Fina älskade Tom Hanks.
Jag har skrivit en hel del här på bloggen om hur mycket jag tycker om dig. Jag gör verkligen det, jag tycker om dig. Jag tycker om att börja titta på en film med dig i rollistan för jag vet att jag aldrig blir besviken, jo, kanske på filmen men aldrig på dig. Men det är få skådespelare som väljer roller med samma fingertoppskänsla som du.
Vad gäller Captain Phillips så lockade den mig minimalt när den gick upp på bio. Somaliska pirater kändes inte som nåt jag gjorde high five åt direkt och inte ens ditt namn på filmaffischen hjälpte till den här gången. Den sanna berättelsen om fartyget Maersk Alabama som 2009 blev kapat mitt ute på Indiska Oceanen och den modige kaptenen Richard Phillips kändes helt enkelt inte intressant nog, inte ens för mig som knappt dissar nån rörlig bild med en budget över fem tusen spänn.
Varför då? Varför drog den mig inte likt en magnet till biografen? Kanske för – med risk att få stryk nu – att den inte är särskilt intressant. Jag har ju sett den nu, jag vet vad jag tycker och jag vet att jag hade en tämligen korrekt känsla om filmen. Den är bra men den är inte intressant.
Du är bra, Barkhad Abdi som kaparledaren Muse är bra, du fick ingen Oscarsnominering men Abdi fick en och det kan man tycka vad man vill om. Men det som gör mig mest glad är att filmens största stjärnor fick: gänget som ligger bakom allt som har med ljudet att göra. Ljudet och musiken är hela grejen. Utan denna maffiga musik, utan detta höga bultande ibland jobbiga ljud skulle filmen inte vara nånting alls. Tänk dig Rött Hav utan Hans Zimmers musik. Precis, det blir bara ett tomt skal kvar. Captain Phillips utan ljud och utan din närvaro skulle inte funka alls och utan dig hade jag antagligen inte sett den alls.
Fina älskade Tom Hanks. Vad skulle Hollywood göra utan dig?
