En av 2013-års största sommarblockbusters var utan tvekan Guillermo del Toros Pacific Rim. Det kan och kunde nog dom flesta hålla med om – i alla fall innan filmen var sedd. För efteråt var vi inte många som var nöjda men jag står fast vid mitt betyg, den är 4/5 för mig, bästa sortens kombo av popcornsfilm och robotporr.
Nu har uppföljaren kommit och i och med den har del Toro backat från regissörsstolen och agerar enbart producent. Mannen som ser ut som en Bond-skurk, Steven S. DeKnight har tagit över och han har inte direkt ett imponerande CV. Tre avsnitt av TV-serien Angel, två avsnitt av Smallville, ett avsnitt av Dollhouse och ett av Daredevil är det har har innanför västen innan han fick chansen på en långfilmsdebut. Knepigt kan tyckas, modigt också, speciellt av dom som pumpat in stålars för 150 miljoner dollar skojar man inte bort.
Pacific Rim: Uprising hängs upp på tre huvudkaraktärer: Nate Lambert (Scott Eastwood, här mer än lovligt lik sin far i varenda pose), Amara Namani (Cailee Spaeny, kiddot som byggt sin egen mini-Jaeger!) och Jake Pentecost (John Boyega som äntligen får prata med sin superhärliga brittiska dialekt och här spelar sonen till storhjälten i första filmen Idris Elbas Stacker Pentecost ). Alla tre funkar fint i sina rollen men Jake och Amara sticker verkligen ut.
Återigen är det härligt att se en ung bad-ass-flicka i en stor roll, det känns som en trend som gärna får hålla i sig, speciellt om man skriver karaktärerna så pass bra som man gjort med Amara här och Laura i Logan (till exempel). För egen del förväntar jag mig nästan ingenting av karaktärsutveckling i denna typ av film men blir alltid glad i byxan när det händer. Självklart är det inget psykologiskt oscarsmanus och ska heller inte jämföras med den typen av filmer – så jag låter bli – men jag känner tydligt när denna typ av film lyckas och det är när jag ler som en säl från början till slut. Ler och dregglar lite i mungipan, sitter med halvöppen mun och NJUTER av bombastiska krash-och-bang-scener när hela städer demoleras och ROBOTARNA bara ÄGER!
Ja, jag vet. Jag är kanske mer än lovligt förtjust i denna typ av filmer men sån är jag, hej hopp. Jag tycker i vilket fall att filmen är lyckad så till vida att den går bra att se även om man inte sett första filmen (lägg märke till betygen här nedanför, endast jag av oss tre som såg filmen hade sett Pacific Rim), historien är enkel men inte banal, det är väldigt lätt att känna för och med huvudkaraktärerna, birollerna är bra och effekterna är tamejfan FLAWLESS!
Så jag är nöjd, nöjd, nöjd. Jag är jättenöjd. Fi fan vad jag älskar stora robotar! JAEGERS FTW!
Mitt betyg:
Min killes betyg:
Min bonussons betyg (13 år):
Tjolahopp tjolahej, det här är frejdigt och lekfullt och skitsnyggt och kräjsy och det är svårt att inte tjusas av denna film.