter jag kvar i 98 minuter till.

Calvary är nämligen en film som på pappret låter tämligen träig. Gubbig kanske till och med. Brendan Gleeson är en habil skådis men han hör kanske inte till ligan som får mig att springa till biografen när det vankas en ny film. Efter att ha sett Calvary kommer jag tänka om.

Den filmiska berättelsen om Fader James är inte munter, helt ärligt är den i det närmaste kolsvart, men Fader James uppenbarelse och dom snälla ögonen gör att man står ut, att det känns en smula hoppfullt mitt bland alla byns mindre ”lyckade” invånare. Fotot är utsökt, musiken känslosam och birollerna är alla tillsatta med fingertoppskänsla. Chris O´Dowd, Kelly Reilly, Aiden Gillen och Dylan Moran briljerar och Domhnall Gleeson går knappt att känna igen (och ja, Brendan är hans riktiga pappa).

Calvary är för Brendan Gleeson vad Joe var för Nicolas Cage, en såndär film som omvänder skeptiker, som får oss att sitta med en microvärmd vetekudde innanför tröjan och känna glädje över att vi inte dissade en film osedd.

Jag blev fullständigt knockad av den, det är inget att hymla om. Om magkänslan får bestämma finns det bara ett betyg jag kan ge filmen för Calvary kommer hänga med mig länge, som ett filmiskt minne i min ryggsäck av fullpoängare. Den förtjänar att vara där, strax bredvid Joe. Så det så.

Fripps filmrevyer-Henke har också sett filmen. Här är hans recension.

Publicerat

EDGE OF TOMORROW

Hur kan en film som fått till väääärldens bästa tagline INTE välja den som titel? LiveDieRepeat skulle vara en fenomenal titel på denna film, hästlängder bättre än Edge of tomorrow som känns väldigt mycket havregrynsgrötfrukost i mina öron. Såndär gröt som är kokad i micro med för mycket vatten och utan salt.

Juni månads filmspanarfilm valdes av mig och valet stod mellan denna veckas två biopremiärer, den kubanska filmen En natt i Havanna som är regisserad av Lucy Mulloy och handlar om en ”pojkaktig” tonårstjej som bor i Havanna och som inte tycker hon passar in med landets rigida könsroller och tillsammans med sin bror och en vän planerar hon att fly till Miami på en flotte (info från sf.se) och Tom Cruise-blockbuster-actionstänkaren Edge of tomorrow.

Det politiskt korrekta och kanske det mest givande i längden hade varit att välja Havanna-rullen men jag kände inte för det, jag kände för en Tom Cruise-blockbuster-actionstänkare. Gör man inte alltid det förresten? Är han inte en av världens mest stabila skådisar? Kan han misslyckas med en film? Är Tom the-best-name-to-have om man ska lyckas bigtajm i Hollywood? Jag menar, det finns ju hur många som helst. Hanks. Hardy. Hiddleston. Å Cruise då.

Trailern till filmen kändes sådäääär tycker jag men….vadå….hur tradigt kan det bli med Tompa, science fiction och exoskelett? Han åkte motorcykel utan hjälm i trailern. Motorcykel utan hjälm, bara en sån sak! Hur länge har man längtat efter att se det igen på film? Sen 1986?

Hur var då filmen?

1. Bra.

2. Rolig.

3. Lite för lång.

4. Den skulle ha slutat vid scenen vid Louvren (utan att spoila)

5. Tom Cruise levererade över min förväntan.

6. Emily Blunt var helt okej.

7. Min radar uppfattade noll på romantik-kemi-mätaren mellan Cruise och Blunt.

8. Jag är inte säker på att nummer 7 spelar någon som helst roll.

9. Jag älskade scenen – och ljudet – när en viss person blir överkörd.

10. 3D:n tillförde ingenting.

11. Sergel 1 är en jättebra biosalong.

12. Plusstolarna är värda sin extrakostnad.

13. Dragomir Mrsic var tyst, tuff och effektiv.

14. Härligt att filmen utspelade sig till stora delar i London.

15. Hade den här filmen haft premiär i Sverige på nittiotalet hade den hetat ”Oblivion hela veckan”.

16. Nummer 16 hade bara varit sant om Oblivion haft premiär samma år som Måndag hela veckan, dvs 1993, och att denna film kom året efter.

17. Skulle dom där fladdriga bläckfisk-av-metall-monstren vara otäcka?

18. Skulle filmen ha varit ännu ballare med 15-årsgräns? Mörkare? Läskigare? Blodigare? Eller var allt helt okej nu?

19. Tydligen visste dom inte hur filmen skulle sluta när dom började filma, manuset var inte klart. Det förklarar ett och annat.

20. Sommarn är här nu!

 

 

 

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Är dom nöjda med mitt val eller vill dom leka LiveDieRepeat med mig efter det här? Här är länkarna till dom som sett filmen: Fripps filmrevyer, The Nerd Bird, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies-Noir, Har du inte sett den-podden, Fredrik on film, Filmparadiset, The Velvet Café och Har du inte sett den-bloggen.

Publicerat

SAFE HOUSE

Det var första gången vi i Filmspanarna (IRL-grupp bestående av filmbloggare) skulle gå på bio tillsammans och det var inte helt lätt att enas om en film. Avalon, Sean Banan eller Safe House, Safe House, Avalon eller Sean Banan? Det stöttes, blöttes och mejlades en hel del innan valet föll på Daniel Espinosas hollywooddebut (detta är ett av dom få ord som skulle tjäna på särskrivning) Safe House.

Till en början var jag skeptisk. Ryan Reynolds är ingen storfavorit för mig, han ser ut som ett nyfiket marsvin i ansiktet och pendlar väldigt i sina skådespelarprestationer. Denzel Washington var en stor favorit men det var många år sedan nu, det var när Claes Åkesson ansågs vara ett fräscht fejs på TV. Typ. Det intressantaste med filmen är regissören, jag tyckte han gjorde ett toppenjobb med Snabba cash och det känns spännande att se vad han kan göra med väldigt mycket mer stålars i sedelklämman.

Det går inte många minuter av filmen innan jag förstår vad själva navet kommer att vara: actionscenerna. Det är närbilder på ansikten, det är grovkornigt, det är starka men matta färger, det klipps snabbt och frejdigt (sådär snabbt att det inte går att uppfatta vad man egentligen ser) och framför allt är det långa och många actionscener. Inget fel i det, i filmer som denna funkar det alldeles utmärkt. Mitt aber med filmen handlar om andra saker, manus till exempel. Det kan tyckas vara petitesser i sammanhanget men jag gillar filmer som inte ser ut som urgröpta schweizerostar i sin uppbyggnad.

Det är det här med att förstå sammanhanget. Det behöver inte vara nobelprisnivå på manuset, inte alls, men mina små grå får slita rätt bra redan i början för att få ihop grundstoryn och i denna typ av film känns det som en miss. Ju enklare desto bättre, alternativt supersmart och med twistar som inte ens en medlem i Mensa kan förutspå, båda varianterna funkar på mig men Safe house är inget av det. Safe house är en samling snygga actionscener uppträdda på en mycket tunn röd tråd.

Det som slår mig när jag ser filmen är att jag inte retar mig på Ryan Reynolds och jag tror att mycket av det är Espinosas förtjänst. Han lyckas smutsa ner Reynolds, göra hans Matt Weston både mänsklig, nervös och skitig och det gör mycket både för filmen och för min syn på kendockan Ryan.

Denzel är Denzel, han gör det han ska men det var länge sen jag såg även honom så…köttig. Hans rollfigur Tobin Frost är egentligen rätt intressant men han förenklas lite väl mycket tycker jag. Fares Fares har mycket screentime men pratar inte så mycket, med Joel Kinnaman är det precis tvärtom. Vera Farmiga är skitsnygg och stabil precis som alltid. Brendan Gleeson som Reynolds närmaste man på CIA gör precis det han ska även om jag tycker han doftar lite malmedel.

Safe house är en ganska hjärndöd men underhållande film och Daniel Espinosa behöver inte skämmas det allra minsta för sin första amerikanska film. Tro mig, det kommer bli fler.

 

 

 

Dom andra Filmspanarna skriver också om Safe house idag. Här är recensionerna från The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer och Deny everything.