Etikett: Bruce McDonald

Publicerat

HELLIONS

 

 

 

Det här med tonårsgraviditeter verkar vara en het potatis när det kommer till skräckfilm. Straffet för att ha oskyddat sex är inte bara att det kommer en oönskad bebis till världen utan den unga blivande mamman ska dessutom råka ut för en jävla massa skit och jävulskap på vägen. Dubbelbestraffning the moralpanik way – kanske? Nåja, det finns många exempel på detta på film, Jug Face är ett, dagens film ett annat.

I Hellions är det 17-åriga Dora (Chloe Rose) som får reda på att hon är gravid, något som verkar komma som en blixt från en klar himmel för henne trots att hon har fast sällskap med snyggingen Jace (Luke Bilyk). Hon hade dessutom kräkts i skolan och alla vet ju vad det betyder när en tjej kräks.

Men nu är det Halloweenhelg och Dora har alltså tid hos en läkare som sitter i sitt rum med fantastiska fönster och utsikt och LÖSÖRON och berättar för henne att hon är fyra veckor in i graviditeten och han ger henne sitt visitkort så hon kan ringa honom närhelst hon behöver prata. Är det en sciencefiction-film det här? What the fuck liksom? Det där är ju så overkligt att resten av filmen blir nästintill dokumentär i jämförelse.

Resten av filmen känns ganska ordinär ur skräckfilmsuppbyggnad men med en liten twist och twisten är att den är betydligt mer ”konstnärligt” filmad är vad man kanske är van vid. På gott och ont. Det är rätt snyggt med den där kalla rosa linsen men samtidigt tar den bort lite av ”verklighetskänslan” – om man nu tycker att det fanns någon ELLER att den känslan tillför något.

För egen del tycker jag filmen är sevärd – konstnärligt filmad eller ej – och väldigt mycket bättre än mycket som produceras i den här genren. Helt klart godkänt!

Vill du höra mig och Steffo dissekera den här lilla filmen, lyssna på avsnitt 11 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Pontypool

I en liten lokal radiostation i en liten gudförgäten by någonstans i Kanada sitter Grant Mazzy (Stephen McHattie) vid mikrofonen och gör det han gör bäst: pratar och retar upp folk. Hans två kvinnliga medarbetare Laurel-Ann (Georgina Reilly) och Sydney (Lisa Houle) uttrycker sin irritation på väldigt olika vis (Sydney utåt, Laurel-Ann inåt) men att båda två hyser en slags hatkärlek för sin medarbetare står ganska klart.

Det finns inte många nyheter att rapportera om från byn. En katt har sprungit bort, ja, det är ungefär det och Grant gör sitt bästa för att tjomma till även denna lilla händelse till någonting större än det är.

Men så ringer Ken in till studion. Ken flåsar, han har smått panik i rösten och berättar om ett hus som exploderat och att människor nu ligger i högar – döda. Det är ett upplopp någonstans inne i stan, han pratar om en kille som alla känner som blivit av med händerna och att människor flyr. ”Från vad?” frågar Grant men får inga svar. När NBC ringer för att intervjua Grant om vad som hänt tror han nästan det är ett skämt, att han är med i Blåsningen. Han vet ju inget! Han har ingen aning om vad som hänt, vad det är som får människor i massor att plötsligt bara….dö. Dessutom har han inte sett ett endaste dugg med egna ögon.

Hela filmen utspelar sig inuti denna radiostation. Det är både bra och dåligt rent dramaturgiskt. Bra för att det stundtals blir klaustrofobiskt och hjärnan får arbeta med att fantisera ihop hemskheterna istället för att jag blir överöst av blod och klafs. När det inte längre funkar – för mig – är när allting nystas upp och det mystiska inte är så mystiskt och läskigt längre utan bara blir en ganska larvig ”twist”.

Det jag gillar är skådespelarna. Alla tre är riktigt bra och Stephen McHattie (från 300, Watchmen, A history of violence och The fountain bland annat) ser ut som urtypen av en fårig men mänsklig gammal kameraväska. Tjejerna är och spelar vanliga tjejer, absolut inga våp, inga skrikhalsar, inga töntnissar, bara två vanliga tjejer som har en rätt ovanlig dag på jobbet. Att filmen sen inte höll hela vägen – för mig – känns tråkigt för jag trodde på den. Kanske är det en film som växer av en omtitt, jag tror det.