Jamie (Jim Sturgess) är en utåt sett lite udda kille som har fotografering som sitt stora intresse. Han har ett stort hjärtformat födelsemärke över halva ansiktet och efter år av spott, spe och underliga blickar från folk trivs han bäst i ensamhet och betraktar helst sin omgivning genom kameralinsen.
Han bor i Londons East End, en våldsam stadsdel där ungdomsgängen löper amok på nätterna och invånarna knappt vågar gå ut. Ondskan gör honom ont, han suger i sig den, han mår fysiskt dåligt av att se allt elände i världen men samtidigt varken kan eller vill han blunda för det. Han försöker förklara hur han känner och mår för sin mamma när dom väntar på bussen en kväll men dom blir störda av ett gäng som ger sig på dom båda och dödar mamman. Jamie blir inte sig själv efter det. Han ballar ur fullständigt. Men drömmer han, är det verklighet, vad händer och…varför?
Jag ställer mig lite tveksam till filmer som försöker alldeles för mycket. Jag tycker det är svårt att hänga med i svängarna när en film börjar som ett spännande drama, sen blir det nästan lite skräck, sen melankoli och nedstämdhet och tankar om livet, döden och kärleken. Sen byter filmen inriktning helt och blir fantasy/skräck/splatter med drömsekvenser och slagsmål och visuella (och jättebra) effekter. Men mitt i allt detta står Jim Sturgess och liksom bara fixar biffen. Han är tryggheten själv, han är trovärdig i varenda scen hur urflippad den än är och det imponerar mycket på mig. Undrar om han verkligen förstod själv vilken film han var med i och hur slutresultatet skulle bli?
Känner du för att se en film som du kan jobba med ett tag och analysera in i minsta molekyl så är Heartless ett bra alternativ. Känner du för att se något som du omedelbart förstår och med lätthet kan ta till dig, se något annat. Bara ett tips i all välmening, trots en jättebra Jim Sturgess i huvudrollen.
(Dagens Anne Hathaway-recension heter Bröllopsduellen)
