1987 gick jag omkring och sjöng på Living in a box´s hit Living in a box. Härom dagen gjorde jag samma sak fast istället för att sjunga ”Am I living in a box, am I living in a cardboard box” nynnade jag ”Ryan Reynolds in a box, Ryan Reynolds in a wooden box”.
Varför då kan man fråga sig? Jo, är man det minsta klaustrofobiskt lagd (som jag är) så gäller det att hitta nån form av lugnande mantra för att orka ta sig igenom filmen Buried och den där lilla sångsnutten funkade för mig.
Paul Conroy (Ryan Reynolds) blir levande begravd i en kista någonstans i världen. Hans ägodelar är en tändare, en mobiltelefon, en penna, ångestdämpande medicin och lite starksprit i en plunta. Han har ingen aning om VAR han är och jag som tittar har ingen aning om VEM han är.
Hela filmen utspelar sig i den där kistan. En-och-en-halv-timme Ryan Reynolds i en låda, är det nåt att titta på? Svar ja. Jag har inte sett en liknande enmansshow sedan Colin Farrell spelade mot och i en telefonkiosk i Phone Booth 2002. Det måste vara ett tufft jobb att agera ensam mot egentligen ingenting. Buried är nästan som att se en filmad teaterpjäs och precis som på en teaterscen så är gränsen hårfin mellan pekoral och högkvalitativt skådespeleri och jag tycker både filmen och Reynolds klarar sig med äran i behåll.
Det finns logiska luckor i filmen som retar mig en aning, till exempel är det fascinerande hur länge man kan prata i en mobil när batterinivån är nere på ett (jämfört med hur länge det gick att prata när nivån minskades från fyra till tre och från tre till två) och att syret är på väg att ta slut i en kista vars lock är helt tillslutet men det finns hål stora nog för djur att ta sig in. Å andra sidan är mycket av manus rätt vettigt skriven så jag tänker inte reta ihjäl mig på småsaker.
Lider du av klaustro är Buried en film som garanterat kommer ge dig ett brutalt tryck över bröstet och en ångestfylld vilja att ladda ner Vita arkivet. Tycker du trånga utrymmen är peanuts kan filmen ändå vara värd att se.
