Etikett: Cary Fukunaga

Publicerat

BEASTS OF NO NATION

Jag kan förstå att det sitter långt inne att välja en 137 minuter lång film om barnsoldater i Afrika när det finns så många andra filmer att se, så många roligare, lättsammare, mer underhållande filmer.

Jag har själv suttit med fingret på fjärrkontrollen och trott att det är NU jag ska den här filmen bara för att sekunden efter ha klickat mig fram till nåt som kräver betydligt mindre av mig som tittar. Sen en dag hände det. Dagen då jag började titta på The Ridiculous 6 med Adam Sandler och tjugo minuter in i filmen sa högt till mig själv ”NÄDU FIFFI, NU RÄCKER DET TAMEJFAN MED SKITFILM FÖR IDAG!”. Så jag tryckte på stopp och sen kom jag på det. Beasts of no nation! En film som handlar om nåt väsentligt, som vill berätta nåt viktigt – och Idris Elba är med. Och den är skriven och regisserad av Cary Joji Fukunaga, mannen bakom True Detective.

Sagt och gjort. Pang poff. Och nu sitter jag här 2,5 timme senare och gör som han med hockeyfrillan i Panta mera-reklamen. Jag klappar mig på axeln och tackar mig själv för den goda smaken att välja bort och välja nytt. Det visade sig nämligen att Beasts of no nation var betydligt enklare att ta sig igenom än mina fördomar sa mig.

Visst är det en mörk berättelse som just utspelat sig framför mina ögon, den om lille Agu (formidabelt spelad av Abraham Attah) som blir barnsoldat i ett icke namngivet afrikanskt land och som under sin mycket specielle befälhavare (Idris Elba) tvingas växa upp på många olika sätt.

Filmen är så otroligt varm mitt i allt det vidriga. Mycket av den känslan beror på sättet det är filmat på, på färgerna, på ljussättningen. Filmen är liksom både vacker, lätt och tung samtidigt. Märkligt. Timmarna svischade förbi i en himla fart och även om underhållen är helt fel ord i sammanhanget så hade jag inte tråkigt en enda sekund. Det finns dessutom en hel del scener främst under filmens första halva som på riktigt är mysiga. Jag tänker främst på fantasi-teven. Vilken himla bra idé att ta själva skalet av en tjock-TV, ställa det framför någon som ska låtsas titta på TV och på andra sidan spelar kidsen upp live-sketcher/dansar/utövar diverse sporter.

Det här blev ett klick på fjärrkontrollen som betalade sig väl. En väldigt bra film!

Publicerat

Jane Eyre

Det fanns en tid i världen då ett namn som Michael Fassbender inte fick mig att höja det minsta på ögonbrynen. Nu kan ett namn som Michael Fassbender få mig att gå och se en film på bio som egentligen inte lockar mig alls.

Skillnaden mellan då och nu heter i mitt fall Eden lake, Inglorious basterds, Fish tank och X-men: First class. Michael Fassbender har med dessa fyra filmer fått en stadig plats i mitt filmhjärta och det är alltså därför jag alldeles frivilligt grötar mig igenom två timmar högengelskt klassiskt drama på bioduken.

Jane Eyre (Mia Wasikowska) är en fattig föräldralös flicka med ett mycket speciellt inre. För henne kommer integritet och en stark självbild helt naturligt vilket är ganska ovanligt för unga tjejer alldeles oavsett klass. Hon får jobb som guvernant åt en franskspråkig liten flicka på ett stort gods ägt av Mr Rorchester (Michael Fassbender), en man som liksom en lök har många lager och skär man igenom dom finns det en risk att man börjar gråta. Han blir förälskad i Jane och hon i honom men han har ett hemligt förflutet som kommer ikapp honom. Vissa saker går liksom inte att springa ifrån.

Charlotte Brontë har med sin roman lyckats få till ett kvinnoporträtt som är både mångfacetterat och djupt och regissören Cary Fukunaga har gjort sitt bästa för att gestalta detta på film. Jag tycker inte att det gick så bra. Jag minns boken från högstadiet, då när klassikerna skulle betas av och jag inte förstod alls hur vissa av dom kunde få kallas just klassiker då dom inte gav mig någonting alls, då. Men vissa hänger fortfarande kvar i minnet och Jane Eyre är en av dom böckerna och jag får inte ihop känslan av boken med filmen, inte alls faktiskt.

Mia Wasikowska är inte Jane Eyre. Michael Fassbender är inte Mr Rorchester. Det sprakar inte det minsta mellan dom, det är inte ens en liten träflisa som tuttat eld, det är torrt som fnöske, torrt som en sårskorpa i sommarsolen, torrt som en söndersnuten nästipp efter två veckors förkylning. Fan, det är skitjobbigt det här, jag tror inte på dom alls, det här funkar inte för mig.

Filmen är långsam och vacker men rätt tråkig och eftersom den andas noll procent romance skruvar jag på mig redan vid halvtid. Jag gillar fortfarande Michael Fassbender men romantiska engelska dramor kanske inte är hans thépåse. Jag ser om Eden lake istället. Det är nog mer både hans still och min.