Etikett: Caitriona Balfe

Publicerat

MONEY MONSTER

Lee Gates (George Clooney) är en TV-personlighet som leder ett program som heter Money Monster som handlar om finanser, aktiemarknaden, ja, ekonomi, typ, fast på ett superytligt amerikanske sätt. Han ger råd om köp och sälj till tonerna av tuff musik och grafiska effekter och Amerika lyssnar. Som person verkar han vara en buffel med ett ego stort som Vintergatan och producenten Patty (Julia Roberts) vänder ut och in på sig själv för att dels få programmet att flyta och dels slippa magsår. Ett nytt jobb på en annan TV-kanal ligger i pajpen men det är ingenting hon berättat för Lee om. Varför skulle hon? Som om han skulle bry sig?

Mitt under direktsändning dyker plötsligt en ung man upp i studion bärandes på ett par kartonger. Kyle Budwell (Jack O´Connell) har en liten annan agenda än en vanlig budkille skulle ha, han är nämligen en av alla som lyssnat på Lee´s råd och köpt aktier i ett bolag som i ett huj gått fullständigt bankrutt och nu är alla besparingarna borta. Han är vansinnig över vinster som storföretag gör på småfolkets bekostnad och han tycker att Lee bör ta ansvar för det han säger och gör. Att kidnappa honom i direktsändning och under pistolhot skulle alltså hjälpa tycker Kyle (som inte är den vassaste kniven i lådan för att uttrycka det diplomatiskt).

Jag tänker att manuset till Money Monster säkert är okej skrivet. Jag tänker att Jodie Foster antagligen gjort det hon kan som regissör. Jag tänker att George Clooney och Julia Roberts kan bibehålla sin levnadsstandard ett tag till i och med denna lönecheck men det är inga utmanande roller direkt. Agera med vänsterhanden klarar dom dock fint, båda lever på sina sympatiska anletsdrag och jag köper det. Jack O´Connell har visat världsklassform i flera filmer men här är det mycket grimaser och överspel. Kanske stod det i manus, kanske freebejsade han, I dunno. Jag vet bara att jag satt i biosalongen och försökte ta på vad tusan det är som gör att filmen känns banal. Skulle man analysera alla turer filmen presenterar skulle man säkert upptäcka hål i Marianergravensize, grejen är bara den att filmen är så smart klippt att man blir bortkollrad.

Jag blir som en av Money Monsters åskådare, jag litar på att det jag ser är bra/verkligt/sant och som TV-tittarna litar på Lee Gates så litar jag på Jodie Foster. Jag tror inte hon skulle göra nåt som är helt knas, hennes lägstanivå är hög, hon är smart. Men hur jag än tänker, betygsmässigt hamnar jag på en rätt svag men ändock trea. Filmen är tidsfördriv, inget mer än så.

I avsnitt 39 av Snacka om film lägger jag ut texten lite mer om filmen samtidigt som jag får leverans av veckans matkassar.

Publicerat

ESCAPE PLAN

Det finns stunder i livet när det känns som att tiden står still.

Ibland händer det i mindre trevliga situationer, som när man ligger raklång i en nedfälld stol med ett hårt plastskynke över ansiktet och enda kontakten är ett hål för ena ögat och det ögat är uppspärrat med en metallställning och har en arg spotlight riktad mot sig. Jag vet att jag kommer gå ut genom operationssalsdörren om två minuter men just då, just när läkaren står med sprutan i handen, sprutan som ska ända in allra längst bak i mitt öga –  DÅ står tiden still.

Ibland händer det på flygplatser eller tågstationer. Tiden kan upplevas stå still när man väntar på att komma vidare, när man sitter fast, när man bara vill hem eller bort eller i alla fall fram. Minuterna tuggar sig framåt men också lite bakåt, något som lätt kan förväxlas med still.

Tiden kan också stå still i en biograf en snöig fredagkväll i december. 1989 hade Sylvester Stallone huvudrollen i en fängelsefilm som heter Lock up. När jag satt i biosalongen igår kväll kändes det som om tiden stannat vid 1990-1991, vilket borde ha varit det ungefärliga årtalet då Lock up 2 hade haft premiär om det funnits en sådan film.

MEN vilken härlig känsla! Vilken LYCKA i magen. Escape Plan är nämligen en riktig 90-tals-action gjord på hederligt 90-talsvis. Inget high-tech larv med luftburna dataskärmar a la Minority Report, inget science fiction-jox a la Demolition Man, inget pluttinuttgullande romantiskt krafs, nejdå, det här är gubbaction när den står som allra stadigast med båda fotriktiga vandrarkängorna på jorden.

För tredje gången i filmhistorien ikläder sig Sylvester Stallone en karaktär vid namn Ray (Tango & Cash och Specialisten är dom andra två). Den här gången är han Ray Breslin, en man med ett kreativt, annorlunda och lukrativt jobb. Jag vill inte spoila själva handlingen men det är klart att han hamnar i fängelse, faktiskt placerad på samma ställe som en snubbe vid namn Emil Rottmayer (Arnold Schwarzenegger).

Det är så HÄRLIGT att se dessa två män tillsammans igen och det är ännu härligare att se dom båda agera med glimten i ögat på ett bra sätt ( i Expendables gick det väl sådär, i alla fall för Arnold). Filmen gav mig två timmars frontalmys och inte blev det ett dugg sämre av att återse Sam Neill, Jim Caviezel, Vincent D´Onofrio och argbiggen Vinnie Jones igen. Musikprofilen 50 Cent hade en av dom mer framträdande birollerna och han skötte sig fint han med.

Det finns faktiskt inte mycket att klaga på här. Ondskan-regissören Mikael Håfström har gjort det han ska, Alex Heffes komponerade filmmusik är briljant, jättebra, kanske till och med perfekt och Sylvester Stallone är Sylvester Stallone. Och trots gruvlig brist på kvinnliga karaktärer så klarar den A-märkningen, vilket säger betydligt mer om hur luddig märkningen är än om filmen.