Etikett: Carl-Gustaf Lindstedt

Publicerat

Fredagsfemman #234

5. Är det inte lite lama sommarpratare i år?

Är det inte lite otippat att den bäste sommarprataren hittills har varit Kim ”tunghäftan” Källström? Jag har lyssnat på (i stort sett) alla sommarpratare MEN  jag har tvingats stänga av ett program redan efter några minuter pga massivt salivklafs rätt in i micken. Det går inte, jag kan bara inte lyssna på sånt oljud hur intressant manus människan än har. Och att Edward Bloms sommarprat dessutom blev ”censurerat” gör att jag känner ett liiiiitet sting av att Sommar i P1 kanske har överlevt sig själv? Jag gäspar lite lojt och lyssnar vidare.

.

.

.

4. Är det bara jag som börjar längta lite till hösten…..?

Det är varmt, det är soligt, det är somrigt, det är svettigt, det är vackert och härligt och skönt med tunna kläder, utomhusmiddagar, fläktande kvällar, blå himlar, snygga instagrambilder, brunbrända men (quäääääääk, nä inte mina) och solblekt hår. MEN, hur skönt är det inte när hösten knackar på? Allt blir liksom lite lugnare tycker jag. Ingen hets efter att göra saker hela tiden, att hinna med, fasan att kanske missa nån solig dag fast man istället vill sitta inomhus eller kanske – ve och fasa – MÅSTE vara inomhus för att andra plikter kallar än semestermys? Nej, nu säger jag HEJA HÖSTEN, kom igen nu, jag längtar efter dig!

.

.

.

3. Den bästa Beckfilmen there is!

På söndag visar SF ännu en klassiker på utvalda biografer. Denna gång är det Bo Widerbergs….ja jag säger det, ja det gör jag…MÄSTERVERK från 1976: Mannen på taket! Tror du mig inte, låt mig försöka övertala dig genom att du läser min recension. Jag tror fanimej att jag älskar filmjäkeln. Svensk filmhistoria, ett härligt nostalgi-Stockholm, en storartad film, sjukt spännande och Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck.

.

.

.

2. På onsdag smäller det!!!

.

.

.

.

.

1. Here´s the thing with Alec Baldwin

Det är nåt med den där lyckokänslan när man hittar en ny podcast, eller allra helst en som inte är ny alls (mer än för mig) så det finns en backlog som är ENORM, och jag inte vill göra nåt annat än att promenera/städa/fixa/sitta helt still och hörlurarna i hårdplast känns som mjukplast i öronen och avsnitt på avsnitt slinker in genom trumpeterna och in i hjärnan och det är sånt jävla MYS bara! I det här fallet är det Alec Baldwin-mys jag pratar om. Hans samtals-intervju-podd där han pratar om och med Hollywoods stora namn från förr och nu (personer både framför och bakom kameran) är så intressant och så himla öppet och personligt att jag inte kan göra annat än att tjonga upp podden som en nyårsraket på veckans förstaplats. Heja Alec!

.

.

Publicerat

Svensk söndag: MANNEN SOM SLUTADE RÖKA

Jahapp. Så var det då dags för den allra första filmen i detta tema och för många (aningens äldre än jag) är nog detta bland det svenskaste som finns på film.

Vi får se Gösta Ekman framför kameran, Tage Danielsson bakom och det är även han som skrivit manus och en hel radda av gamla kända skådisansikten dyker upp under filmens gång. Ganska härligt om du frågar mig.

Gösta Ekman spelar Dante Alighieri, en man som storrökt sedan barnsben. När hans far som även han är storrökare, Hugo Alighieri (Toivo Pawlo) dör visar det sig att han skrivit ett tämligen kreativt testamente till sonens favör. Dante har fjorton dagar på sig att sluta röka och ska sedan vara rökfri i ett år. Klarar han det ärver han faderns samlade förmögenhet om 17 miljoner kronor. Klarar han det inte ärver Hugos bror pengarna då han är renlevnadsman, dock – enligt Hugo – tråkig. Men det är klart att pengarna lockar och Dante försöker.

”Summan av lasterna är konstant men nog får man ligga i om man ska komma upp i två paket om dan”.

Dante må vara både logisk och klok men nikotin är en typ av vän man inte vill ha till fiende. Det gäller att klappa medhårs och inte göra cigaretterna besvikna, dom är svekfulla, lögnaktiga och riktigt enerverande plåster. Dom lockar och pockar och Dante kämpar emot på sitt eget vis.

Det jag gillar mest med filmen förutom att den är sådär skönt retromysig är musiken. Jag skulle gärna sitta på en jazzklubb i New Orleans, Köpenhamn eller Stockholm och lyssna på dom här låtarna framförda av ett synkat storband. Fötterna kan liksom inte vara still. Om Dante klarar att sluta röka är inte sådär jätteviktigt för filmen, det är vägen som är mödan värd.

Sen kan jag inte låta bli att känna att vi lever i en tid där en man som Tage Danielsson fattas oss. Han skulle behöva leva nu. Också.

 

 

Publicerat

Veckans klassiker: MANNEN PÅ TAKET

Filmen Mannen på taket är gjord 1976. Den är baserad på en bok skriven 1971 som beskriver ett Sverige som var rykande aktuellt då men som nu inte längre finns.

Patienter tilltalas med titeln Fru och Herr på sjukhusen. Inte bara gamla människor dricker kaffe ur tunna små koppar med underdoserat öra. Björn J:son Lindh har låtit tvärflöjten löpa amok för att det ska låta spännande och ja, det låter spännande. Polisstationen är beige, torr och tråkig liksom poliserna själva som inte behöver vara varken vältränade eller snygga för att göra sitt jobb rätt. Som grädde på moset (?) visar Sven Wollter sin oansade drule och jag minns som om det var igår när filmen visades i min gymnasieskola och en klasskamrat utbrast: ”Det där är den första snopp jag ser som ser ut som en brun potatis”.

Jag minns mycket från första gången jag såg Mannen på taket. Jag minns lika mycket från den andra. Nu när jag ser filmen för tredje gången med ungefär tio års mellanrum slår det mig att jag minns precis hela filmen, varenda scen och att det inte på något sätt gör filmen sämre. Snarare tvärtom.

Bo Widerbergs version av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle var mitt första möte med poliserna Martin Beck och Gunvald Larsson – men långifrån den sista. Carl-Gustaf Lindstedt är en helt annan Martin Beck än Peter Haber och Gösta Ekman och Thomas Hellbergs gestaltning av Gunvald Larsson är rätt långt ifrån både Rolf Lassgårds och Mikael Persbrandts varianter. Det är bra tycker jag. Fräscht på nåt twistat vis fast det borde vara unket men ingenting med Mannen på taket känns unket och gammalt. Nostalgiskt, javisst är det det, filmen visar som sagt ett Sverige jag minns genom ett barndoms skimmer men som sedan länge är dött men att kalla filmen gammal – not a chance! Actionsekvenserna är extremt påkostade och ur svenskt mått mätt extravaganta. Filmen är blodig på ett sätt man sällan ser och vetskapen om att Bo Widerberg använde grisblod istället för nåt rött hittipåkladd visar hans höga ambition med att göra allt med filmen på riktigt.

En polis blir brutalt mördad på Sabbatbergs sjukhus. Martin Beck och hans närmaste män gnuggar sina geniknölar för att komma förövaren på spåret. Från början känns det som en ganska simpel historia men det är en historia som utvecklas åt en massa håll och som faktiskt även bjussar på en del totalt otippade vändningar och scener.

Carl-Gustaf Lindstedt är fin som polis, han är mänsklig och varm, lite frånvarande men alltid funderande och hela hans uppenbarelse gör mig glad. Thomas Hellberg är mer äcklig än arg men eftersom jag inte läst några av Sjöwall/Wahlöös böcker så vet jag inte riktigt om hans version av Gunvald Larsson är mer ”rätt” än Lassgårds och Persbrandts mer testosteronförbannade diton. Det jag vet är att det finns en anledning till att vi inte har fått se en remake på Mannen på taket och den anledningen stavas ”svensk klassiker”.

Det är helt klart vettigt att låta Mannen på taket från 1976 vara ensam herre på täppan. Låt den vara. Låt den finnas, titta, se, lär, njut och sen kan det dyka upp nyproducerade Beck-ish-filmer med nagelbitande titlar som Den japanska shungamålningen hur mycket det vill. Mannen på taket är en ikon, den är helt enkelt untouchable och den tål hur många tittningar som helst enligt min syn på saken.

Att det händer att jag parkerar utanför Eastmaninstitutet bara för att känna filmhistoriens vingslag och att jag då alldeles medvetet tittar efter en liten kille på trehjuling är en annan historia.