Etikett: Bruce Beresford

Publicerat

En ladylike sommar: LADIES IN BLACK

Här är en film som utspelar sig på varuhuset Goode´s i Sydney 1959. Det närmar sig jul och helgshoppingen är i full gång. Unga Lisa (Angourie Rice) får ett extrajobb som allt-i-allo i butiken och hennes ögon är stora när hon ser dom andra kvinnorna bakom diskarna, alla klädda i svarta klänningar och svarta pumps. Kvinnorna är något annat än Lisas egen mamma och hon får nu en insyn i helt andra sätt att vara och tänka. Kanske är det den äldre ungerska butikskvinnan Magda (Julia Ormond) som förändrar hennes synsätt mest då hon som immigrant med skinn på näsan peppar Lisa att stå på sig, att våga.

Det här är alltså en australiensk film, regisserad av Bruce Beresford, mannen som regisserat den fyrfaldigt Oscarsvinnande och niofaldigt Oscarsnominerade filmen Driving Miss Daisy (1989) – utan att själv bli nominerad för sitt jobb. Här ger han den storsäljande romanen ”The women in black” av Madeleine St John filmiskt liv och jag får en känsla av att denna film precis som andra filmer i samma genre (tex The Help från 2011) är så himla mycket bättre i bokform än på film. Det blir så styltigt när det berättas på detta sätt, alla nyanser försvinner, alla tankar och funderingar som lättare kan berättas i skrift försvinner.

Det här är helt enkelt en rätt trist film om ÄNNU EN ”ordinär” ung tjej med flätor och glasögon som i ett HUJ blir en vacker ung kvinna bara hon släpper ut håret och skippar glajjorna. Julia Ormond är filmens starka kort och hon gör en sevärd prestation som Magda. Resten, nja, not som much.

Det här är en film i temat En ladylike sommar, alltså filmer med ordet lady (eller pluralformen i dagens fall) i titeln. Här kan du läsa om fler av dessa filmer.

Publicerat

HENNES ALIBI

1989 var ett bra år. Jag var sjutton år, gick i gymnasiet, hade runda glasögon, periodiska systemet fastlimmat på insidan av locket till portföljen och satt längst bak i bussen och lyssnade på Jack to the sound of the underground och Acid man i freestylen så högt att busschauffören ropade i mikrofonen ”du där längst bak, kan du skruva ner ljudet?”

Min Magnum-crush hade pågått i en sisådär åtta år och det ansågs inte lika konstigt längre att jag gillade en fullvuxen man med mustasch, det var betydligt värre 1982. Ett par år efter Tre män och en baby kom då äntligen Tom Sellecks nya film, Hennes alibi. Den tjeckiska fotomodellen Paulina Porizkova spelade den kvinnliga huvudrollen och hon var inte bara jättesnygg hon verkade sympatisk också då hon var ihop med en snubbe som var jätteful. Den jättefula snubben blev hennes äkta man hösten 1989 och dom är fortfarande gifta. Ric Ocasek heter han och är sångare i The Cars (bild på paret).

Jag såg Hennes alibi på bio när den kom och har inte sett om den sen dess. Det enda jag mindes av filmen var att den var bra, att den var så rolig som jag tyckte nu hade jag ingen aning om. Jag kanske fokuserade för mycket på andra saker än handlingen förra gången.

Tom Selleck spelar i alla fall författaren Phil Blackwood som i ett desperat tillstånd av skrivkramp – och betuttning? – säger sig vara alibi till en vacker kvinna, Nina (Porizkova),  som anklagats för att ha mördat en man. Hon fungerar som en icke sinande brunn av inspiration och fantasier för honom, allt som händer lyckas han twista till i sin skalle och han skriver ner rubbet på sin (då) säkerligen påkostade high-tech-dator. Men i själva verket är han livrädd för henne för tänk om anklagelsen stämmer, tänk om hon är en mördare?

Jag såg filmen tillsammans med Henke under vårat #24hfilm-maraton och vi skrattade gott åt många dråpliga scener och smart skriven dialog. Här är Henkes recension.

Publicerat

DRIVING MISS DAISY

Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att få nåt saltvattenaktigt i ögonvrån. Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att le sådär så det känns ända ner i bröstkorgen både på den leende och på den som sitter bredvid och beskådar delfinen. Det är nåt med Morgan Freeman som gör att vilken film som helst med honom i rollistan är tittbar för dom allra flesta snubbar. Exakt vad det är vet jag inte, jag vet bara att det är sant.

Driving Miss Daisy är ett lågmält drama, en snuttig bagatell som kopplat in både hjärtat, hjärnan och Hans Zimmers puttriga klarinett till respiratorn och som vann många människors kärlek och fyra Oscars när det begav sig. Den vann bland annat priset för bästa film i stark konkurrens med Född den fjärde juli, Döda poeters sällskap, Drömmarnas fält och Min vänstra fot och jag kan inte för mitt liv begripa hur det gick till. Inte så att jag tycker filmen är dålig men den klickar inte för mig. Den rullar framåt i samma tempo som Miss Daisys gamla bil och den rätt ocharmiga tanten förblir ocharmig aningens för länge. Orka, liksom! Orka tassa runt henne, orka vara henne till lags, orka låta henne vara universums nav, nej fy fan, jag önskar att både sonen (Dan Aykroyd) och chauffören (Freeman) skulle slå näven i bordet och klämma i med basrösterna i ett unisont VI TAR INGEN SKIT, för gamla mammor med skev självbild och näpsiga slavdrivare borde världen fått nog av för länge sedan.

Jag vet, jag överdriver nu. Filmen är ingen sån film. Filmen är en såndär sköööön hollywoodvariant när allt blir bra till slut och the good guys always wins och alla blir snälla och kloka och det borde gruppkramas och oscarsjuryn tvångsäter dyra snittar i ren eufori (åldringsfokus OCH  rasfrågor i samma film – JUBEL OCH JACKPOTT!) och jag är precis sådär ironisk som hela min generation alltid är men som nya generationer inte riktigt förstår att man kan vara.

Nåja.

Som sagt, dåligt är det inte men heller ingen oscarsvinnare, inte i mina ögon. Jag menar, den här filmen kom samma år som Tango & Cash och var tog den vägen på Oscarsgalan, jag bara frågar?

Här finns filmen.