Om man frivilligt åker till Crystal Lake, ja då får man kanske nånstans räkna med att bli slaktad av en man med hockeymask. Om man med öppet sinne väljer att flytta till Elm Street och man börjar drömma om en gul skolbuss med en brännskadad busschaufför som har långa knivar istället för fingrar, ja då kanske man skulle ha tänkt annorlunda redan från början. Valt ett annat hus, en annan väg.
Skräckfilm handlar ofta om påhittade historier som följer givna ramar. Det är specifika platser, det är mördare som har namn och utseende som känns igen, det är hittipå-scener som är så våldsamma att dom väldigt sällan går att härröra till verkliga händelser – som tur är. Men sen finns det den andra typen av skräckfilm, den typen som jag egentligen avskyr just för att den gör mig rädd på riktigt men som jag ändå dras till av någon anledning. Historier som skulle kunna vara hämtade ur verkligheten, historier som är sanna, berättelser som får mig att dra för gardinerna för fönstren i sommarstugan, sånt som på nåt sätt faktiskt påverkar min vardag.
Michael Hanekes Funny Games är en sån film. En film som handlar om vanliga människor som utför dom mest avskyvärda handlingarna, människor som ser ut som folk gör mest, inga masker, inga såriga ansikten, inget läskigt alls rent fysiskt. Men psykiskt, gode guuuud, där är det svart som natten.
The Strangers är en film som på vissa sätt påminner om Funny Games utan att på nåt sätt spela i samma liga. I förtexterna står det att filmen är baserad på verkliga händelser och oavsett om det är sant eller inte så skulle det mycket väl kunna vara sant. Där är det läskiga med filmen. Den kan vara sann. Den kan bli sann.
Vanliga människor som det slagit totalt slint i hjärnan på är tusen miljarders gånger otäckare än monster/odjur/spöken tycker jag. Det går inte att ha kontroll, det går inte att veta vad dom är kapabla till, det går inte att syna deras agendor eller ens försöka förstå. Det enda man kan göra är att hoppas att man slipper möta dom. Ever.
Liv Tyler och Scott Speedman är ett bra par att hänga upp en film som denna på. Dom är jättebra båda två, precis som filmen. Ett solklart, neeeej nattsvart, skräckistips!
Filmitch vågade inte riktigt se den här filmen (*blink blink*) så han kör Lovecraft-tema idag istället.
Det var allt för Skräckfilmsveckan 2013. Nästa år kommer det förhoppningsvis en ny.
Om det här hade varit en film regisserad av polacken Krzysztof Kieslowski hade den kunnat heta ”En liten film om en dysfunktionell familj”. Den hade också kunnat heta ”En liten film om en flicka och ett monster”. Det här är nämligen en mycket liten film som handlar om väldigt stora saker. Jobbiga saker. Hemskheter. Mörker.
I avsnitt 72 av Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen.