”Det är något ruttet i staten Danmark” sa Marcellus i Shakespeares pjäs Hamlet. Min parafras lyder ”Det är något överjävla asirriterande med Terrence Malick”.
Min åsikt om Terrence Malick som regissör är inget nytt om du följt min blogg ett tag. Jag känner själv att mycket av det jag tänker skriva idag blir någon form av upprepning men jag kan inte hejda mig, jag kan nämligen inte riktigt sätta fingret på varför, VARFÖR tycker jag att hans sätt att göra film är så hemskt irriterande? Varför stör varenda scen mig till vansinne? Varför kan jag inte se det poetiska, hans höga ambitioner, det unika? Kanske därför att det känns sökt. Hela tiden läser jag in en baktanke.
Som när Cook (Michael Fassbender) drar i Fayes (Rooney Mara) blus så är det inte för att han vill ha henne nära, att han vill få uppmärksamhet eller ens att han gillar hennes kläder utan det är för att Terrence Malick har en VISION av att det tunna tyget i Fayes blus kommer bli poetiskt genomskinlig i fönstrets motljus och med dom skira vita gardinerna som fond. Så Cook tar inte tag i blusen sådär som ”man tar tag i en blus om man vill nåt”, han tar med fingertopparna, sakta men inte förförande, erotiskt eller passionerat utan teatraliskt. Bara teatraliskt. Håret på kroppen reser sig i RAGG, jag fixar det inte. Vad gör du med mig Terrence, vad ÄR det för (spol)knappar du trycker på hos mig?
Nu sitter du kanske och läser det här och morrar högt vilken jävla idiot jag är som återigen ger mig i kast med en film av en regissör jag vanligtvis avskyr och ja, morra på du. Ibland har man ju fel nämligen. Fördomarna KAN komma på skam och när det händer är ingen gladare än jag. Tyvärr kom jag inte i närheten av ett sådant uppvaknande med Song to song men ingen kan säga att jag inte försökte. Och jag vore bra dum om jag inte gjorde det. Försökte alltså. Med en kvartett underbara skådespelare i huvudrollerna – Ryan Gosling, Natalie Portman, Michael Fassbender och Rooney Mara – hur skulle jag INTE vilja se filmen?
Som videokonst är filmen vacker. Visuellt har fotografen Emmanuel Lubezki gjort ett heeeelt fantastiskt jobb. Som teaterpjäs är det säkert jättespännande för skådespelarna att sätta tänderna i. Som regissör måste det vara julafton att jobba med dessa fyra enastående skådespelare. Men för mig som tittar är detta verkligen INTE någon höjdare.
Underhållningsvärdet sett till handlingen är noll, allting handlar om ifall man uppskattar att hänga med dessa skådespelare i dryga två timmar eller ej samt om man kan se det visuella som ett mervärde. Jag kan det. Jag lyckades uppskatta Rooney Maras viskande berättarröst, Michael Fassbenders överdrivna fysiska krumbukter, Ryan Goslings blinkande och tysta smygande och Natalie Portmans push-up-BH (OCH viskande berättarröst) tillräckligt mycket för att filmen skulle undgå det lägsta betyget. Men i perioder är den verkligen där nere och sniffar, för att sen skärpa till sig nåt snäpp eller två.
Jag anser att det här är en film som i dom flestas ögon utger sig för att vara något annat än den är. Har du liksom jag ett initierat filmintresse är du säkert påläst nog för att veta vad som väntar, då känner du till hur Terrence Malick är som filmare. Men, är du en vanlig normal filmtittare som ser postern, som ser skådespelarnas namn och läser att filmen är ett kärleksdrama som utspelar sig i Austin, Texas och med dess musikscen som fond, ja, då tror du SÄKERLIGEN att du ska få se något annat än ett überlångsamt konstnärligt utmanande drama.
Lykke Li är med litegrann också. Hon spelar mot Ryan Gosling. Och Cate Blanchett, Val Kilmer, Holly Hunter och Iggy Pop. Men det räcker liksom inte. Terrence Malicks sätt att göra film gör att INGENTING räcker för mig. Jag får klåda. End of story.
Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.
Det vankas bröllop och vilka hamnar vid bord 19? Ja, inte dom som är närmast brudparet i alla fall. Det är en gammal nanny, det är brudgummens ex, en ung singelkille, en fängelsekund och ett olyckligt par som jobbar tillsammans i restaurangbranschen. Hur dom ska ta sig igenom detta bröllop är alltså vad Table 19 handlar om.
