Etikett: Brit Marling

Publicerat

I ORIGINS

Är ögonen själens spegel? Är ögonen hundra procent unika, sådär som fingertopparna? Finns det ett liv efter detta?

Det är många frågor som snurrar i skallen både medans jag tittar på I Origins och efteråt. Molekylärbiologen Ian (Michael Pitt) har bara ögon för ögon kan man säga, det är ögon han forskar på, med och i. Det är också på grund av hans fascination för ögon som han på en fest fastnar för Sofi (Astrid Bergès-Frisbey). Hon har på sig nån kreation där det endast är hennes ögon som syns och han blir kär vid första ögonkastet.

Ian har en laboratoriepartner, Karen (Brit Marling), och tillsammans upptäcker dom något som kan vara förödande för hela samhället, ja kanske hela mänskligheten. Jag tänker inte berätta vad. Kanske kan du gissa men även om du gissar rätt så tror jag inte du kan läsa av filmen i sig. Jag trodde nämligen att jag kunde det men no way José att jag hade rätt. Den svänger, den girar, den vänder och slingrar sig och i efterhand känns filmen betydligt mer och djupare än jag uppfattade när jag såg den. För filmen fastnar. Den gör verkligen det.

Manusförfattaren och regissören Mike Cahill är en intressant man som jag ska hålla ögonen på framöver. Jag tänker även få rumpan ur vagnen nu och se hans förra film Another Earth, också den med duktiga Brit Marling i huvdrollen (tillsammans med Tom Cruise kusin William Mapother).

Tills dess är I Origins ett ypperligt filmtips för dig som vill ha både ögongodis OCH nåt att bita i, speciellt om du gillar en mix av metafysik, religion och på gränsen till vardaglig science fiction.

Publicerat

THE EAST

Är det bra eller dåligt med djurrättsaktivister som släpper ut minkar och sprejar ner pälsar? Är det terrorism att förstöra vapenfabriker? Är det Greenpeace gör enbart av godo? Det är ganska intressanta frågeställningar tycker jag.

Zal Batmanglij och Brit Marling har skrivit ett filmmanus vars baktanke inte är dum alls och som har med dessa frågor att göra. En undergrundsamling av ”eko-terrorister” som kallas The East jobbar med att ge tillbaka öga för öga tand för tand när företag endast på grund av egen ekonomisk vinning gör livet till ett helvete för den lilla människan. Det kan gälla mediciner, det kan gälla giftiga utsläpp, det kan gälla precis vad som helst egentligen. The East backar inte för någon eller något.

Sarah (Brit Marling) jobbar för en privat typ av FBI och har fått det för henne åtråvärda jobbet att nästla sig in i The East-sammanslutningen och genom att vara undercover samla information. Lite spionverksamhet alltså. Men filmen är också lite thriller. Och lite romance. Och lite sekt-ish drama på nåt vis. Jävligt spretigt men ändå…..den har nåt.

Jag känner att filmen vill en massa, kanske lite för mycket men hellre det än alla dessa filmer som enbart görs med dollartecken för ögonen. Alexander Skarsgård gör The East-ledaren Benji (namnet?!?) så bra som man kan önska, både slemmig och snygg, vettig och läskig på samma gång. Brit Marling har efter sina rollinsatser The company you keep och Bedragaren fått nån slags platform som den smarta, utbildade unga karriärkvinnan och här fortsätter hon på den banan – och hon gör det bra. Framförallt gillar jag en scen mot slutet av filmen när hon tar av sig dom högklackade skorna och istället går i strumplästen för det är precis så vilken normalt funtad kvinna som helst hade gjort i verkligheten tänker jag.

Filmens svaghet är just att den är så spretig och svajig, den pendlar mellan en svag tvåa och en habil fyra men bra skådespelarinsatser och en grundstory räcker en bra bit. Manuset hade dock behövt putsas på en aning, eller en ganska stor aning, men hey, spela roll om hundra år.

Publicerat

THE COMPANY YOU KEEP

Det är nåt lurt här.

Har den här filmen gått på bio? Enligt Imdb hade den svensk premiär 18 januari 2013 men jag har inte sett den på biorepertoaren. Var jag helt jävla blind under några veckor i januari eller drogs den tillbaka? Och OM den drogs tillbaka vill jag bara höja en knuten hand i luften och skrika HRMPF! sådär som bara en förfördelad filmälskande människa kan göra. OM The company you keep inte gick på bio så är det nåt nånstans som gått så fasikens fel.

The company you keep är nämligen en såndär ”riktig film”. En såndär film jag kan vänta på, längta efter i åratal. Filmer som denna växer inte på träd. Det är en genomarbetad spännande historia, det handlar om politik, om människovärden, om kamp och konspirationer. Robert Redford regisserar både sig själv i huvudrollen och inte bara en handfull härliga skådisar – utan två.

Den idoge journalisten Ben Shepard spelas av Shia LaBeouf, en roll om i en liknande film för trettio-fyrtio år sedan hade varit given Redford själv (Alla presidentens män). Stanley Tucci är hans halvnervöse chef. Susan Sarandon är Sharon Solarz, kvinnan som är själva stubinråden i hela historien och i kölvattnet av hennes agerande ser vi Julie Christie, Nick Nolte, Chris Cooper, Anna Kendrick, Brendan Gleeson, Sam Elliott och Richard Jenkins. Bland annat.

Jag blir fan lycklig av det här. Okej, det är ingen film som förändrar mitt liv men det är en film som tokförgyller två timmar av min fritid. Jag tror faktiskt att jag log under hela filmen, jag blir bara så glad att filmer som denna görs, att den smarta-thriller-genren inte självdör för att allt ska vara så himla lättsmält hela tiden. Det är inte ett CGI-monster så långt ögat nåt och det är väldigt skönt som omväxling. Manuset trillar inte ner i dom uppenbara råtthål som finns längs vägen, det är helt enkelt en helgjuten story och om jag ska jämföra den med nån film i modern tid så blir det Gone Baby Gone fast med bättre skådespelare.

Äsch. Bra filmer kanske inte måste jämföras. Det räcker med att tycka att den är bra och vilja att andra också ska se den. The company you keep är ett solklart filmtips från mig till dig.  Även om du inte blir lika meddragen som jag så har jag svårt att tro att någon skulle kunna såga filmen helt. Den är helt enkelt för bra gjord för det.

 

Publicerat

BEDRAGAREN

Robert Miller (Richard Gere) är företagsledare, äkta man, pappa, morfar och älskare. Han är sedan många år gift med Ellen (Susan Sarandon) och dom lever ett på ytan väl fungerande liv. Att han har en ung fransk älskarinna som försöker hanka sig fram som konstnär är en väl förborgad hemlighet och Robert har inga planer på att det någonsin ska bli något annat. Familjen är helig. Pengar är viktigt. Företaget är allt. Men inte ens den man som tror att han ensam kan kontrollera världen kan bestämma över ödet. Vill ödet sätta honom i skiten så gör ödet det och det spelar ingen roll vilken klass man tillhör, fast visst underlättar det med pengar på banken, i alla fall för Robert Miller.

Alltså, jag hade rätt höga förväntningar på den här filmen. Jag fick känslan av att det var en snygg, påkostad thriller jag skulle få se, det finns många skådisar som är sämre än Richard Gere och Susan Sarandon så det är klart att jag trodde det här skulle vara en höjdare. Kanske en ny Primal Fear till och med eller en lite ”vuxnare” variant av Collateral. Men nä. Det känns som jag gurglar mig långt bak i munnen med morotsjuice eller nåt, jag känner mig lite sur för det här var inget vidare faktiskt. Inget vidare alls.

Arbitrage hade kunnat vara en mustig perfekt tillagad rödvinssås men är det inte. Arbitrage är en såspåse från Knorr, en sån man blandar ut i vatten och kokar upp. En sån som smakar noll och ingenting.