Etikett: C More

Publicerat

OBIT

Jag kan erkänna att denna fråga aldrig någonsin svischat förbi mitt medvetande: ”Vilka är det egentligen som skriver dödsrunor? ” Jag har verkligen aldrig funderat på den grejen. Jag har heller aldrig varit någon storkonsument av just dödsrunor så det är kanske inte så konstigt.

Att se filmen Obit (som är en förkortning av det engelska ordet obituary som betyder dödsannons eller dödsruna) har däremot startat en tankebana som skulle få mig att faktiskt läsa dessa på ett hungrigare sätt framöver. I filmen sägs nämligen att dödsrunor är en text som till synes handlar om döden men som egentligen handlar om allt annat än just det. Denna typ av text är ju till för att förklara en människas hela liv på ett bestämt antal tecken. Kan vara bland det svåraste som finns. Tänk efter själv, vad skulle en skribent skriva om ditt liv på 2000 tecken? Hur skulle du bli förklarad och ihågkommen för omvärlden?

I Obit får man följa några journalister på New York Times i deras dagliga värv där dom på det mest respektfulla sätt ska skriva ihop texter om mer eller mindre kända människor som dött och tro´t eller ej, det är en väldigt mysig dokumentär det här. Mysig och….trevlig i brist på bättre ord. Männen och kvinnan som pratar känns genuina, mänskliga, kloka och det är så himla lätt att känna sig som hemma på tidningsredaktionen. Nittio minuter försvann i ett nafs.

Den här filmen finns att se på C More. Hopp in och kolla. En gratismånad får du här!

Publicerat

Fredagsfemman #283

5. Är det nån som lyssnar på Sommar i P1 längre?

Eller är det bara jag som tycker det känns otroligt beigt i år….? Har programmet spelat ut sin rätt? (Dogge var i och för sig väldigt underhållande)

.

.

.

.

4. Dokumentärtips!

Nu kan du se den väldigt underhållande dokumentären Weiner på Svtplay. Sex, lögner, politik och kalsonger. Klicka här för att komma direkt till filmen och klicka här för att läsa min recension.

.

.

.

3. Gåsmamman

Jorå, äntligen är jag med i matchen och jag är sist på bollen, I know men NU har jag börjat kolla på Gåsmamman. Alexandra Rapaport. Hur bra är hon inte?? Och hur SNABBT kom man inte in i storyn? Bra jobbat säger jag och kollar vidare. Det finns ju två säsonger. Perfekt för en regnig sommar. Eller solig.

.

.

.

2. Spider-Man har kommit hem

”Vän av ordning” har frågat mig varför jag inte publicerat min recension av Spider-Man: Homecoming än, ”det var ju typ en vecka sen du såg den”. Jag kan lugna både denna vän och andra med att texten kommer IMORGON men att jag fram tills dess verkligen vill framhäva en sak: köp en biljett. Resten sparar jag till imorgon.#cliffhanger

.

.

.

1. Waltzing Tilda

I min tämligen nyfunna fascination för kortfilmer fick jag ett tips om att se Waltzing Tilda av Jonathan Wilhelmsson. Det var Jonathan själv som mejlade mig och då han är uppväxt i Mockfjärd och numera studerande på Sydney Film School blev jag nyfiken. Det är en redig resa han gjort bara där i sin vilja att göra film. Filmen hade sin premiär på The 25th Sydney Film School Festival i december förra året där den bland 180 filmer vann pris för bästa film, bästa regissör, bästa producent, bästa klippare och publikpriset. Jag förstår alla priserna. Det här är urtypen av en film som visar hur bra film kan göras även med begränsade resurser bara det är rätt folk – och begåvat folk – både bakom och framför kameran. Tänk dig Last man on earth eller 28 dagar eller I am legend, tänk dig någon av alla dessa filmer som utspelar sig i en alldeles öde stad där någon hux flux blivit ensam kvar. Här är det Tilda och hennes lilla vita pratande kanin som är helt solo på Sydneys gator med allt vad det innebär (att man kan gå loss med sprayburk på operahuset till exempel). Se filmen. Gör det. SE FILMEN HÄR! 4+/5 kortfilmsfiffiluror blir betyget från mig.

Publicerat

GOD´S POCKET

Som bekant, Philip Seymour Hoffman är död. Han dog för över två år sedan men när det gäller vissa grejer är jag verkligen långsint. Jag kan INTE acceptera att han är borta, jag vill inte det, det går inte.

Av dom 65 filmer han gjort är det väldigt få jag inte sett. Så pass få att jag sparat dom osedda som små diamanter/matsäcksmackor/kinderägg i min ficka att ta fram en regnig dag, eller två, eller tre. Och nu regnade det, det regnade bokstavligt talat ordentligt. När jag sprang på God´s Pocket på C More kunde jag inte hålla mig längre. Jag kokade kaffe, stängde av mobilen, satte mig ner, djupandades och tryckte på play och det tog bara sekunder innan jag var inne i filmen, i berättelsen, i den där dimensionen Philip Seymour Hoffman var så otroligt duktig på att duga in tittaren i alldeles oavsett genre eller historia.

God´s Pocket är en film jag gärna skulle ha sett som TV-serie. Nittio minuter rymmer så otroligt mycket ibland och den här filmen visar många extremt välskrivna karaktärer och sidohistorier att filmen känns mycket längre än den är – fast på ett bra sätt.

Eller bra å bra…vilket understatement. Den här filmen är en lisa för själen trots mörkret den förmedlar. Historien om hur småfifflaren Mickey Scarpato (Philip Seymour Hoffman) och hans fru Jeanies (Christina Hendricks) son mördas är bara en röd tråd genom filmen, det händer så mycket mer, så mycket MYCKET mer. Flera scener får mig att pausa och spola tillbaka. Tänka efter. Känna en massa. Må illa. Bli ledsen. Förundras. Sakna. Fan alltså, faaaan att han är död. Samtidigt, Eddie Marsan i en biroll gör ett oberäkneligt intryck, Richard Jenkins briljerar i en typ av roll jag aldrig sett honom i förut, Christina Hendricks agerar stort med små medel och John Turturro har inga utslag på fötterna men är bra ändå.

Filmen är regisserad av ingen mindre än John Slattery, en stilig man vi sett agera i mängder av filmer och TV-serier men hittills är detta hans enda långfilm som regissör. Bra gjort av honom!

Betygsmässigt står filmen och väger mellan fyra och femma. Det är en underbar film. Att Philip Seymour Hoffman dog bara två veckor efter att filmen premiärvisades på Sundance Film Festival gör mig så ledsen. HAN är underbar. Fan alltså. Diamanterna/matsäcksmackorna/kinderäggen tryter nu. Jag ska portionera ut resten med försiktighet.

Filmen finns att se på C More. Vill du se den gratis, klicka här.

Publicerat

C MORE + FIFFIS FILMTAJM = SANT

Nu är det som så att jag och min blogg har inlett ett samarbete med streamingtjänsten C More och det är tjofaderittan jättekul tycker jag, Och dom. Haha.

Samarbetet kommer löpa under ett år och jag kommer skriva om filmer och TV-serier jag ser på C More minst en gång i månaden.

Blir du sugen på att ge C More en chans? Säg ja nu för det är jättedumt att säga nej. Använder du länken här nedan bjuds du nämligen på en gratismånad och kan se filmer som The Revenant, Trainwreck, The Magnificent Seven, Livet efter dig, nyaste Mad Max, The Martian, Jurassic World PLUS en hel dröööööös med andra intressanta filmer och TV-serier (Farang, med Ola Rapace till exempel. Och Gåsmamman 1 & 2. Det ser jag fram emot. Ska klippa båda säsongerna i sommar när det regnar. Ja, när. Inte om.)

Klicka här för att starta din gratismånad och hoppa in i C More-världen tillsammans med mig!

Här kommer en länklista till filmerna jag sett på C More. Filmerna ligger inte kvar där för evigt så kanske är någon specifik film borttagen när du letar efter den men misströsta inte, det finns så många andra bra. Också.

1. Kvinna inför rätta (Apple Tree Yard, TV-serie, 2017)

2. Louder than bombs (2015)

3. God´s Pocket (2014)

4. Allt det vackra (Alt det vakre, 2016)

5. Obit (2016)

6. Our kind of traitor (2016)

7. Gåsmamman säsong 1 och 2

8. Equals (2015)

9. Dina mina och våra (Mine and ours, 2005)

10. Standing still (2005)

11. Under körsbärsträden (An, 2015)

12. Sing Street (2016)

13, The Founder (2016)

14. Wiener-Dog (2016)

15. Gåsmamman säsong 3 (2017)

16. Jätten (2016)

17. Över gatan, under vattnet (Over gaden under vandet, 2009)

18. Mike and Dave need wedding dates (2016)

19. Walk with me (De standhaftige, 2016)

20. Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

21. 17 again (2009)

22. We are your friends (2015)

23. Life (2015)

24. Beck – Ditt eget blod (2018)

25. Tom of Finland (2017)

26. A bigger splash (2015)

27. Beck – Ditt eget blod (2018)

28. Beck – Utan uppsåt (2018)

29. Toppen av ingenting (2018)

30. Beck – Djävulens advokat (2018)

31. Song to song (2017)

32. Mästaren (Mesteren, 2017)

Publicerat

Fredagsfemman #276

5. Stig

Jag är rätt säker på att jag skrivit om Stig förut här på bloggen men nu är det dags igen eftersom denna fina kortfilm finns att se på SvtPlay fram tom 31 maj. 19 minuter tar det att se filmen och det är SÅ VÄRT. Klicka här får du se.

.

.

.

4. Sana

Nu är säsong 4 av den norska serien Skam igång för fullt och i denna säsong är det coola Sana vi får följa. Tillhör du den promillen av Sveriges befolkning som missat Skam? Det är ett lättlöst problem. Klicka här och kör igång!

.

.

.

3. 11 är det nya 15

Från 1 mars i år får 11-åringar i sällskap av någon som fyllt 18 se 15-årsfilmer på bio. Enligt Statens Medieråd ska denna lagändring  leda till att ”föräldrar får ett större ansvar över vilka filmer deras barn kan se på bio” och skriver även på sin hemsida att ”15-årsgränsen betyder fortfarande att en film bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år, inte att filmen är lämplig att ses av en 11-åring i sällskap med en vuxen. Det är den vuxne som tar med ett barn på en film med högre åldersgräns som ansvarar för skyddet av barnet.” Vad tycker du? Är nya lagen vettig?

.

.

.

2. Emily

Jag har tittat klart på miniserien Kvinna inför rätta (Apple Tree Yard) på C More och Emily Watson är så jättebra i huvudrollen. Jag har aldrig liksom riktigt förstått hennes storhet förut. Serien i sin helhet är väl kanske inte fem plus eller ens i närheten men den var sevärd, fyra avsnitt var precis lagom och den hade sina poänger.

.

.

.

1. Fira det finaste jag vet

Jag är stolt över ganska många saker jag gjort i mitt liv. Att jag sovit bland dödliga smådjur i en sovsäck i Australien, att jag litar på magkänslan när det kommer till svåra beslut, att jag dagligen försöker göra grejer som gör mig glad och att jag aldrig försöker undvika sånt jag är rädd för. Till exempel. Det sistnämnda har dessutom med helgens firande att göra kan man säga. Jag avskyr nämligen sjukhus och jag hatar att inte ha full kontroll, det är en rätt tokig kombo när man ska bli mamma men kanske den ultimata grejen att bli om man ska fejsa alla sina rädslor på en och samma gång? På söndag kl 09.57 är det TJUGO år sedan jag sa hej till min dotter för allra första gången och det är helt ofattbart. Dels minns jag inte hur livet var innan hon fanns, dels känns det som att hon alltid funnits och hur livet skulle vara utan henne kan jag inte ens tänka på utan att behöva andas i påse. Men i helgen tänker jag fira den bästa jag vet OCH jag tänker smygskåla lite med mig själv också. Det är många rädslor, många problem, mycket man behöver lösa och fixa på tjugo år och kontrollbehovet kan man se sig i rumpan efter. Har man barn är det bara att sätta sig i pulkan och åka med. Men den här pulkafärden skulle jag aldrig i mitt liv vilja vara utan. Min dotter är fantastisk och jag är otroligt stolt över henne. Grattis min fina Filippa! <3

 

 

Publicerat

WIENER-DOG

Heter man Todd Solondz och har gjort en film som Happiness, ja då får man banne mig leva med att ”folk” har höga förväntningar på hans filmer. Och ”folk” i detta fall är jag.

Jag hatälskar Happiness, det är en vidrig film men samtidigt så sjukt bra (med betoning på sjuk), men det är en film som fått mig att med fötter klapprandes mot golvet ta mig an resten av hans filmer när dom tickar in på repertoaren. Så som dagens film, Wiener-Dog, återigen en film med en hund i centrum.

Det härliga med Todd Solodz filmskapande är att han alltid lyckas bygga upp ett alldeles eget universum, lite på samma sätt som Wes Anderson även om dom är rätt olika som regissörer för övrigt. Men där många regissörer med några få attiraljer ska beskriva personligheten hos människan som bor i ett pojkrum  skulle välja en baseballhandske, en idolaffisch på väggen eller kanske en bok så väljer Solondz att lägga en tvärflöjt på nattygsbordet. Sånt går jag igång på. Knaserier. Smågrejer. Hudaprikosa jeans på en tioåring, bara en sån sak.

Filmen börjar med att en pappa (spelad av Tracy Letts, mannen som man ser överallt men vars namn jag aldrig lyckas lägga på minnet) köper en hund med sig hem till familjen. Sonen Remi (han med dom hudfärgade byxorna, spelad av Keaton Nigel Cooke) blir givetvis själaglad medan mamma Remi (Julie Delpy) enbart anar merjobb. Lite längre fram i filmen dyker skådespelare som Greta Gerwig, Kieran Culkin, Ellen Burstyn, Zosia Mamet och Danny DeVito upp, samt en INTERMISSION i halvtid, en paus, med specialkompinerad wiener-dog-musik och en promenerande hund med slapp tunga.

Jag tycker det är svårt att inte bli charmad av det här. Bildspråket är så personligt, historien så allmängiltig men ändå så udda, speltiden på 88 minuter alldeles perfekt. Det är kanske inte en film jag kommer bära med mig i själ och hjärta men BRA är den i all sin diarrébruna avskalade enkelhet.

Solondz har förutom Happiness och dagens film även gjort Storytelling, Life during wartime, Palindromes och Dark horse. Alla förtjänar att ses, även om betygen skiftar en aning.

Den här filmen kan du se på C More till den 31 maj 2018. Passa på!! Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Publicerat

JÄTTEN

Jag kan lova att du aldrig sett en film som Jätten förut. Jag är så säker så jag kan sätta en ÅRSLÖN på att du inte gjort det! Hur många filmer du än sett i ditt liv så har du inte sett en film om en autistisk boulespelare som dessutom har nån slags svulst i ansiktet som växt över hans ena öga och som försvårar hans tal. Han kan nästan inte prata alls. Jo, han kan säga ”Zughi”, men det är också allt. Om det betyder tåg på tyska eller att han vill ha en avsugningen eller nånting heeeelt annat förtäljer inte historien MEN det blir namnet på Rikard och hans bouleparter Rolands lag när dom tillsammans kämpar för en plats i Nordiska mästerskapet i just boule.

Rikard har så himla svårt att kommunicera med omvärlden att han skapat sig ett alter ego i huvudet, en 50 meter hög jätte som knallar runt över stock och sten och den enda nära vän han har är Roland. Hans mamma försvann strax efter att Rikard föddes och han har inte haft nån kontakt med sin mamma (Anna Bjelkerud) sen dess men spelar boule för att göra henne stolt – och kanske få tillbaka henne?

Jätten är en rätt genom hjärtskärade film MEN den är varken svart eller utan hopp. Den är fin, den visar Rikard och hans vedermödor på ett härligt sätt, den har roliga och dråpliga scener, är visuellt jättesnygg och har otroligt vacker musik, skriven av Björn Olsson. Regissören Johannes Nyholm har gjort filmen med en dokumentär känsla och jag tycker det funkar jättebra, framförallt undrar jag om skådespelaren Christian Andrén som spelar Rikard lider av samma problematik som sin rollfigur i verkligheten. Om ja så blir jag så sjukt imponerad av hans skådespeleri och om nej så är jag fortfarande sjukt imponerad plus att jag hoppas att maskörerna överöses av priser. OBS!! Det är klart det är en mask. Eva von Bahr och Love Larson har varit framme igen! Magnifikt jobbat av duon som fick en Oscarsnominering för Hundraåringen och borde få en till nu.

Jag inser att Jätten trots sitt namn är en liten film som antagligen inte kommer nå ut till nån gigantisk publik men jag hoppas SÅ att jag har fel.

Jag var den enda i filmspanargänget som såg Jätten på Malmö filmdagar men mitt biosällskap Jimmy tyckte också om den. 4/5 från honom också. Och jag pratar om den i avsnitt 58 av Snacka om film.

Dock, till min stora glädje, blev Jätten oktober månads filmspanarfilm så nu är det några fler bloggvänner som sett den och jag fick en bra anledning att se om den. Precis lika bra gång två kan meddelas.

Här är filmspanarnas recensioner:
Sofia
Jojje
Johan
Och Joel sa att han ger den 4/5.

Du kan se Jätten på C More ända fram till 13 oktober 2018! Hurra!! Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Publicerat

Fredagsfemman #217

5. Blade Runner på bio!

På tisdag visas ännu en klassiker på utvalda SF-biografer. Denna gång är det Blade Runner som alla nya och gamla fans kan få chans att se ännu en gång på stor duk. Alltså….när man tänker efter…Vilka FILMER Harrison Ford varit med i! Snacka om att ha gjort många bra yrkesmässiga val i livet!

.

.

.

4. Terrence Malick är i gasen igen!

Jahopp, idag har alltså Terrence Malicks nya film biopremiär. Knight of cups heter den och handlingen beskrivs såhär på SF: ”För att fördriva tiden träffar Rick en rad kvinnor: den rebelliska Della, läkaren Nancy som han tidigare var gång gift med, modellen Helen, Elizabeth som han gjort med barn, strippan Karen och Isabel, en ung kvinna som hjälper honom att blicka framåt. Men trots festerna, förhållandena och karriären känner han ingen lycka.” Rick spelas av den iskalle Christian Bale. Dom kvinnliga huvudrollerna spelas av den iskalla Cate Blanchett och den endast marginellt varmare Nathalie Portman. Malick själv är inte ett under av krambjörn han heller direkt. Törs man hoppas på nåt mer än viskande floskler, gräs som vajar sakta i vinden och en enorm längtan efter att ta fram motorsågen efter visningen? Eller borde jag helt enkelt bara hålla mig långt borta?

.

.

.

3. The Night Manager

En TV-mini-serie på sex avsnitt med Tom Hiddleston och Hugh Laurie huvudrollerna, det är nästan så jag går ner i spagat bara av vetskapen att serien finns. Sen tillkommer informationen att manuset är baserat på en bok av John Le Carré och då svalnar kanske intresset en smuuuuuula, men inte en sån stor en. John Le Carré är för mig kalla kriget, beiga män, prat om sånt jag inte förstår, alla ljuger för alla och tillslut blir det ett antiklimax. Nu är det Susanne Bier som regisserar och det känns också som ett plus. Tre avsnitt in i serien vinkar jag dock hejdå och låter den glida vidare ut på havet som en ensam optimistjolle. Jag gav upp. Det funkade inte för mig, inte alls faktiskt. Nån annan som sett serien på C More och som håller med eller kanske till och med gillar den?

.

.

.

2. Det mest förbjudna

Om det är nån som fortfarande ifrågasätter kvalitén i svenska TV-serier, kom igen, här är ännu en serie att bita i! Det mest förbjudna är baserad på Kerstin Thorvalls självbiografiska roman med samma namn och handlar om hennes liv som (otillräcklig) småbarnsmamma, (ständigt otrogen) fru, psykiskt instabil och sexmissbrukare på 70-talet. Scenografin är oklanderlig, regin perfekt (heja Tova Magnusson!) och Cilla Thorell är fantastisk som Kerstin!  Här kan du se avsnitten

 

.

.

1. Helgens poddäventyr!

Det är ännu så länge lite hemligt med vad som ska hända men det ska bli JÄTTEKUL, ett sant nöje att podda med personen som kommer vara vår gäst nästa vecka! Lyssna på Snacka om film på torsdag, det är mitt tips! Det har alla chanser att bli ett episkt avsnitt!

.

.

.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 82 – Det bästa från Malmö Filmdagar

5. Sommarvädret i Malmö.

Det behövdes inga jackor, inga tjocka tröjor och inga paraplyn, Malmö visade sig från sin alldeles bästa sida när jag och Filmspanarna var på besök nu i veckan. Det kändes som att vara utomlands när uteserveringarna var fulla sent på vardagskvällarna och dom kulörta lyktorna lyste upp Lilla Torg. Jag hade kunnat stanna på C More´s mingelparty i tisdags fram till småtimmarna om jag inte haft vetskapen om morgondagens filmtittarschema i bakhuvudet. Det gäller att orka. Att samla energi. Att vara pigg och hålla sig vaken även om man inte hinner äta annat än kaffe och bjuddammsugare mellan filmerna. Det är en konst i sig.

 

4. Det jag minns bäst är tjejerna.

Malmö Filmdagar innebär många filmer på få dagar och det kan ibland vara svårt att ställa om hjärnan mellan filmerna, speciellt om man sett ett tungt och dystert drama. Men när jag försöker hitta nån form av röd tråd i minnesbanken, det som imponerat mest på mig, så blir det tjejerna. Edda Magnason som Monica Zetterlund, Alicia Vikander i Hotell, Naomi Watts som spelar Lady Di i filmen Diana, Ida Engvoll i Mig äger ingen som är så otroligt lik en ung Helena Bergström, Octavia Spencers ögon i Fruitvale Station, Julie Delpys franska uppenbarelse i Before Midnight och Scarlett Johanson och Julianne Moore i Don Jon. Kvinnor kan. Så jävla mycket.

 

3. Konsten att podda med ett fyllo.

Efter att ha sett avslutningsfilmen spelade Johan och Erik från Har du inte sett den-podden in ett avsnitt med mig och Jessica från The Velvet Café som gäster. Vi spelade in utomhus, i en park, sittandes på en gräsmatta och bara några minuter in i programmet fick vi närgånget besök av en mycket överförfriskad man. Det satte sina spår på inspelningen men gav oss ett gott skratt och ännu ett knasigt minne från dessa dagar. Poddavsnittet kan du höra här.

 

2. Den allra bästa filmen var svensk!

Jag såg Monica Z, Rush, Fruitvale Station, Hotell, I lodjurets timma, Don Jon, The Summit, Before Midnight, Diana och Mig äger ingen och den bästa filmen av dessa var solklart Hotell. Den 4:e oktober har den biopremiär och min recension kommer den 3:e. Men boka in ett biobesök första helgen i oktober. Bara ett tips liksom.

 

 

1. Den obeskrivligt lyxiga filmbubblan.

Att ha semester, resa bort, få vara tillsammans med sina vänner och göra det roligaste som finns från tidig morgon till sen kväll är en sån obeskrivlig LYX att den knappt går att beskriva. Jag hade så mysigt i Malmö att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det och jag vill mer än gärna åka tillbaka nästa år igen. Tack till SFI för att vi fick åka, tack till Malmö, tack till alla roliga/konstiga/snälla/snarkande människor jag pratade med och tack till mina filmspanarvänner som gjorde dessa dagar så himla fina och minnevärda. Ni är typ bäst!

Publicerat

HIGH LANE

Jag var noll procent höjdrädd tills jag sommaren 1998 åkte Fritt fall på Gröna Lund, nygravid och allt. Efter det var det som att nånting i huvudet sprack och det logiska höjdtänkandet (det är inte höjden i sig som är läskig, det är resultatet av vad som händer om jag trillar ner i backen) förvandlades till en smärre fobi.

Att se High lane (eller Vertige som filmen heter i original) är lika illa för denna fobi som det skulle vara att som spindel-och-ormfobiker gå in i Skansens terrarium när proppen gått och alla djur krälade fritt. I alla fall fungerar filmens första 45 minutrar så. Det ilar i magen, det snurrar i huvudet, det är liksom ingen film i egentlig mening utan JAG är DÄR, det är jag som går på den där hysteriskt långa sladdriga hängbron där bultarna kommer släppa vilken sekund som helst.

Filmens Loic (Johan Libéreau) är den enda bland filmens huvudkaraktärer (fem franska studenter) som lider av svindel – och en svår sådan. Att han ens funderat på att bege sig ut på bergsklättring någonstans i Kroatien kan endast förklaras med att hans nya tjej Chloé (Fanny Valette) har detta som hobby och att hennes ex, också han en erfaren klättrare, ska följa med. Så det är ”alfahannesyndromet” som kickar in där.

Som sagt, filmens första halva handlar om klättring. Det är vackra vyer, häftigt filmade spännande scener och jag sitter som på nålar. Sen kommer en vändning jag inte köper och filmen förändras till en sämre sortens variant av ensam-muterad-liksamlare-dödar-vrålskrikande-ungdomar-skräckis och det blir en totalt oengagerad resa tills eftertexterna börjar rulla.

Synd på en sån bra början tycker jag.

Filmitch´s recension av filmen hittar du här.