Etikett: Bruno Ganz

Publicerat

THE HOUSE THAT JACK BUILT

 

Lars von Trier är tillbaka och detta med en film som fick över 100 personer att lämna biosalongen när den visades i Cannes dock utom tävlan. Trots detta fick han – och filmen – stående ovationer av publiken som stannat kvar.

Kontroversiell man det där. Tröttsamt kan man tycka men är det inte också ganska…intressant? Vad är det med hans filmer som tar sig innanför huden på detta sätt? Varför retar han upp så många, hur kommer det sig att hans filmer BERÖR som dom gör – på gott och ont?

Våldet i dagens film är enligt alla texter jag läst extraordinärt grafiskt. Rent vidrigt tydligen. Antagligen är det därför jag tittar på filmen som med en mental sköld framför mig men det visade sig vara en sköld som inte riktigt behövdes. Med det sagt, detta ÄR en riktigt magstark film, säkerligen på gränsen till vad många pallar med, jag själv däremot hade inga direkta problem med att titta på våldet. Det säger kanske mer om mig än om filmen egentligen.

Matt Dillon spelar Jack, seriemördaren som verkar ha specialiserat sig på att döda kvinnor på allehanda grova och sjuka sätt. Ett 60-tal skryter han om. Fem av dessa ”incidenter” får vi följa i filmen. Långa scener, för långa om du frågar mig men antagligen egentligen för korta för von Trier själv. Hela filmen klockar in på två timmar och trettiotvå minuter och det är ju Marvel-DC-längd det där. Det är snyftigt oscarsdrama-längd. Ingenting med filmen påvisar att den behövt vara SÅ lång mer än att ”von Trier gör för von Trier kan”.

Filmen är inspelad i svenska småorter som Skåpafors, Tösse, Åsensbruk, Dals Rostock och Åmål men utspelar sig på 70-talet i nordvästra USA nånstans. ”Fame” med David Bowie är den musikaliska röda tråden filmen igenom och det är ett knepigt val av låt i mina öron. Jag har inget emot låten i sig men jag tycker inte den passar i filmen.

För att vara en provocerande film känner jag mig märkligt oberörd. Alla skriverier om det onödigt grafiska, det fruktansvärda gottandet i våld mot kvinnor är visserligen sant men att Lars von Trier INTE skulle göra en sånhär film mitt i en filmvärld som mer än någonsin är medvetna om kvinnans utsatta ställning (både i verkligheten och på film) är konstigare än att han gjort den. Han är underlig den mannen, liksom denna film.

Publicerat

THE PARTY

Som ALLTID är det en ynnest att titta på en film och vara helt blank till sinnes. Nu menar jag inte att det är en fördel att vara filmnörd och samtidigt svårt lobotomerad, jag menar att det är ett smart drag att inte läsa på om en film, att inte se trailers utan att helt enkelt bara…åka med.

The Party blev min allra första film på Malmö Filmdagar och det enda jag visste var att den var blott sjuttio minuter lång, att Sally Potter låg bakom den, att underbara Patricia Clarkson hade en roll och att filmen var svartvit. Kanske just därför blev ALLT jag såg ett plus. Skådespelarna som äntrade scenen en efter en, kända ansikten jag tycker om, en hyperventilerande Cillian Murphy, en överklassig Kristin Scott Thomas och Bruno Ganz som var så långt ifrån Hitler som en skådespelare någonsin kan komma. Jämförelsen kommer sig av att han spelade Hitler i Undergången, det kanske är på sin plats att jag förklarar det om någon undrar, det är inte jag som blivit helt kokkobanan i skallen. Samtidigt märker jag nu att jag inte skrivit någon recension av den filmen. Mycket konstigt. Det kommer vad det lider, ska bara trycka lite ångestdämpande och se om den först.

Men The Party alltså. Vilken vitamininjektion! Vilken härlig film! Vilka bra skådespelare, vilket bra manus, vilket swung i dialogen! Även om orden ibland kändes väldigt skrivna så funkade dom i munnen på rollfiguren som sa dom. Det här är ett absolut filmtips i vintermörkret och om inte annat så är det ett bra plus att det inte tar en halv dag att se den.

Några av mina filmspanarvänner såg också filmen i Malmö och här är deras tankar:
Henke

Blir du sugen på filmen så visas den två gånger (till) under Stockholms Filmfestival (den första gången var igår): ikväll (12/11) samt 18/11.

 

Publicerat

Veckans klassiker: HIMMEL ÖVER BERLIN

Fan, man fick röka i flygplanen!

Så var det och det var inte länge sedan. Folk satt och rökte på flygen och ingen höjde på ögonbrynen. Stackarna med astma fick snällt fråga om platser på dom första raderna, mer hänsyn visades inte. Vad har då rökning på offentliga platser med den här filmen att göra? Inte mycket, inte mer än en scen i början av filmen men den scenen satte sig. Rökare. Ett utdöende släkte får jag hoppas. En sån jävla dum grej. Suga i sig dödliga kemikalier, döda sin egen insida och samtidigt lukta skit. Ingen människa kan säga att det är en smart grej att utsätta sig själv (och andra) för, även om det ser tufft ut när vissa stoppar den där giftpinnen i mungipan. När jag var liten rökte vi chokladcigaretter. Det känns som en godissort helt utan köpsug.

Dan mejlade ett filmklassikerförslag som jag tog till mig. Wim Wenders Himmel över Berlin. Jag måste säga att det är en modern klassiker då den är gjord så sent som 1987 men när jag tittar på den känns den väldigt Citizen Kane:sk – fast på ett bra sätt. Den är svartvit (för det mesta), den är suggestiv, den långsam, den är väldigt vacker och ger plats för djupa tolkningar eller enbart ytligt beskådande, valet är ditt – och mitt.

Filmen handlar om två änglar som befinner sig i Västberlin i slutet av 1980-talet. Dom har liksom alltid funnits där och dom har inga tankar på att flytta på sig. Dom flyger runt, iakttar, lyssnar, funderar, är med lite här och lite där och det är inte förrän den ena ängeln (Bruno Ganz) blir förälskad i en cirkuskvinna (Solveig Dommartin) som han börjar tänka över sitt eget ”liv” och ifrågasätta om det är så himla smart att vara ängel. Han är visserligen odödlig men han är inte med i matchen, cirkuskvinnan kan aldrig bli hans så länge han inte syns och egentligen inte finns. Kanske är det värt att bli dödlig för att få uppleva riktig kärlek?

1998 kom Änglarnas stad, en remake förlagd till Los Angeles med Meg Ryan och Nicolas Cage i huvudrollerna. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den filmen när den kom och den känns väldigt mycket modernare än Himmel över Berlin på gott och ont. Bruno Ganz är en utomordentlig skådespelare men nånstans har jag svårt att se honom i filmer efter att ha sett honom porträttera Hitler i Undergången. Börjar jag tänka att han är en hitlerängel i välskräddad vinterrock blir det liksom twistat på riktigt.

För mig handlar Himmel över Berlin om strävan efter ett sammanhang, om längtan efter kärlek, om att försöka se solens gula strålar genom ett jytter av betongfundament och tysk dysterhet. Kanske har jag fått hela filmen om bakfoten men så känns det för mig.

Filmen är jättesmart skriven och fint regisserad av Wim Wenders. Det är som att han lyckats salta en maträtt alldeles perfekt, det skulle så lätt kunna bli superpretto eller skittråkigt eller blaha-blaha men det blir det inte. Det blir jättebra och jag gillar den här filmen till tusen. Kanske kanske kommer jag till och med att höja betyget vid en omtittning för det här är en film som tål diskussioner och funderingar – och att ses igen.

 

 

 

Nu tar Veckans klassiker en liten paus och återkommer måndagen den 7 januari igen.

Publicerat

Unknown

Det är samma visa i februari-mars varje år. Schlagerfestivalen drar igång och i soffan sitter mängder av oss, nynnar med och säger samma sak: ”Meeeeh, den här har jag hört förut. Det här är ju ingen NY låt!” Och precis så är det. Att skriva en låt som känns egen och aldrig-förut-hörd är ingen enkel match.

Att skriva ett filmmanus som sticker ut i mängden är inte heller så lätt och där kan man göra på två sätt som manusförfattare. 1. Vrida sin hjärna ut och in och försöka sätta sitt personliga bomärke i filmhistorien. 2. Agera kleptoman och snatta friskt från redan gjorda – och framgångsrika – filmer.

Bakgrunden till filmen Unknown är Didier Van Cauwelaerts roman Out of My Head. Vad han tycker om filmen har jag ingen aning om men om det var jag som hittat på denna historia skulle jag slå mig själv i ansiktet med en såndär elektrisk getingsmällare. Jag skulle inte göra det för att boken/filmen är urbota jättedålig, jag skulle göra det av rent självhat för hade jag inte bättre fantasi än att laga middag på gamla sopor så skulle jag nog göra nåt annat med min fritid.

Historien kretsar kring den snygge doktorn (Liam Neeson) och hans unga vackra fru (January Jones) på besök i en europeisk huvudstad (Berlin) där invecklade turer avlöser varandra och det tjoffas på med spänningsmoment i form av ajaj, nu glömde han portföljen på flygplatsen och shit, vad jobbigt, han är PASSLÖS, hur ska han nu komma hem?

Det är jättemycket Frantic över Unknown och det är en hel del Jagad men det dom båda filmerna har som Unknown saknar är Harrison Ford. Liam Neeson har i mina ögon helt klart passerat bäst-före-datumet och han känns bara gammal och väldigt väldigt trött och har ett rörelsemönster som påminner väldigt mycket om Peter Habers Martin Beck.

Nu låter det som att jag torrkör motorsågen i väntan på den stora stubben men nejdå, inte idag. Unknown må vara en ganska hjärndöd film men även hjärndöda filmer kan vara underhållande ibland.  Den är alldeles på tok för lång (113 minuter), det är en konstig och ganska korkad plot men hey, det funkar. Unknown är helt okej som tidsfördriv. Jag glömde bort den direkt när eftertexterna började rulla men jag tänkte å andra sidan inte på all världens elände under tiden, jag tänkte inte ens på jobbmöten och semesterplaner. Hjärnan dog en stund och det var skönt men nån repris blir det inte. Unknown är ett once-in-a-lifetime experience som jag redan sett många många gånger förut.

Filmen har biopremiär på fredag (17 juni).