Etikett: Carla Gugino

Publicerat

Skräckfilmsveckan: GERALD´S GAME

Det är mycket Stephen King just nu och det gör mig ingenting, ingenting alls. Med både The Dark Tower och Det på biorepertoaren och TV-serien Mr Mercedes så känns 2017 som ett av hans starkaste år på länge – och det redan innan Gerald´s Game dök upp som en Netflix Original-film på just Netflix.

Filmen är alltså baserad på Stephen Kings bok från 1992 med samma namn och handlar om ett gift par som åker till sin sommarstuga för att försöka krydda till sexlivet som gått en smula i stå. Mannen, Gerald (Bruce Greenwood) låser fast fru Jessie (Carla Gugino) med handbojor vid sänggaveln tämligen ögonaböj och där börjar nåt som urartar å det grövsta.

Som skräckfilm funkar Gerald´s Game rätt bra, faktiskt. Jag lägger till ett ”faktiskt” för det är inte helt självklart. Boken tycker jag var riktigt tokspännande, speciellt mittdelen, men bok är bok och film är film och det är en hel del av den otäcka nattstämningen i boken som inte riktigt når fram i filmen. MEN, faktiskt, filmen funkar ändå. Dess svaga punkt är slutet och det var likadant i boken. Det blir övertydligt och tillrättalagt och i filmen nästan skrattretande. Men men, man kan inte få allt här i livet. Ibland får man nöja sig med en hand-scen som kommer gå till historien nästan på samma sätt som en häl-scen i Jurtjyrkogården.

Idag skriver Johan och Sofia om helt andra filmer. Sofia har sett Sinister 2 och vad Johan har sett är förklätt i dunkel ända tills du klickar här.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: SAN ANDREAS och SAN ANDREAS QUAKE

Jag sitter i biofåtöljen med mina 3D-glasögon och väntar på att San Andreas ska börja. Jag vet att jag ska få stänga av hjärnan i två timmar, jag bara VET det och det är en rätt soft känsla. Det här är en film som kräver lika mycket engagemang och intelligens av mig som tittar som en berg-och-dalbana kräver kondition och högt personbästa i bänkpress och ja, jag erkänner utan omsvep att jag njuter hämningslöst av filmer som denna ibland.

San Andreas är en katastroffilm med fokus på jordbävningar med stort J. Det jordbävas nåt så inihelvete i området kring Los Angeles och San Fransisco, alltså här snackar vi jordbävningar som närmar sig 10 på Richterskalan. Skyskrapor faller som korthus, tsunamis hotar att ödelägga San Fransisco, folk dör som flugor men filmens fokus ligger på räddningstjänsarbetaren Ray (Dwayne Johnson), hans soon-to-be-ex-fru Emma (Carla Gugino) samt deras dotter Blake (Alexandra Daddario).

Ray är en hyvens man, en man av typen som fan inte finns. Lojal, trofast, ärlig, extremt duktig på sitt jobb, beter sig vuxet i sin relation till ex-frun, älskar sin dotter och har inga problem med att visa det och SAMTIDIGT är han biffig och stabil som ett betongfundament. Dwayne Johnson visar än en gång vilken klippa (haha) till skådis han är när han porträtterar Ray totalt osmetigt och bara gör honom till en schysst människa. Och inga överdrivna oneliners! Det uppskattar jag.

Det finns mycket med filmen som jag uppskattar. Katastrofscenerna är till stora delar väldigt bra gjorda, det är till och med spännande ibland, ljudet på biografen var alarmerande högt men samtidigt gjorde det upplevelsen extra maffig när det mullrade så det sved i öronen. Jag är glad att slippa den obligatoriska katastroffilmshunden som ska räddas till vilket pris som helst och det var skönt att se både en mamma och en dotter som inte kan stava till handlingsförlamning. Det var bra drag i hela familjen!

Mitt enda riktiga störningsmoment var 3D:n. Som vanligt. Otrooooligt lökig 3D måste jag säga, tröttsamt att se en random filmad buske i ena hörnet av duken, eller Dwayne Johnson i profil, bara för att ge bilden lite ”extra djup”. Filmen hade tjänat på att ses i 2D samt att bilden inte var så jävla….grusig. Eller grovkorning. Eller suddig. Eller hur jag nu ska förklara vad jag menar. Jag är allergisk mot filmer som inte har en klar bild med riktiga konturer. Det känns….fusk. Det känns som att det är billigare och enklare att göra effekter i en film som är lite sisådär filmad från början.

Jag lämnar biografen, åker hem och tar det obligatoriska ”efter-3D:n-pillret” (huvudvärken gör sig allt som ofta påmind efteråt) och bestämmer mig för att gå all in. Det får bli en jordbävningsdag helt enkelt, jag drar på film nummer två på en gång, det är inget att vänta på.

The Asylum är ett produktionsbolag som gör filmer som påminner både i titel och i handling om aktuella storfilmer. Det är alltså inget slump att San Andreas Quake kommer samtidigt som San Andreas. Det är heller ingen slump att handlingen är nästintill karbonkopierad av lillebror.

I San Andreas är det Paul Giamatti som spelar en expert som lyckas förutspå tidpunkter och platser för jordbävningar men i denna film är det en kvinna, Molly (Jhey Castles) och för att liksom snabbspola filmen trettio minuter och göra den lite mer pang på rödbetan är rollfiguren Molly även mamma till en dotter som måste räddas PLUS att hon är väldigt lik Carla Gugino (mamman i San Andreas) utseendemässigt. Jhey Castles är alltså nån form av kinderägg i produktionen.

San Andreas Quake skiljer sig dock markant från sin storebror på två sätt:
1. Det är väldigt många och väldigt långa scener när Molly artikulerande och med extremt vita tänder ska berätta saker, förklara nåt, föra handlingen framåt. Detta görs i närbild. Väldigt nära närbild. Så nära att Jhey Castles KAN ha spelat in dessa scener i sin ensamhet på muggen med mobilkameran. Budgetbesparningar är ett ord för detta, långtråkigt som ett helvete är ett annat.
2. Det är minimalt med maffiga effekter för att vara en katastroffilm. Det är minimalt med halvtaffliga effekter också. Minimalt med effekter helt enkelt. Punkt och så. Effekterna man får se under förtexterna är bättre och lovar godare än resten av filmen tillsammans.

Såklart att San Andreas Quake är ren strunt, vem hade trott något annat? Den är inte ens sevärd om man gillar genren. Är man däremot ett fan av Jhey Castles och/eller har en fetisch för ett blekt garnityr är filmen nästintill ren porr.

SAN ANDREAS (2015)
Regi: Brad Peyton
Speltid: 114 minuter som kändes som 95
Budget: 110 miljoner dollar

.

SAN ANDREAS QUAKE (2015)
Regi: John Baumgartner
Speltid: 84 minuter som kändes som 184
Budget: Har inte lyckats hitta någon info men troligen låg. Väldigt låg.

Sofia har också sett San Andreas och hon var allt annat än nöjd.

Publicerat

EVERY DAY

Det är nåt visst med filmer som handlar om vanliga människors vardag. Om det här med att vara någons man eller fru, om att ha barn eller vara barn, om att handskas med åldrande föräldrar, med sitt eget åldrande, med att ens barn är gay eller gillar att spela fiol.

När såna här filmer görs på ett bra sätt är dom oftast väldigt trivsamma att titta på. Handlingen passerar som ett rinnande vatten, man känner igen sig eller är tacksam för att man inte gör det. Kanske lär man sig nåt nytt på kuppen.  Men det som slår mig när jag ser Every Day är att det är som att ha sällskap i soffan av en kompis. Det är mysigt, det är lugnt, ingen behöver förställa sig och låtsas vara någon den inte är. Man bara sitter där, pratar lite, kanske fikar lite med en ostmacka eller nåt. Det är harmoniskt.

Att Every Day fungerar så pass bra som den gör tror jag beror mycket på skådespelarna. Helen Hunt som mamman och Liev Schreiber som pappan är ett bra par. Ezra Miller är den homosexuelle storebrorsan och Skyler Forgang den charmiga lillebrodern som ser ut som en liten krullhårig variant av Maggie Gyllenhaal. Eddie Izzard spelar den högljudde och frispråkige chefen och Brian Dennehy en nedkissad, gammal och bitter morfar.

Jag tycker om filmen och jag tycker om alla karaktärerna. Det är ingen hejsanhoppsanslut med ballonger och konfetti, det är inga överdrivna gester eller onödiga twister, det är en fin liten film med fin musik som handlar om det finaste som finns: det vanliga livet, sånt som det är för dom flesta av oss.

Kanske känns betyget orättvist snålt men det är det inte. En stark trea för en film i den här genren är bra. Det är ingen film jag gärna ser om, det är ingen film som förändrar mitt liv men den är stabil och mysig. Alltså en trea.

Publicerat

NEW YEAR´S EVE

Om Robert Altmans Short cuts är en åttarätters provsmakningsmeny på Fredsgatan 12 så är New Year´s Eve en tugga av varje ljummen hamburgersort på Donken.

Om Magnolia är en vedungnsbakad pizza med perfekt krispiga kanter, ruccola, parmaskinka och riktig mozzarella så är New Year´s Eve en såndär fryst variant dom gör reklam för på TV med ”extra allt” men som bara smakar bakpulver.

Njää förresten, nu överdrev jag lite för helt smaklös är inte den här filmen. Den är inte usel men den är heller inte bra. Det är en samling kända fejs som sammanfogas i korta filmiska sekvenser men till skillnad mot fungerande filmer i samma många-historier-som-vävs-ihop-till-en-genren så saknar den här filmen en smart baktanke. Det är liksom bara ihopklippt sådär hejhopp. En plastikkirurg sätter inte fast ett öra mitt på kinden eller ett lillfinger mitt på ryggen, en plastikkirurg har liksom en tanke, en mall för vad som ska göras – och varför. En regissör och en klippare borde ha detsamma, eller åtminstone en fungerande kommunikation för att undvika slutresultat som dessa.

Regissören Garry Marshall är ett stort namn i romcomsammanhang efter att ha gjort filmer som Pretty woman, Frankie & Johnny och Runaway bride men efter Valentine´s day (2010) och nu denna känner jag mig mycket tveksam till om denne man borde få fortsätta filma. Han kanske kunde  tvångspensioneras, han är ändå född 1934.

I den här filmen blandas skådespelare som Robert DeNiro och Michelle Pfeiffer med Katherine Heigl och Zac Efron, Sarah Jessica Parker med Jon Bon Jovi, Ashton Kutcher med Jessica Biel, Halle Berry och Hilary Swank. Lite smått och gott kan man alltså säga, lite högt och ganska mycket lågt. Historien känns som en novelltävling från en högstadieskola och visst går filmen att se i brist på annat men jag begriper inte varför jag tittar. Urskiljningsförmågan är på semester. En lång en. Igen.