Etikett: Carrie Coon

Publicerat

WIDOWS

Det här med att använda hämnd som katalysator för en filmisk historia, alltså det finns ingen HEJD på kreativiteten när det kommer det det. Oavsett om filmens huvudperson blivit utsatt för brott, sett familjen bli mördad, frun bli våldtagen, något hemskt har hänt barnen eller själv blivit illa behandlad så kan vi inte få nog av hämnd. Det ligger i människans natur, i vårat DNA, att ge tillbaka för gammal ost.

I Widows är det några kvinnor som allesammans blir änkor när deras kriminella män dör i en gemensam stöt som går åt helvete. Kvinnorna känner inte varandra och hade dom inte förenats i samma (taskiga) smak gällande män hade deras vägar säkerligen aldrig korsats. Men nu, nu har dom något att kämpa för gemensamt. Som en framtid. Som ett jävlaranamma då snubbarna försatt dom i en situation dom verkligen inte bett om själva.

Viola Davis, Michelle Rodriguez,  Elizabeth Debicki och Connie Coon är fyra balla kvinnor jag gärna ser på film, Colin Farrell, Liam Neeson, Jon Bernthal och Robert Duvall är inte heller helt oävna. Lägg därtill att detta är en originalmanus skrivet av Lynda La Plante, omskrivet av Gillian Flynn och filmens regissör Steve McQueen.

I mina ögon är det här en ”Film-Film”, en ”riktig film”, välgjord in i minsta detalj, en bra historia, sevärd, underhållande och i vissa scener riktigt känslomässigt jobbig att se. Helt klart ett måste att sätta tänderna i om du gillar filmer som vill berätta en ordentlig historia från A till Ö.

Publicerat

AVENGERS: INFINITY WAR

Tomheten. Fi fan. Jag känner mig alldeles tom och…sorgsen…nu. Vem kunde ana det efter att precis ha sett en superhjältefilm?

Många – och ibland även jag – klagar gärna över denna typ av film då dom i princip alltid saknar riktiga stakes och därmed missar det här med att få biopubliken att känna riktiga känslor inför rollfigurerna. Men nu då? Vad säger ni nu då? Räcker det här? VA VA VA??!!??

Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig.

Han är ofantlig, han är till synes odödlig, han hotar med att döda halva jordens befolkning men han kan samtidigt gråta. Är det bara jag som känner att Thanos (trots skapad av CGI) känns precis lika verklig som vilken Kim Jong-Un eller Donald Trump som helst. Han har bestämt sig och ingenting får stoppa honom. Ingenting KAN stoppa honom. Det här med kompromisser, samarbeten, samtal och sunt förnuft når inte fram. På det sättet är han otäck på det mest igenkänningsbara sättet. Avsaknad av empati. Den bristen gör en hårfin gräns mellan människa och maskin.

Jag har inte varit superförtjust i dom andra två Avengersfilmerna (The Avengers fick 3/5 och Avengers – Age of Ultron 2/5), jag gillar helt enkelt stand-alone-filmer bättre (även om stand-alone är en sanning med modifikation både i Marvel och Star Wars-världen). Jag har fram tills nu tyckt att det blir lite väl spretigt att försöka få in så många hjältar som möjligt under en begränsad speltid och därför är ingen mer förvånad än jag när jag känner att denna film blir som JULAFTON när dom mörsar in ÄNNU fler karaktärer under filmens 150 minuter. Här får man träffa ALLA! Det blir som en klassåterträff men bara med dom man verkligen gillade i klassen och jag satt och NJÖT filmen igenom.

Trots otaliga slagsmålsscener ledsnade jag inte och trots att 98% av filmen är en CGI fest av Guds nåde kändes den inte plastig. Dessutom satt humorn som en smäck! När eftertexterna rullade var det så många namn inblandade i produktionen att det kändes som att denna film allena betalat ut lön till hela Sveriges befolkning (i antal människor räknat alltså).

Men det är slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer.

Jag bär min underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.

 

I avsnitt 137 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del om den här filmen, både med och utan spoilers. Andra som sett och tyckt till (och om) Avengers: Infinity War skrivledes är:
Sofia
Jojje
Henke
Surskägget

 

Publicerat

THE POST

Trion Spielberg-Streep-Hanks skojar man inte bort i en handvändning. Klart som korvspad att dom alla tre drar folk till biograferna och lägger man dessutom till att The Post är en såndär ultramysig murvelfilm som utspelar sig på 70-talet bland tidningsmakare med riktiga skrivmaskiner, beiga gabardinbyxor och en oförställd tro på att rollen som den tredje statsmakten faktiskt var viktig, ja då får man en rätt igenom gedigen Film-Film!

Tänk alltså, på 70-talet trodde journalisterna att dom kunde göra en verklig skillnad i världen genom att inte som nu skriva om Camilla Läckbergs senast köpta leopardtofflor eller vara först med att publicera namn och bild på tafsare med namn som gör sig på löpsedlar utan genom att utmana etablissemanget, att stå upp för sin sak, ha en vision, att vara politiska. Och vet du. Det var inte bara något dom trodde, dom gjorde skillnad! Tror du mig inte kanske du borde se The Post.

Det var i juni 1971 som dom största tidningarna runt om i USA tog ställning för yttrandefriheten och publicerade dokumenten som kallas The Pentagon Papers, regeringshemligheter som varit hemligstämplade i flera decennier. Katherine Graham (Meryl Steeep) var chefredaktör och ansvarig utgivare på Washington Post – och också den enda kvinnliga chefen i den amerikanska tidningsvärlden – och det är hon som är filmens fokus. Men trots att titeln The Post syftar till just Washington Post så var det hos New York Times det hemliga materialet först landade.

Det finns absolut ingenting att klaga på med The Post, scenografin är så in i minsta detalj perfekt att det inte går att förstå att filmen är gjord 42 år efter Alla presidentens män. Meryl Streep är  – såklart – Oscarsnominerad för sin roll som Kay Graham och jag suckade när jag hörde det för det kändes så…blasé…att nominera henne så fort hon visar sig på vita duken. Men nu med facit i hand undrar jag om inte den här rollen är åtminstone topp-fem i hennes karriär? Tom Hanks har en tacksam roll som charmige redaktören Ben Bradlee och han är så likeable att klockorna stannar. För mig är det annars Bruce Greenwood som Robert McNamara som imponerar stort. Han harvar runt bland birollerna i Hollywood och är sällan dålig och även om även detta är en biroll så gör han nånting mer med den.

Är du sugen på att se en riktig film sådär som bara riktiga regissörer kan göra när riktiga skådespelare presterar på topp med ett manus som är så frejdigt skrivet och John Williams komponerat musiken och Spielbergs favoritfotograf Janusz Kaminski står bakom kameran – se The Post! Dessutom, det är så SATANS trevligt med skrivmaskinsknatter!

Publicerat

GONE GIRL

Jag sitter i biosalongen och för första gången i mitt liv får jag CP-tankar. Jag inbillar mig att jag vet hur det känns när någon som är ovan att prata med funktionsnedsatta ska försöka föra ett samtal och att personen som sitter i rullstolen är jag.

Känslan är så stark att den blir fysisk, jag kan känna att någon sätter sig på huk, lägger en svettig hand på mitt knä, tittar på mig med sorgsen-och-samtidigt-lättad-blick (tack gode Gud att det inte är jag som sitter där, eller mina barn-blicken) och sen taaaaalar hen med luuuugn röööööst och tyyyyydliga boookstääääääver om nåt vardagligt trams tills jag vill köra över hen med rullstolen så det blir däckspår i ansiktet.

Filmen Gone Girl är baserad på en bok, en bestseller skriven av Gillian Flynn som jag inte läst. Jag är dock nyfiken på om historien är skriven på samma sätt i boken som den gestaltas på film för maken till övertydlig thriller har jag sällan skådat.

Det här är en historia som skulle kunna ha begåvats med flera rediga twister men som i filmen blir berättad med måååånga lååååånga förklaaaaraaaaaande sceeeeneeeeer och skulle nån i salongen om möjligt ha missat vad som händer så kommer en tyyyydlig beräääättarrööööööst som pedagogiskt förklarar varför och vad vi ser, lägger pusslet åt oss, ett pussel som därmed inte finns, som bara blir en illusion.

Gone Girl är en film gjord av en regissör som ser ner på sin publik. Som inte tror oss om något. Som ser oss som funktionsnedsatta i hjärnan. Det jävliga är att det är David Fincher som regisserat och jag tror inte han har så pass låga tankar om oss biobesökare – egentligen. Min enda förklaring är att han fick en massa pengar för att göra film av ett manus han inte kunde påverka, ett manus som tyvärr är skrivet av författaren till boken och att boken är författaren så kär att hon inte hade förmågan att föra över den till filmformat på ett fungerade sätt. Finns det någon annan förklaring blir jag förvånad. Och besviken. David Fincher brukar varken göra mig förvånad eller besviken med sina filmer men nu är jag faktiskt både och.

Huvudrollerna spelas av Ben Affleck och Rosamund Pike. Rosamund Pike är bra, Ben Affleck är….Ben Affleck. Det här med att han skulle vara GRYM i den här filmen håller jag inte med om alls. Ben Affleck är som Ben Affleck är, utstrålning som en tecknad gubbe på en WC-skylt, fan, jag har sett gösar i fiskdiskar med mer liv i blicken än Ben. Personkemin mellan dom är noll vilket i och för sig är meningen. Frågan är om dom hade lyckats få till lite vibbar om dom varit tvungna? Det är tveksamt.

Det som är allra bäst med filmen är musiken. Jag tänkte flera gånger under filmens gång att om jag varit döv eller sett filmen under sämre ljudförhållanden än Rigoletto 1 hade den under långa stunder varit ingenting. Trent Reznor och Atticus Ross räddar filmen med den suggestiva ljudbilden och det är musiken som får mig att förstå hur och vad jag ska/borde känna, inte det som händer på duken.

För att summera filmen och ta i från tårna så känns det som en upphaussad, banal och alldeles för lång skitfilm som klarar sig från det lägsta betyget med en musikalisk hårsmån. Nu vill jag bara få bort CP-tankarna och se om Seven. Tack för mig. Hej.

[På förekommen anledning, här kommer ett tillägg: Jag kan vara nyanserad när det gäller Ben Affleck, jag är inte rätt igenom kategorisk och sågande även om min grundinställning gällande honom som skådespelare är iskall. Jag tycker väldigt mycket om både honom i både Argo och The Town men jag tycker han är en långt mycket bättre regissör än skådespelare. Han kanske helt enkelt alltid borde regissera sig själv?]

[På förekommen anledning #2: Viktor Jerner från Filmmixern/Moviezine har uppdaterat sin recension som ett slags svar på min text där han förklarar varför den där (enligt mig) övertydliga berättarrösten behövs och varför den inte är övertydlig alls. Läs hans text här eller lyssna på Gone Girl-avsnittet av Filmmixern där våra meningsskiljaktigheter tas upp. ]

[På förekommen anledning #3 då det inte går att kommentera på Viktors blogg eller på ovan nämnda pod samt att det är dumt att spoila för mycket av handlingen på twitter och jag kände att jag behövde förtydliga min åsikt en smula, här kommer mitt svar till Viktor och det är VARNING FÖR SPOILERS HÄR NEDAN!!!! Läs inte om du inte redan sett filmen!

Jag har inte läst boken Gone Girl men jag förstår att man får parallelläsa Nick och Amys syn på relationen i vartannat kapitel. Nick beskriver som han upplever det och Amys syn på saken beskrivs via hennes egna ord i dagboksform. När sen twisten kommer, att dagboken bara är fejk och att Amy lever,  upplever man som läsare att Amy inte bara lurat Nick utan även en själv som trott på henne.

Kruxet är att twisten inte funkar i filmen och det beror på flera faktorer. Redan i första scenen, den med Nick i baren, får man reda på att deras relation inte är bra, att han inte gillar sin fru. Jag får allt annat är bra vajbs av honom som snubbe. Det man får se av Amy är iskalla psykopatblickar, det är ganska lätt att genomskåda henne tycker jag. När sen twisten kommer är det så pass tidigt i filmen att jag aldrig hunnit känna att Nick är riktigt anklagad, jag känner ingenting alls faktiskt för jag tror inte på någonting av det jag ser. Nick är konstig och Amy är konstig och det är därför jag blir så irriterad att hennes störda beteende måste visas så övertydligt både i bild, i text och i talade ord. Jag fattar! Jag har ögon att se med och en hjärna att tänka med. Det har gjorts hundratals, tusentals filmer där någon av huvudkaraktärerna inte är den hen utgett sig för att vara, jag behöver ingen förklaaaaring med stora bokstäver för att hänga med i hennes ”blåsning”. I mitt tycke är definitivt att undervärdera sin publik.

När allting förklaras så in i bombens noggrant lämnar det ingenting kvar till mig som tittar att fundera på. Jag får allt serverat, twisten blir ingen twist, det som säkerligen var mindblowing i boken blir ingenting i filmen. Det blir bara ett… jaha.

Sån tur för David Fincher att alla filmnördar inte tycker som jag. 😉 ]