Etikett: Bronson Pinchot

Publicerat

SNUTEN I HOLLYWOOD

Jag ser himla mycket film ”rätt in i TV:n” från streamingtjänster så när jag dammade TV-bänken sist undrade jag vad den där ljusgrå håriga lådan var för nåt. Efter ett drag med trasan tittade den fram, den svarta blu-ray-spelaren. Stackarn. Alldeles bortglömd. Jag vet inte när jag använde den sist. Jag klappade lite på den, bad om ursäkt och lovade bot och bättring och HÄPP, jag gick direkt till filmhyllan och handen drogs till en box jag inte ägnat en  tanke sen jag köpte den för flera år sedan. Snuten i Hollywood 1-3!

Första skivan kastade in sig själv i spelaren och det var bara att sätta sig i soffan och njuta (?) av Axel Foley (Eddie Murphy) och hans snabbsnackande polisjargong i den här actionkomediklassikern från 1984. Fasiken va kul det här var när det begav sig! Bananerna i avgasröret! När Axel ”leker gay” och låtsas vara Ramon-med-herpes för att få prata med Victor Maitland (Steven Berkoff) på restaurangen. Och Serge (Bronson Pinchot)! Och den charmige Billy Rosewood (Judge Reinhold). Och musiken. MUSIKEN!

1984 var Snuten i Hollywood fräschare än en plocka-själv-sallad på Ica men 2016 är den inte riktigt sååå härlig. Jag gillar den fortfarande men jag skrattar inte högt direkt. Eddie Murphy känns över lag väldigt mycket 80-tal, hans komik har inte åldrats jättebra men känslan i filmen och musiken – MUSIKEN! – håller. Sevärt i insomnia-sommarnatten men kanske inte annars.

När jag såg filmen 1984:

När jag såg filmen 2016:

Publicerat

Måndagar med Matt: I SANNINGENS NAMN

2009 gick Matt Damon upp drygt 13 kilo för sin roll i The Informant. Det var ju kaxigt men redan 1996 gjorde han samma bedrift, fast tvärtom. Han gick ner 18,1 kg för sin tämligen lilla roll som soldaten Ilario i den här filmen och jag inbillar mig att utgångspunkten, en damonsk normalvikt, 1996 var aningens lägre än den 2009. Han är alltså jävligt smal här. Spelar det någon roll? Ja, kanske. Det spelar roll så till vida att han i en väldigt liten roll med väldigt lite screentime gör skillnad och sticker ut. Han syns och man minns.

Filmen handlar om amerikanska soldater under Gulfkriget och en kvinnlig kapten som blir skjuten till döds i synnerhet. Vad hände egentligen där ute i öknen? Vad är sant och vad är det inte.  En hedersmedalj ska delas ut till Karen Walden (Meg Ryan) som dött i strid, hennes familj vill veta vad som egentligen hänt och överste Nat Serling (Denzel Washington) blir ålagd att starta en utredning, dock utan att hans arbetsgivare är särskilt intresserad av att rapporten blir korrekt och klar. Det luktar ugglor i mossen.

Krigsscenerna i filmen har ett sånt maffigt ljud att det fullkomligt dånar Per Hallberg om det och ja, efter en liten googling visar det sig att det ÄR nämnde Hallberg, vår svenska ljudliga superstar, som är filmens ljudtekniker. Dom där helikopterpropellrarna, det låter som om hela vardagsrummet ska kapas, klyvas och splittras i småflisor.

Denzel Washington har på senaste tiden börjat bli samma typ av skådespelare som Anthony Hopkins, en man som verkar se sig själv som större än filmen och som spelar bilden av sig själv mer än karaktären han är satt att gestalta. I sanningens namn är gjord 1997, alltså i en tid där Denzel fortfarande var nåt alldeles extra att titta på. Här är han inte Denzel, han är Nat, han är målinriktad och förbannad och det är härligt att beskåda. Meg Ryan är inte med så mycket men hon känns inte hundra trovärdig det lilla jag fick se. Lou Diamond Phillips däremot, deffad som värsta Cristiano Ronaldo, visar var skåpet ska stå och så lite Matt Damon med stora blå ögon på det. Och Bronson Pinchot! Jag höll på att glömma Bronson Pinchot! En minimal roll men Bronson är Bronson alla dagar i veckan.

Summa summarum, en sevärd film som inte lämnar några direkta spår men som heller inte fick mig att gäspa. En medelstark trea med andra ord.

Publicerat

Fredagsfemman # 71

5. Bronson Pinchot, var tog du vägen?

Han spelade Serge i Snuten i Hollywood och letade sig in i mitt tonårshjärta med sin helt fantastiskt snygga näsa. Han hade en liten roll i True Romance och i Före detta fruars klubb men så mycket mer av bestående värde har det inte blivit även om Imdb-listan över filmer och TV-serier han varit med i är lång. 2013 kan han stoltsera med rollen som The Beaver i filmen Kung Fu and Titties, en film som knappast lär leta sig in i dom finaste salongerna. Men hallå, vad hände? Du var ju bra. Du hade ju framtiden för dig. Bronson Pinchot, skärp dig. Kom tillbaka!

 

4. Hur många chanser ska en tråkig film få innan man ger upp?

Jag har hållit på att traggla mig igenom en speciell film i veckor nu. Den är inte jättedålig men tillräckligt ointressant för att jag ska somna ifrån den och behöva spola tillbaka varenda gång jag tittar. Hur många börja-titta-gånger borde en film få på sig innan man borde ge upp? När det gäller böcker ger jag dom hundra sidor. Är jag inte inne i boken då, bye bye. När det gäller en film har jag uppenbarligen en oändlig källa av tålamod. Är det vettigt egentligen?

 

3. Sommarbio, kanske det bästa som finns?

När solen skiner eller när det regnar. Ensam, med ett sommarlovssegt barn eller med en vän. När man har alldeles för lite kläder på sig och fryser under ventilationsblåset eller när man tagit på sig en extra tröja och håller på att svettas ihjäl. När filmen är precis sådär hjärndöd och välgjord som man önskar eller när det blev en stor gäsp. Sommarbio är alldeles underbart och jag har inte det minsta dåligt samvete att jag kryper in i biografmörkret några timmar en solig sommardag. Varför skulle jag ha det? Jag gör ju det jag tycker är det roligaste som finns och det är INTE att sola.

 

2. Sofia Coppola är tillbaka!

Sofia Coppola är lite som Woody Allen tycker jag. Även om filmerna hon gör inte alltid blir perfekta så har hon en imponerande hög lägstanivå. Ikväll har The Bling Ring premiär. Känns som en måste-ses-film.

 

 

1. Gröna Lundh

Idag blir det berg-å-dalbanor, langos, spöktåg, velande om jag ska åka Eclipse eller inte, glass i stora lass, Petter på scen, Nyckelpigan, Lustiga huset, Bläckfisken i solnedgång, chokladhjul och mysipys på min forna arbetsplats från dom öppnar tills dom stänger. Med åkband, linser, kalasbyxor och ett helt gäng både stora och små människor som jag tycker om. Snälla, inget spöregn nu bara!