”Evelyn Waugh skrev den 1945 och den har kallats Englands bästa 1900-talsroman. Tv-serien efter den från 1981 har i sin tur kallats den bästa tv-serien någonsin. Att göra en biofim av En förlorad värld, eller som originaltiteln lyder Brideshead revisited, kan därför tyckas rätt dumdristigt. Men låt mig omedelbart säga det: Julian Jarrolds film är bra, riktigt bra.”
Det här texten är hämtad från Svenska Dagbladet och är det enda jag läst om filmen En förlorad värld innan den dimper ner i mitt brevinkast. Den bästa 1900-talsromanen, den bästa TV-serien någonsin. Stora ord, ord som egentligen inte har ett dugg med filmen i sig att göra – ju – men som ändå lägger ett viss mått av förväntning på filmen.
Medelklasskillen Charles Ryder (Matthew Goode) har konstnärsdrömmar. Han börjar på en ny och fin skola och träffar ganska direkt på den förföriske och excentriske rikemanspojken Lord Sebastian Marchmain Oxford, aka Sebastian Flyte (Ben Whishaw). Sebastian och Charles umgås tätt och Charles får följa med hem till familjen Flytes enorma egendom Brideshead. Mamma Flyte (Emma Thompson) sköter familjen, klanen, med järnhand och hennes barn, Sebastian och hans syskon, får inte stora chanser att själva bestämma över sitt liv.
En förlorad värld må så vara en fantastisk bok och den elva timmar långa TV-serien är säkert otroligt sevärd men den normallånga filmen lämnar inga spår alls efter sig. Tyvärr. Jag tycker första halvan är helt okej, fin musik, ett bra flyt men efter ett tag slår det mig att jag inte bryr mig om någon av karaktärerna och det där som är så centralt i historier som dessa – PASSIONEN – saknas helt. Jag känner noll kemi, det är lika gnistrande som att se dockteater med finger puppets med högadlig engelsk accent. Åsså lite gäsp på det.
