Etikett: Carmen Ejogo

Publicerat

BORN TO BE BLUE

Återigen måste jag ta upp det här med lyckan jag kan känna när letandet efter en sak leder till en annan och hux flux sitter man där och tittar på en film man inte visste fanns, det var inte meningen men det blev bra ändå.

Robert Budreau heter en regissör som precis gjort klart filmen Stockholm som handlar om Norrmalmstorgsdramat. I en av huvudrollerna kommer vi se Ethan Hawke och Ethan Hawke är en skådespelare jag sett mycket av den här hösten. Juliet, Naked, First Reformed, Maudie, han går får klarhet till klarhet hela tiden tycker jag. Han är verkligen en av dom allra största MEN han är också en skådespelare som i mina ögon liksom aldrig får riktig cred för sitt jobb.

Så, i mitt ”forskande” kring filmen Stockholms varande började jag luska lite om regissören och VIPS dök det upp en film från 2015 där han samarbetade med Ethan Hawke i en redig huvudroll. Hawke spelade jazzlegenden Chet Baker i en film som är skriven och regisserad av Robert Budreau. En film jag i ärlighetens namn inte hört talas om men det var ingenting Itunes, 39 spänn och en ledig kväll inte kunde råda bot på.

Born to be Blue är en film som koncentrerar sig på Chet Bakers återkomst till musikscenen på 60-talet efter många år som drogmissbrukare. Att inte betala en langare för knarket man använt kan betyda redigt med stryk och utslagna tänder och det är något Chet Baker får erfara. Både att vara utan tänder OCH att det inte går vidare värst bra att spela trumpet utan garnityr och en fungerande mun. Samtidigt är det problematiska med Bakers drogberoende inte att han är just beroende och att livet därigenom ”går emot honom” utan att han faktiskt VILL knarka.

Han GILLAR att han blir en bättre älskare av att vara påtänd, han njuter av drogerna på ett sätt som kanske kan kännas glorifierande men som – oavsett baktanke – gör att hans liv blir skit. Han kan inte sköta relationer, han sviker, han har inga vänner kvar och om detta blir han smärtsamt medveten när han ligger sönderslagen på sjukhuset och dom enda som hälsar på är hans flickvän sedan fem veckor och hans agent som är där för att säga hejdå och avbryta samarbetet.

Born to be Blue är en jazzig film om en pundarmusiker vars person glider mig mellan fingrarna som slajm och vore inte Ethan Hawke den mästare han är på tyst skådespeleri och förmåga att visa känslor med ögon och kropp hade jag nog tyckt filmen var rätt beige rätt igenom. Istället blir filmen en fin skildring av relationen med den nya kvinnan i hans liv (Carmen Ejogo) och en del scener dom emellan glöder verkligen. Så ser man filmen som ett kammarspel mellan Hawke, Ejogo och deras utomordentliga personkemi blir filmen en angenäm upplevelse.

Född 23 december 1929 fick han 58 år på jorden och på frågan om det var självvalt eller en olycka att han föll genom ett hotellfönster i Amsterdam fredagen den 13 maj 1988 tvistar dom lärde. Ja, alla andra också förresten. Det är nämligen ingen som vet.

Publicerat

ROMAN J. ISRAEL, ESQ

Det var lite buzz kring den här filmen i allmänhet – och Denzel Washington i synnerhet – när det vankades Oscarsgala tidigare i år. Denzel var nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll och när nåt sånt händer får alltid filmen en extra skjuts.

Men, varför har jag inte sett den förrän nu? Kan det bero på att den försvann som en fis i rymden från biorepertoaren (om den ens gick upp på bio i Sverige? Men det gjorde den, väl?) Eller har det gått inflation i Denzel Washingtons namn när det kommer till oscarsnomineringar, sådär på samma sätt som Meryl Streep? Att man till slut inte tror på filmen utan känner det som nån form av standard att om dessa två har gjort en film som fått någorlunda bra betyg så är deras namn däruppe som ett brev på posten? Det är klart jag gillar Denzel, det är klart jag inser att Meryl är Queen, men ändå, blir det inte lite….trist? Tänk Zlatan och Guldbollen. Klart han var bäst alla dom åren MEN det hindrar mig inte från att känna mig smått…blasé…åt prisutdelningen.

Nåja. Denzel fick se sig slagen av Gary Oldman den här gången precis som han fick se sig själv slagen av Casey Affleck (!) i samma kategori förra året (för Fences) men frågan är, om Roman J. Israel, Esq kommit något annat år, något år då lägstanivån på medkombatanterna inte var 120% av normalkapaciteten , då hade han nog fått gå hem med en guldgubbe. Det hade han.

Regissören Dan Gilroy lyckas nämligen med det smått otroliga, att kräma ur den briljanta essensen av det som är Skådespelaren Denzel Washington precis på samma sätt som han lyckades med Jake Gyllenhaal i Nightcrawler. Jag VET att dom är bra, att dom båda är bland det mest högpresterande man kan få se på vita duken och ändå – ändå – sitter jag där med hakan i handen och tamejfan dregglar. För Denzel är inte Denzel här, han ÄR Roman J. Israel. Han ÄR den OCD-drivna juristen med sitt stora hår, glugg mellan tänderna, ständigt lyssnande på sin ipod med 8000-låtar (varav en fick försämrad bas när han var tvungen att köra ipoden genom en metalldetektor) och med ett Rain Man-minne utöver det vanliga när det kommer till datum, paragrafer och lagar.

Roman har jobbat på en och samma advokatfirma i 36 år. En liten firma, bara han och advokaten William och Roman har varit mannen i periferin i alla år, han som skött allt, läst allt, haft koll, luskat bland lagar och domar. William var den som syntes, den som orerade i rättsalarna. När William råkar ut för en hjärnblödning och hamnar i grönsaksläge på sjukhus rämnar Romans trygghet på alla plan. Han tvingas ta över klienter – rent fysiskt – och han tvingas titta utanför sin välkända låda för att hitta ett jobb som betalar räkningarna.

Det här är en sådär film som jag inte ville skulle ta slut. Den är sjukt jävla mysig och jag älskar verkligen advokatvärlden på film. Det är liksom ordning och reda, det är män och kvinnor i kostym, det finns lagar och regler och dom som inte håller sig till dessa vet vad som gäller. Antingen blir man dömd eller så vet man var kryphålen finns. Eller vem man ska betala för att hitta dom.

Alla som någon gång tänkt tanken att ”Denzel Washington, fan alltså, han är en snubbe i min bok” bör se den här filmen. Det är min fasta övertygelse. Det, och att Dan Gilroy är en jävla KING på att göra film!

Publicerat

IT COMES AT NIGHT

Återigen, trailers är ett jävla skit och nu har den tagit mig ända hit.

It comes at night har en trailer som är nåt grönjävligt missvisande jämfört med filmen i sin helhet. Trailern visar mörka läbbiga scener som får mig att hamna i en skräckfilm där det KAN vara monster som döljer sig i skogen, det KAN också vara något helt annat men oavsett vad det är så blir jag sugen på att se mer. Filmen däremot, filmen är jordnötter jämfört med trailern. Osaltade jordnötter.

Filmen hade biopremiär igår och det var en riktigt charmig visning jag var på. Fullsatt på en av Filmstaden Sergels minsta salonger med allt från tonårstjejer till pensionärer i publiken. Det tjejskreks redan till Annabelle 2-trailern som visades före filmen (jävligt bra trailer den med by the way) och alla kändes pepp på att se skräckfilm klockan 15 på dagen. Det var förväntningar i luften som man säger.

Till och från filmen igenom ser jag huvuden som nickar till. Jag hör små snarkningar, det kollas klockor och mobiler och ja, jag förstår varför. Filmen har nämligen – bitvis – ett tempo som får bilregisterdjuret i Zootropolis att kännas rask. Historien berättas otroligt sakta för att nån gång här och där tjonga till med en jump scare som får en att skaka till en smula men knappast bli rädd. Fan alltså, jag känner mig besviken faktiskt, jag hade ju trott så väldigt mycket mer om den här filmen.

Joel Edgerton går får klarhet till klarhet och han är mycket bra även här. Hans son Travis spelas av Kelvin Harrison Jr och det är en ung man vi lär få se i många filmer framöver. Väldigt närvarande och duktig. Carmen Ejogo spelar frun och även hon är bra. Riley Keough, Christopher Abbott och en liten pojke vid namn Griffin Robert Faulkner har resten av dom bärande rollerna och jag tycker om dom alla tre.

Att filmen inte är någon toppenrulle i mina ögon beror nog mest på kombinationen FÖR höga förväntningar och att den är mer ett psykologiskt drama än den regelrätta skräckfilm den säljs in som. Jag hade gärna sett lite monster om man säger så.

Det absolut bästa med filmen är dock ljudet. Vilket JÄVLA ljud alltså! Tänk att du står i en tunnel och slår på ett oljefat med nåt stort strumpförsett föremål och att man sen lägger en djup basgång på ljudet, så låter det genom hela filmen. Brummar liksom. Ashärligt. Med en budget på knappt 5 miljoner dollar har man ändå lyckats få ut väldigt mycket bra, det är bara inte tillräckligt för mig.

Filmen:

Ljudet:

Publicerat

ALIEN: COVENANT

När jag satt i biosalongen i onsdags och väntade på premiärdagens första visning av Alien: Covenant kände jag en hurv gå genom hela kroppen. Jag var bara sju år när första Alien-filmen gick upp på biograferna och det är en av mina stora filmsorger, att jag inte fick se Alien på bio, då, då när den var ny. Det är nämligen SÅ man ska se Ridley Scotts Alien-filmer. På stor duk och med full koncentration. Så av ren självrespekt och av kärlek till filmmediet tänker jag inte lägga min energi på att kasta en mental facehugger i plytet på idioten bredvid mig som roade sig med att prassla med godispapper i två timmar istället för att se på filmen, jag tänker försöka bortse från detta och bara skriva av mig om filmen (även om jag vill DÖÖÖÖÖDAAAAAAAAA när jag tänker på fanskapet).

Var var vi?

Jag har nyligen sett om alla fyra Alien-filmerna men med facit i hand, den enda jag BORDE ha sett var Prometheus. Den här filmen utspelar sig mellan Prometheus och första Alien i tid och med Prometheus i färskt minne kan man nog se betydligt fler beröringspunkter än dom alldeles uppenbara, alltså dom jag la märke till. Androiden David (från Prometheus, spelad av Michael Fassbender) introducerar filmen med pianospel och barfota teserverande när hans skapare Peter Weyland (Guy Pearce) är fikasugen men på rymdskeppet Covenant är det en uppgraderad android vid namn Walter (Michael Fassbender) vi får se.

Två gånger Fassbender alltså. I mångt och mycket är det hans film. Inga av dom andra skådespelarna kommer i närheten av hans skådespelarprestation och detta utan att dom andra är det minsta bleka. Katherine Waterston (från Fantastic beasts and where to find them, bland annat) spelar den kvinnliga ”Ripley-karaktären” Daniels med kort mörkt hår och sedvanligt linne. Gråter hon inte extremt mycket? Jo, jag tycker det. Tårarna rinner i var och varannan scen men inte för att hon är vek, mesig eller handlingsförlamad av sorg utan för….? Jag vet inte.

För visst händer det sorgliga saker i filmen, visst utsätts besättningen på Covenant för omänskligheter MEN överlevnadsinstinkten är stark, det är bara att bita ihop och gå vidare. Den lilla stugan SKA byggas på en okänd planet även om den ska byggas med två händer istället för fyra.

Där Alien är en helt igenom oklanderlig film rent manusmässigt (ja, på ALLA sätt, det måste framhållas) där har Alien:Covenant vissa riktigt blajjiga fel och luckor, småsaker som är jättekonstiga och som med lätthet hade kunnat skrivits om/bort men av nån outgrundlig anledning är kvar i filmen (väljer att inte skriva ut dessa i texten då det kanske kan upplevas som spoilers, är du nyfiken på vad jag menar, skriv en kommentar så kör vi spoilers där). Jag kan dock med lätthet blunda för filmens fel och brister för det här är en fröjd för både ögon och öron, det är Hollywood när det är som mest och bäst och varenda använd dollar syns på duken. Det är snyggt så man smäller av och det är MYS för kropp och själ att få se både facehuggers, chestburster (OCH backburster för den delen!) OCH ett riktigt Alien-monster på stor duk.

Jag tycker Alien:Covenant är en superbra film och jag vill se om den utan prassliga godispapper vid min sida. Jag vill se om den NUUUU!!!

I avsnitt 89 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen. Lyssna här om du vill.

 

Publicerat

AWAY WE GO

Det dök upp en låt av Alexi Murdoch på Spotify på jobbet. Den där berömda slumpen. Kollegan D sa: ”Den här låten hade varit med om jag skulle ha listat mina tre favoritsoundtrack. Hela soundtracket till Away we go är hans låtar.”

Away we go? Vad är det för film? Alexi Murdoch, ledsen-kille-med-gitarr, jag förstår varför jag inte hittat honom men det är inte likt mig att ha noll koll på en film regisserad av Sam Mendes och med en rollista bestående av Maya Rudolph, John Krasinski, Jeff Daniels, Maggie Gyllenhaal, Catherine O´Hara, Melanie Lynskey, Chris Messina och Allison Janney. Med flera. Hur hade denna film kunnat passera mig alldeles obemärkt?

Jag fortsatte vara förvånad men istället för att känna mig irriterad blev jag glad. Det kändes som en mysig film, perfekt frukostsällskap en regnig/snöig söndag i väntan på mörkret. Nu blev det ingen frukostfilm men det blev en komma-hem-efter-jobbet-och-njuta-av-98-minuter-i-soffan-film och som sådan var den alldeles perfekt. I behagligt tempo tog filmen mig på besök i några olika ställen i USA med gravida Verona (Rudolph) och hennes snubbe Burt (Krasinski) som resesällskap. Vänner, syskon, bekanta dom inte sett på länge, det går att ta sig var som helst om man reser dit näsan pekar och inte har någon egentlig bas att utgå ifrån.

Roadtrips alltså, är det inte det mysigaste som finns, både på film och i verkligheten?

Publicerat

SELMA

Martin Luther King var en spännande man som gjorde mycket gott för världen. Han var pastor, ledare för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960-talet och fick Nobels fredspris 1964. Filmen Selma handlar om honom och den handlar om medborgarrättsmarschen som gick från Selma till Montgomery i Alabama 1965. Behöver jag tillägga så mycket mer än så?

Ja. Jo. Liiite mer kanske?

Selma är en klassisk BOATS, en film baserad på en verklig – och i det här fallet viktig – historia men det är också en film som jag känner att jag ”bör” se men egentligen inte är så värstans sugen på. Jag erkänner utan omsvep att hade den inte varit en av dom Oscarsnominerade Bästa film-filmerna hade jag skippat den, trots att David Oyelowo är med.

Oyelowo spelar Martin Luther King och utan att vara nån superpåläst MLK-kännare tycker jag Oyelowo är alldeles otroligt lik sin rollfigur. Och bra. Framförallt bra. David Oyelowo är en väldigt trivsam skådespelare. Varm liksom. Han känns hygglig.

Sen är det rätt intressant att se britten Tom Wilkinson som president Lyndon B. Johnson och Dylan Baker, superpeddot från Happiness, som J. Edgar Hoover i mixen av kända skådespelare som spelar mindre kända verkliga människor och tvärtom, tämligen okända skådespelare som spelar väldigt kända människor. Ett exempel på det sistnämnda är Nigel Thatch som Malcolm X.

Det kliar i huvudet, det gör verkligen det. Jag blir konfys å det grövsta. Filmen är väldigt snygg, ger nästan ett dokumentärt intryck i färger och känsla, många av skådespelarna högpresterar och det går verkligen inte att säga att historien inte är intressant. Så jag säger det, filmen ÄR intressant, den är bara inte intressant på det sättet att jag håller mig allert och pigg i psyket. Vi snackar nämligen 128 minuter nu, självklart är det en lååång film, va fan den är OSCARSNOMINERAD för Bästa film, klart den är lång.

[Tar en paus här och räknar på medel-speltiden på årets nominerade filmer: 132 min, 119 min, 165 min, 99 min (*ritar kors i taket*), 114 min, 128 min, 123 min, 107 min = medel-speltid på 123,38 min. Det var The Grand Budapest Hotel som ”höll nere” siffrorna]

Back from the paus.

Det jag ville säga var att jag fann filmen sövande, ja det gjorde jag. Och kanske till och med lite tråkig, fy på mig. Men jag är glad att jag har sett den för nu är det gjort. Tadam.