Etikett: Casey Affleck

Publicerat

DEN SISTE GENTLEMANNEN

The old man & the gun blev på svenska Den siste gentlemannen och alldeles oavsett titel är det här Robert Redfords allra sista film som skådespelare, enligt honom själv. Jag kan inte låta bli att fundera på det när jag tittar på filmen. Hans SISTA film. Han har ju liksom alltid varit med. Alltid funnits. Men det är klart, med 82 år på jorden har han självklart rätt att pensionera sig och jag respekterar honom för att han lyckas göra det med en film i vilken han är riktigt riktigt bra.

Här spelar Robert Redford Forrest Tucker,  urtypen av en egentligen-Clint Eastwood-på-gamla-dagar-roll. Tucker är en gammal ”skojare” – modell extra allt. En rånare, en kriminell man som vid 70-års ålder rymt från San Quentin-fängelset och som träffar en kvinna, Jewel (Sissy Spacek), som han blir väldigt förtjust i. Så pass förtjust att han vill lösa alla hennes lån – som en överraskning – men det går inte riktigt som han planerat.

Filmen om Forrest Tucker är baserad på en sann händelse och en verklig man och det känns när man ser filmen tycker jag. Han känns ”på riktigt”. Regissören David Lowery med filmer som A Texas Love Story och A Ghost Story i bagaget är kanske inte riktigt en regissör ”i min bok” men med The Old Man & The Gun (på svenska: Den siste gentlemannen) har han gjort en film jag tycker om i kroppen. Den är mysig. Den känns sådär som en ”gammal” film kan göra (fast den inte ÄR gammal) och det är en komplimang som jag ser det.

Det ÄR värt att se Roberts Redfords sista skådespelarprestation på bio! Gört!

Publicerat

A GHOST STORY

2013 kom en film som hette Ain´t them body saints (eller på svenska A Texas love story). Rooney Mara och Casey Affleck spelade huvudrollerna och David Lowery skrev manus och regisserade. Ack och ve så tradigt det var. Poetiskt och ”fint” och indie och gummistövlar och jag höll på att gäspa käkarna ur led.

Fyra år senare är det dags igen. I A Ghost Story är det Rooney Mara och Casey Affleck som spelar huvudrollerna och David Lowery har vässat pennan och värmt upp registolen. Varför tittar jag ens på detta, kanske du med rätta undrar. Det är väl klart som korvspad att det här inte kommer falla mig på läppen? Samma tempofattiga dynga. Tomma scener, stillsam kamera, får långa tagningar och varken snack eller verkstad.

Jo. Jag tittade på den här filmen för att jag vet att jag ibland har fel. Det händer att mina fördomar och förväntningar spelar mig ett spratt och ingen kan vara gladare än jag när det visar sig att jag har fel och att en film som jag trodde var skräp faktiskt var riktigt bra. Nu blev inte The Ghost Story en WOHOOOOOOW-upplevelse för mig men en fin filmstund och en upplevelse jag faktiskt bär med mig fortfarande (trots att det var flera veckor sedan jag såg den).

Tror du att det är en skräckfilm så måste du nog radera den tanken, det här är en sorglig bitterljuv kärlekshistoria, no more no less. En tankeväckande sådan, i alla fall för mig. Den är långsam och tyst precis som Ain´t them body saints och det är inget snack om att det är samma skapare bakom båda filmerna MEN den här filmen nådde fram till mig på ett helt annat plan.

Ett stort plus med filmen är att Casey Affleck inte är med så mycket i bild. Det underlättar alltid och hjälper till att hålla en balanserad magsyrenivå.

Publicerat

MANCHESTER BY THE SEA

Filmen hyllas överallt, av alla. Casey Affleck prisas på Golden Globe-galan och blir Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll. Michelle Williams blev nominerad till en Golden Globe och är nu Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll.

En liten fråga bara? Finns det inte någon minsta-antal-minuter-i-bild-gräns man måste över för att ens skådespelarinsats ska kunna klassas som en ”riktig” biroll? Inte? Michelle Williams är i vilket fall knappt med alls. Så suuuuperlite att hon knappt borde ha en plats på postern. Däremot spelar hon sin lilla roll betydligt mer trovärdigt än Casey Affleck spelar sin, trots att ingen på jorden kan tro att hennes peruk är äkta hår.

Casey Affleck är en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om men jag väljer att inte göra det den här gången. Jag VET att många älskar den här filmen och jag vill inte vara den som ”rubbs it in”, jag nöjer mig med att säga att för egen del hade jag sannolikt tagit till mig filmen BETYDLIGT mer med någon annan skådespelare i rollen som Lee Chandler. Han når inte in så mycket som en nanometer i mig, han är mig fullständigt likgiltig och det verkar inte spela någon roll vilka filmer han gör eller roller han spelar. Han funkar inte på mig. Alls. Han funkar lika lite som filmen funkar på mig.

Manusmässigt är det här en stark film, det händer hemska saker, upprörda känslor är i omlopp men jag ser filmen och känner inte ett jota. Ärligt talat, jag gäspar mest. Det är så mycket död och lidande och ändå märker jag inte av skådespelarnas reaktioner ens en bråkdel så mycket som jag hade velat och behövt. Och nu pratar jag inte om att jag saknar stora gester, gråt och snor, nej, jag saknar nån slags innerlighet, en äkthet. Jag är förvånad över hur kylig filmen känns och hur platt egentligen samtliga skådespelare agerar jämfört med vad rollfigurerna går igenom.

Äsch, jag tycker inte det finns så mycket att analysera med filmen. Den har av någon anledning blivit en ”storfilm”, jag fattar inte varför och konstigare än så är det inte.

I avsnitt 75 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen och våra åsikter går väääldans mycket isär.

Publicerat

TRIPLE 9

999. Triple 9. Det är koden för att en polis är skjuten.

Att det kommer skita sig för en polis, eller två eller fler innan filmen är slut det förstår jag redan från början. Det här är ingen glättig hollywoodfilm, inte på nåt sätt. Det här är mörker, det är korruption, det är falskspel och machobeteende och tuffa män med puffror som utnyttjar sin makt och det är män som försöker sno åt sig vad som inte är deras. Och mitt i alltihop klapprar den ryska gangsterfrun Irina (Kate Winslet) omkring på smala klackar, domderar och får som hon vill. Snyggt jobbat av Kate Winslet tycker jag. Jag tänkte knappt på att det var hon bakom det fördoms-ryss-sminkade ansiktet och den brutna engelskan.

Överlag känns det här som skådespelarnas film. Väldigt bra skådespeleri från samtliga inblandade och Chewetel Ejiofor och Anthony Mackie fortsätter vara nya favoriter för mig. Lägg därtill Woody Harrelson, Gal Gadot, Aaron Paul, Norman Reedus, Casey Affleck och Clifton Collins Jr så blir det en imponerande rollista i en imponerande film.

Filmen är inte ”stor”, den utspelar sig inte under en speciellt lång tid, inte i spektakulära miljöer eller med en värstingbudget som liksom skiner igenom, nej, det här är mer genuint hantverk från ax till limpa och föga förvånande är det Lawlessmannen John Hillcoat som regisserat.

Jag imponeras av filmen och önskar att jag sett den på bio. Jag tror den gick en vecka på en eller ett par biografer i Stockholm, that´s it. Jättekonstigt. Och synd.

I avsnitt 55 av Snacka om film snackar både jag och Steffo mycket mer om just denna härliga film.

Publicerat

THE FINEST HOURS

Det skulle vara så enkelt att skriva långt och raljerande, ja, till och med humoristiskt om dagens film. En katastroffilm till havs baserad på en verklig händelse men som är så jävla dum att om den vore baserad på sanningen så handlar den bara om en bunt imbecilla män med en jävla tur, helt enkelt.

Jag kan köpa mycket när jag tittar på film, logiska luckor och regelrätta fel, jag hackar i mig det mesta om jag tror på ramhandlingen och får en bra känsla för filmen som helhet. Min gräns går vid regelrätta dumheter och den här filmen bjussar på ett pärlband av sådana som jag helt enkelt förväntas svälja. Som ostron. Ruttna sådana.

Jag kan några exempel. Bernie (Chris Pine) och tre av hans närmaste arbetskamrater är ”hjältarna”, dom ska trotsa stormen och rädda (typ) 32 man på en större båt, fast ute på havet. Det är iskallt, alltså vinter, ändå är det bara en av dessa fyra män som har mössa. En av snubbarna tycker dessutom att det är en bra idé att stå i ett hål i fören med underkroppen inuti båten och överkroppen ovan. Det blåser satan, vågorna är höga och slår in över båten heeelaheeeela tiden, ändå står han där och liksom ”trotsar” helvetet – fast han inte behöver! Han kan vara I båten om han vill, i torrt och tryggt förvar. Men nä. Logiken säger att han borde ha frusit ihjäl efter en timme därframme.

Båten ja. En räddningsbåt. Bernie sitter inne i båten och styr. Det finns dörrar att stänga om sig men nej, låt dom vara öppna för allt i världen. Låt vågorna, det iskalla saltvattnet, skölja in i båten fast ni inte behöver. Mysigt att vara genomblöt och nedkyld. Jättesmart. Men det är klart, ni vet bäst, ni jobbar ju med sånt här. Detsamma gäller när ni ska tuffa er igenom dom GIGANTISKA vågorna. Ni kör rätt in i vågorna, vågorna sköljer över båten, ni är UNDER vattnet med hela båten i flera scener och det iskalla vintervattnet tar sig in överallt på båten MEN ni härligt modiga mösslösa män, era hår är alldeles torra!

Orkar inte mer, orkar verkligen inte! Det här är Disney-bjäfs när det är som allra mest hjärndött. Buuu!

Jag yppar nästan inte ett ord om den här filmen i avsnitt 33 av Snacka om film men Steffo säger desto mer (han tyckte om den). Jag bet mig i tungan så det försvann stora sjok.

Publicerat

INTERSTELLAR

Hej!

Jag har sett Interstellar.

Den var bra.

Hejdå.

.

.

[Inuti mitt huvud]

Fan, det känns rätt torftigt det där. Det var en bra idé jag fick från biosällskapet igår, det där att bara skriva det allra nödvändigaste, men kanske att det är i kortaste laget. Känns som en mandelkubbvariant av filmrecension – torr, smaklös och lämnar ingenting annat efter sig än menlösa smulor och känslan av att vara idiot. Jag menar, ska man äta en kaka kan den väl åtminstone vara god? Fast å andra sidan, jämförelsen mellan en mandelkubb och Interstellar är kanske inte så tokig ändå?

Interstellar är visserligen inte en menlös film men den lämnade ungefär samma eftersmak som en mandelkubb, det vill säga ingen. I alla fall ingen känslomässig och därav det kanske vid första anblicken låga betyget.

Det är magkänslan som får bestämma och Interstellar tar sig inte in där. Tyvärr. Ja, jag säger tyvärr för jag tycker tyvärr, jag hade mer än gärna blivit helt blown away av filmen, sådär som jag märkte att 40% av biosällskapet igår blev. Spända av det spännande, gråtiga av det storslagna och ödesmättade. Härliga känslor att få till en film men tyvärr blev jag utan svallvågor denna gång. Fast det är inte heller riktigt sant. Jag satt som på nålar under vissa scener och det fanns mycket med filmen som är rätt igenom världsklass. Hoyte van Hoytemas foto till exempel. Det luktar Oscarsnominering lång väg. Och den gamla (nåja) filmmusikräven och min Rött Hav-favorit Hans Zimmer lyckas med konststycket att skriva musik som i långa stycken låter som John Carpenter och jag bara njöt. Jag mös. Fy fan vad han är bra, vilken fingertoppskänsla!

Sen kommer vi till Matthew McConaughey. Jag vet inte hur mycket man kan plussa en skådis innan det blir patetiskt och luktar gammal bacon men jag kan inte vara nog tydlig med hur otroligt bra han är även här. Utan att spoila någonting av historien så har han i sin roll som Cooper tagit sig upp på tronen och håller numera i vandringspokalen med inskriptionen ”Världens i särklass mest genuina gråtscen”. Herregud alltså, den där scenen (alla som sett filmen vet vilken jag menar), den kändes verkligen ända in i benmärgen. Den var äkta!

Det dyker upp många kända ansikten i filmen och då tänker jag inte på dom andra huvudrollsinnehavarna Anne Hathaway och Jessica Chastain. Nej jag menar andra. Fler. En är bra, en är jättebra, någon är okej och en är VERKLIGEN INTE okej. Mitt tips är dock att inte kolla upp hela rollistan utan att sätta sig i biomörkret och bli överraskad. För det blir man. Jag blev i alla fall det. Jag blev överraskad av att filmen är 169 minuter och i princip saknar ”dötid”. Jag blev överraskad i en scen så jag lättade från biofåtöljen. Jag blev väldigt positivt överraskad av tjejen till vänster om mig som lyckades trycka en förpackning baconchips UTAN ATT DET HÖRDES! Kudos till dig! Verkligen! Jag vet inte hur du gjorde men jag är grymt imponerad. Du kanske kan leda en ABF-kurs i utomordentligt trevligt biosnacksätande?

Men det jag blev allra mest överraskad av hände precis nyss. Insikten kom till mig. Vadå en trea? Ska Interstellar verkligen bara få en trea? Är den inte värd lite mer än så, hmmm, va fan håller jag på med? Det här är en old school-matiné, en filmbubbleupplevelse, en modern saga och jag tyckte om den. Det finns mycket att gnälla på om man dissekerar den men måste man göra det? Filmen är värd sina 165 kronor och det är otroligt skönt att slippa 3D:n även om det här är en film som säkert hade gjort sig bra i det formatet.

Jag gör om inte en helomvändning så väl en strösslingsaktion. Mandelkubben täcks av frosting och hemgjorda sockriga rymdhjälmar, för även om innanmätet är smaklöst så är ytan ren magi.

Hejdå. Igen.

Publicerat

Måndagar med Matt: GOOD WILL HUNTING

När vi befinner oss mitt i chocken över att Ben Affleck 1. är snygg i skägg, 2. visat att han är en hejjare på att regissera film, att The Town inte bara var ett lyckokast och 3. att han ska spela Batman så får man inte glömma en sak: Ben Affleck har vunnit en Oscar.

Jag vet, det är så världsfrånvänt att klockorna stannar men det är likväl sant. 1998 fick Ben Affleck och Matt Damon ta emot en Oscar för Bästa originalmanus och lika välförtjänt som jag tycker det är NU, lika fel tyckte jag det var DÅ. Då gillade jag nämligen ingen av grabbarna nåt speciellt, fattade inte grejen med Good Will Hunting som film heller och Robin Williams var väl bra som Sean Maguire men var han verkligen värd en Oscar för Bästa biroll?

Nu när jag ser filmen blir jag förbaskad att Matt Damon inte vann. Han var nominerad för Bästa skådespelare men Jack Nicholson knep statyetten det året för Livet från den ljusa sidan. Å andra sidan gör Matt Damon fortfarande bra ifrån sig på vita duken medans Jack Nicholson inte längre kan läsa manus.

Will Hunting (Damon) är en kille som kommit både rätt och fel i världen kan man säga. Hans enda nedslag i den akademiska världen är att han städar skolkorridorer men samtidigt är han hyperintelligent, smartare än både elever och professorer. Men han bråkar, slåss, tillåter sig ingen lycka, håller äkta känslor långt ifrån sig och man förstår att det här inte är en kille vilken-som-helst, han har varit med om skit, han har inte levt ett friktionsfritt liv men han har ett läshuvud av Guds nåde.

Will känner sig trygg i sitt kompisgäng med Chuckie (Ben Affleck) i spetsen, ständigt tjafsande med sin bror i verkliga livet, Casey. Matematikprofessorn Gerald Lambeau (Stellan Skarsgård) tar Will under sina vingar och försöker se till att han får hjälp. Inte det lättaste kan man säga då Will inte vill bli hjälpt. Men så kommer Geralds gamla polare Sean (Robin Williams) i deras väg och det visar sig vara en mänsklig ängel i manskläder.

Den där svala trean jag gav filmen efter att ha sett den på bio tar jag och lägger i soptunnan som värsta uppeldade Sverker Olofsson. Det här är ingen film som förtjänar ett mellanmjölksbetyg, den här filmen är bättre än så. Det tog mig sexton år men nu fattar jag. Will Hunting. Vad blev det av dig? Får man se en uppföljare måntro?

Publicerat

A TEXAS LOVE STORY (AIN´T THEM BODIES SAINTS)

Non Stop Entertainment passade på att ha en pressvisning av den här filmen innan dagens första filmfestivalfilm och det tackar jag för. Jättetrevligt! Varken kö eller fullsatt och tre av filmfestivalens jurymedlemmar var på plats: Moa Gammel, Helena Danielsson och Lena Endre. Det var dessutom knäpptyst i salongen under hela visningen, något jag och många med mig hoppas kunna få uppleva oftare.

.

När filmen var slut skickade jag iväg mina första tankar i ett tweet. ”Varför envisas Hollywood med att ge Casey Affleck jobb? Det är lika obegripligt som om blinda skulle få bli hjärnkirurger.” Precis så kändes det. Vilken SOPA han är Casey Affleck. Hur många filmer ska han få förstöra med sitt fågellika utseende och obefintliga utstrålning? A Texas love story är nämligen en film som hade kunnat bli bra, eller i alla fall bättre, med en annan man i huvudrollen.

Ruth (Rooney Mara) och Bob (Casey Affleck) bor nånstans i den amerikanska södern. Dom är ett par, dom är kära och fattiga, lite på gränsen till white trash fast minus husvagn och när filmen börjar får vi reda på att Ruth är gravid.

Genom olika scener som hoppar framåt och bakåt i tiden får vi reda på vad som händer och har hänt dom båda. Det är poetiskt filmat och det är ett musikaliskt score filmen igenom som består av ljudet av klappande händer plus ljudet av händer som slår mot jeansbeklädda lår. Typ. Klinketiklonkmusik fast fysiskt mekaniskt alltså. Ganska tradigt i längden. En mix av irriterande och sövande.

Mud beskrevs innan visningen igår som ”Southern gothic” och A Texas love story är lite samma sak. Det är dramatiskt så det förslår, det är verkligt, det är mycket kill´em och shoot´em och grötig accent och lervälling och män med vapen och långa blå polisbilar, såna som ser ut på samma sätt i formen som hattarna poliserna har.

Den som imponerade mest på mig är polisen Patrick Wheeler spelad av Ben Foster. Det är ingen vildsint gissning att han kommer få en Oscarsnominering för Bästa manliga biroll. Han måste få det. Jag har sett honom i så många filmer utan att han gjort nåt direkt bestående intryck men här äger han hela showen, speciellt eftersom Casey Affleck INTE gör det. Rooney Mara då? Hur är hon? Rent skådespelarmässigt tycker jag att hon gör det hon ska. Att hon inte bränner till, att hon inte känns, att jag inte bryr mig det minsta om hennes öde är inte hennes fel, det är manuset.

Summa summarum: gillar du Casey Affleck mer än jag så finns det en chans att filmen går hem mer hos dig än hos mig. Förstår du däremot vad jag menar med min blinda-kirurger-liknelse och dessutom håller med så bör du kanske välja en annan film. Tvåan här under är nämligen inte särskilt stark.

Publicerat

Måndagar med Matt: CHASING AMY

Okej, Matt Damon är inte med många sekunder i den här filmen men han är med och det räcker för en temarecension. Å andra sida är hans partner in crime Ben Affleck med desto mer OCH den här filmen är producerad samma år som deras oscarvinnare Good Will Hunting så ja, Chasing Amy får vara med på ett hörn.

Holden (Ben Affleck) och Banky (Jason Lee) tecknar serier tillsammans. På en serietidningsmässa träffar dom på Alyssa (Joey Lauren Adams), en tjej som med sin blotta uppenbarelse totalt golvar Holden. Alyssa har dock en sida, en egenskap, som Holden inte riktigt räknat med i sin iver att förföra henne. Alyssa är lesbisk.

Kevin Smith har skrivit och regisserat en film som i många stycken är helt briljant. Dialogen är knivskarp, historien både ytlig och bråddjup på en och samma gång men det finns brister, en del jag helt enkelt inte kan blunda för.

Ben Affleck är ungefär lika självklar som en skalad banan i omloppsbana runt jorden och lika välkomnande som en inflammerad finne i pannan på sin egen bröllopsdag. Han funkar inte och jag är inte förvånad, mer förbannad. Jag försöker tänka mig nån annan, nån bättre skådespelare i hans roll och ungefär alla namn som dyker upp känns bättre. Tyvärr för filmens skull stör jag mig precis lika mycket på Joey Lauren Adams.  Det går så långt att jag får kalla kårar när hon pratar. Att dom två som par inte klickar för mig är kanske föga förvånande.

Jason Lee däremot sticker ut som polaren Banksy och egentligen alla utom huvudrollerna är utmärkta. Fan, vad ger man en film som denna för betyg? Den är bra mycket bättre än genomsnittet, huvudrollsinnehavarna är hiskeliga men trots det hade jag hade en mysig stund (även om jag sänkte ljudet till ett minimum när Joey klafspratade som mest). Det tål att tänkas på det här.

Att vela är inte likt mig.

Jag bestämmer mig direkt.

Typ, nu.

Det är riktigt jävla bra det här. Ändå. Liksom.

Nu hoppar Måndagar med Matt-temat över en vecka och återkommer 4 november. Nästa vecka blir det nånting heeeelt annat här på bloggen. Mohahahaaaaa.

Publicerat

I´M STILL HERE

En hemlis är inte längre en hemlis om det hemliga skrivs ut på Twitter, oavsett om tanken från början var att det skulle vara just…hemligt. På samma sätt tappar en dokumentär sin mening när det visar sig att grundhistorien är hittipå. För kan en dokumentär verkligen vara påhittad? Hur mycket får man förvanska sanningen för att få till en spännande story? I en spelfilm hur mycket som helst, i en dokumentär inte mycket alls. Tycker jag.

När man började se Joaquin Phoenix dyka upp i allehanda media i yvigt helskägg, solglasögon och yrandes om att han skulle sluta med skådespeleriet för att istället satsa på en karriär som rappare så satte man – såklart – kaffet i vrångstrupen. När det sen gick upp för mig och resten av världen att det var just den reaktionen som var meningen med Joaquins skägg och utspel då kände åtminstone jag mig aningens lurad. Va fan liksom. Nästa tanke var vilken grej. Så jävla smart. Alla gick ju på det!

Joaquin Phoenix har kommit på grundidén tillsammans med filmens regissör Casey Affleck som även är Phoenix svåger och för mig känns detta som produkten av det som kanske kan kallas överkonsumtion av eggnog. En julmiddag som gick bananas helt enkelt. ”Faaaan Casey, va ska vi göööööra med våra liv, fan folk är dumma i huvvet, ska vi inte bara ta och lura hela byket, lura hela vääääärlden, skratta åt dom i mjugg?”.

Och det är väl DÄR skon klämmer för mig. Jag tittar på filmen och tänker på att dom ljuger. Ja, det var väl det. Alla scener i filmen som skulle klassas som kittlande, utlämnande, pinsamma, tragiska blir….ingenting. Det är ju bara på skoj. Fan vad jag retar mig känner jag, dumt kanske, eventuellt även onödigt, filmen är ändå sevärd på nåt vis och detta tack vare Joaquin Phoenix som såklart är svinbra på att spela sig själv. Lyckas man se filmen mer som ett experiment än nånting annat så kan en trean i betyg kännas snålt men jag tycker det räcker. Irritationsnivån i huvudet är nämligen rätt hög. En trea duger. Tjoffar upp betyget nu innan jag ångrar mig. Tjoff.

 

Publicerat

GONE BABY GONE

Gone Baby Gone har ända sedan den kom varit en film jag hållit mellan tummen och pekfingret på armlängds avstånd med en klädnypa över näsryggen. Lite som en välfylld blöja. Jag har på ett ganska osunt sätt avskytt den som pesten. Ben Affleck regisserar och hans bror Casey spelar huvudrollen och allting med filmen fullkomligt osar tarmrensningsprodukt.

Men så såg jag The Town och blev fullständigt knockad. Så såg jag Argo och blev inte lika begeistrad – men nästan. Hur som helst så gav dessa två filmer i regi av Ben Affleck mersmak nog för att jag skulle både våga och vilja sätta tänder och ögon i Gone Baby Gone. Så så fick det bli.

Filmen utspelar sig i dom inte helt trevliga områdena i Boston. Det är smutsigt, segregerat och eländigt och en fyraårig flicka försvinner från sin familj, en familj bestående av en drogmissbrukande mamma som det är svårt att tycka om. Medierna går bananas och skriver spaltmeter om försvinnandet men det hjälper inte, flickan kommer inte tillrätta. Flickans moster får liksom nog och anlitar privatdetektiven Patrick Kenzie (Casey Affleck) som hon hoppas ska kunna se på fallet med nya ögon. Och det gör han. Nya och fräscha ögon som gör att han ser utanför lådan och hittar ledtrådar som gör att filmen svajar både hit och dit, lite som en optimistjolle på Atlanten.

Filmen svajar i handling men inte alls i utförande, den är schysst filmad och har ett bra tempo från start till mål. Min fördom att Casey Affleck skulle dra ner filmen i dyn besannades till viss del, jag tycker fortfarande att han är ett mycket svagt kort i en rollista vilken-som-helst och han klarar definitivt inte av att bära en huvudroll på sina axlar. Kanske även han skulle prova på att regissera istället?

Övriga skådespelare – Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Ed Harris (med flera) – hjälper filmen att bli helt okej, kanske även med ett plus i kanten men någon The Town är den inte. Inte för mig. Däremot skulle jag gärna se om den om nåt år eller två. Kanske växer den vid en omtitt? Nånting säger mig att det kan bli så.

Publicerat

Tre om en: GUS VAN SANTS DÖDSTRILOGI

Gus Van Sant är en mycket speciell regissör. Han känns kompromisslös på ett väldigt skönt och o-ängsligt sätt och fortsätter göra filmer på sitt vis alldeles oavsett vad omvärlden säger och tycker.

Mellan 2002 och 2005 gjorde Van Sant tre filmer som han kallar för sin Dödstrilogi. Alla tre filmerna är baserade på verkliga händelser med dödlig utgång och jag tror att dom flesta känner till åtminstone två av bakgrundshistorierna mer än väl. Men vi börjar från början.

 

Gerry (2002)

Det var 1999 som David Coughlin och hans vän Raffi Kodikian begav sig till New Mexicos öken för en äventyrsvandring men bara en av dom kom hem igen. Männen gick vilse, hade för lite vatten och inga kunskaper varken om geografin eller kartan och David dog där i öknen under nåt som kan klassas som mystiska omständigheter.

Filmen Gerry handlar om denna historia men i filmen heter båda männen Gerry (namnet valdes då gerry även kan betyda ”att fucka upp”). Gerry och Gerry spelas av Matt Damon och Casey Affleck och dom har tillsammans med Gus Van Sant skrivit filmens manus.

Det går att dra solklara paralleller mellan Gerry och Danny Boyles 127 timmar. Båda är ensamdramor i stenig miljö (även om dom är två i Gerry så är dom ofantligt ensamma), båda bjussar på vådligt vackra vyer och båda är ganska tysta filmer men där Danny Boyle och James Franco tappar mig totalt i 127 timmar där håller Damon och Affleck mig om inte på sträckbänken så i alla fall i intresserat vakenläge filmen igenom.

Det är nåt speciellt det här med att vara i naturens våld, att inte ha tillgång till mat och dryck, att gå och gå och gå i cirklar, att försöka få hjärnan att inte tänka ge-upp-tankar. Själv får jag panikångest efter tjugo minuter i en svampskog även om jag hör bilarna på E4:an susa förbi en bit bort. Det är därför jag sällan utsätter mig för naturens nycker. Det är inte min grej helt enkelt. Frågan är om det är Gerrys och Gerrys grej. Vad gör dom ens där, vad fick dom att  bege sig ut i vildmarken tillsammans?

Det promeneras mycket i den här filmen. I sand. Det låter mycket av promenerande fotriktiga skor i sand. Gillar du inte det ljudet ska du inte se filmen för då kommer du spy. Jag tycker det är ett ganska kontemplatoriskt ljud och finner mig själv sittandes med halvöppen mun framför TV:n och nästan inbilla mig att jag pysslar med yoga. Jag blir jättelugn, skönt dåsig i skallen och jag njuter av ljud och bild som av en målad tavla. Det är en ganska skum filmupplevelse men trevlig på nåt sätt.

Gus Van Sant är duktig på att inte ha bråttom och att få sina tittare att känna detsamma. Jag har väldigt svårt att betygssätta filmen, den pendlar oerhört fram och tillbaka i min skalle. Det vackra, det perfekta mot det ganska innehållslösa och tysta. Naturens storslagenhet mot det det nästan teatrala kammarspelet männen emellan, sånt som jag sällan tycker funkar till fullo på film. Jag njuter av filmen men jag vet att jag aldrig kommer se om den och då kan sällan ett betyg över tre bli aktuell – även om jag kan känna mig aningens orättvis nu.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd. Om detta är Gus Van Sant och Karin Boye alldeles ohyggligt eniga.

 

 

 

 

Elephant (2003)

20 april 1999 sköts tolv elever och lärare ihjäl vid Columbine High School. Ytterigare tjugoen blev svårt skadade när dom försökte fly och dom unga mördarna Eric Harris och Dylan Klebold tog sedan sina egna liv.

Det är denna historia Gus Van Sant vill berätta med Elephant, dock är den förlagd till den fiktiva Watt High School i Portland, Oregon men det är ingenting som spelar den minsta roll när jag tittar på filmen. Columbine eller Watt, what´s the difference, det här är nånstans en tragedi som faktiskt – tyvärr – hade kunnat hända precis var som helst i världen.

Filmen visar fragment från ett tiotal ungdomars helt vanliga skoldag. Det pratas, tjafsas, bråkas, kramas, pluggas och allt sker i en skolmiljö vi alla så väl känner till. Lektionssalar, skolbespisning, biblioteket, gympasalen, skolgården, vi har alla varit där och det är det som gör filmen så jävla otäck och minnet av verkligheten i Columbine så påträngande. Detta har hänt. Detta vidriga, läskiga, ofattbara har hänt och det var varken första eller sista gången vi läser om det.

Och det är just det grejen som slår mig när jag ser filmen: skillnaden mellan att läsa om det och att se det. Jag har läst om massakern, jag tyckte det var fruktansvärt men jag kunde inte riktigt ta in det rent känslomässigt. Det kan jag nu. Elephant påverkar mig som en nacksving av Karelin, som en stenhård jävla Rocky-box rätt in i magen. Jag mår illa, tårarna rinner, jag känner mig ledsen i hela kroppen på ett sätt jag sällan känt förut. Jag känner mig otillräcklig. Jag blir förbannad. Det finns inga barn som föds till massmördare, det finns ingen sådan gen. Allt runtomkring formar en ung människa, alla vuxna är viktiga, ALLA vuxna. Att dessa två pojkar blivit svikna av föräldrar, lärare och rektorn, jag förstår det och jag förstår också hur väldigt många tonåringar som bär denna ilska och frustration inom sig men som (ta i trä) inte har samma tillgång till vapen som amerikanska ungdomar har.

Jag känner inte till om Elephant är en film som visas som diskussionsunderlag i högstadieskolorna i Sverige men jag hoppas att den är det. Det här är en viktig film på SÅ många sätt och det är en historia det inte går att värja sig emot. Att visserligen ytligt men ändå litegrann få lära känna flera av eleverna gör att tragedin inte bara blir svarta stora bokstäver på en löpsedel längre. Inte för mig i alla fall.

Elephant är en vidrig film, den är givande, den är tagande, den är genialiskt filmad och perfekt genomförd. Jag lyfter på hatten åt Gus Van Sant och önskar jag vore lärare i samhällskunskap så jag fick visa filmen och höra snacket efteråt.

 

 

 

 

Last Days (2005)

Jag tror att dom allra flesta känner till Nirvanas frontfigur Kurt Cobain och att han sköt sig själv sjölv 1994. Last Days handlar om Cobains sista dagar i livet men i filmen heter han Blake och spelas av Michael Pitt. Jag är inte så säker på att filmen handlar om Cobain alls förresten, det jag kan läsa mig till är att handlingen är inspirerad av Cobains sista dagar och om jag ska häckla på ett lite osmakligt sätt så kan jag säga att jag förstår att killen tog livet av sig för maken till shitty liv har jag sällan sett.

Som sagt, Michael Pitt (från amerikanska Funny games) spelar Blake, denna nedknarkade och mentalt ickefriska kille. Alla andra skådisar i filmen heter som dom gör i verkligheten. Lukas Haas är Luke, Asia Argento är Asia, Scott Green är Scott och Nicole Vicius är Nicole. Varför? Beats me. Jag har ingen aning.

Den här filmen känns som urtypen av en festivalfilm, en festivalfilm när det är som sämst. Oinspirerad, oengagerad, långsam och det känns som att Gus Van Sant och hans posse har kämpat för att göra den så jävla konstig och svår som det bara går. Betyget blir en svag svag tvåa men det är enbart för att jag har en bra dag och lyckas se mellan fingrarna på pretentiös dynga – och fortfarande har känslan av Elephant kvar i kroppen.

 

Publicerat

TOWER HEIST


Jag må vara jävig men jag har skrattat så mycket åt Eddie Murphy i min ungdom att det är omöjligt att se en film med honom i gammal god form utan att låta som ett gammalt ånglok i soffan.

Jag pfffffsssch:tar och fffiiiissscccshshsh:ter och blir liksom lycklig nånstans i närheten av solar plexus för jag trodde inte jag skulle få se honom sådär igen. Att filmen i sig är rätt hjärndöd struntar jag i, speciellt då jag var i det närmaste pulslös när filmen började. Men jag piggade på mig i takt med att filmen spårade ur och det var…härligt.

Josh Kovacs (Ben Stiller) jobbar som personalchef och överkucku för The Tower, ett lägenhetskomplex där endast crème-de-la-crème av stadens överklassmedborgare bor.  Längst upp i huset bor den framgångsrika finansmannen Arthur Shaw (Alan Alda) som fått i uppgift av Kovacs att förvalta personalens pensionpengar. När Shaw åker dit för förskingring och anklagas för att ha lurat allt och alla på pengar hamnar han i husarrest i sin ”lilla” lya. Allt och alla, ja, precis allt och alla har blivit av med sina pengar. Vartenda öre av personalens pengar är därmed också borta, pensionerna är puts väck och Kovacs ger sig fan på att få tillbaka pengarna.

Likt Danny Ocean i Ocean´s eleven så samlar Kovacs ihop det ultimata gänget för denna Robin Hood-blåsning med Eddie Murphy som mästertjuven Slide i spetsen. Gabourey Sidibe (från Precious), Matthew Broderick och Michael Peña är också med liksom busskrocken Casey Affleck som jag (precis som vanligt) försöker förtränga att jag precis sett.

Som sagt, det här är hjärndöd men underhållade action och jag hade inte tråkigt en enda sekund. Det gäller dock att se till att hjärnan är ordentligt marinerad för börjar man tänka för mycket och för logiskt tappar filmen all form av trovärdighet.

Att se Eddie Murphy såhär ger dessutom mersmak. Det är kanske dags att damma av Snuten i Hollywood och göra ännu en uppföljare?

Publicerat

Tre om en: Ocean-filmerna

Ocean´s eleven (2001)

Säga vad man vill om Danny Ocean men riktigt normal i huvudet är inte karln. Han kommer ut från finkan och direkt ska han tjuva sig igen, råna och ha sig.

Men Danny Ocean (George Clooney) är inte riktigt vilken bonntjyv som helst, han är nåt så charmigt som lite av en gentlemannatjuv. Att hot-shot-casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) ska skinnas på stålar känns inte vare sig orättvist eller kriminellt för Benedict är ingen ödmjuk och snäll man, snarare en mänsklig liten gris som nu dessutom är tillsammans med Ocean´s ex-fru Tess (Julia Roberts). Hämnd är bäste dräng.

Mr Oceans idé, att simultant råna tre jättecasinon i Las Vegas, kräver sina medbrottslingar och han hittar tio medhjälpare som säger ja direkt. Den ständigt småätande Rusty Ryan (Brad Pitt) är en av dom. Han har nåt i munnen i varenda scen han är med i.

Det här är film i princip utan fel. Jag kan till och med acceptera att Casey Affleck är med på ett hörn för det här är filmunderhålling med stort F. Steven Soderbergh har snott manuset från Ocean´s Eleven/ Storslam i Las Vegas från 1960 (där Frank Sinatra spelar Danny Ocean) och gjort en remake som är absolut o-mossig. Han har fått ihop en samling högkvalitativa skådisar och faktiskt lyckats få dom att samarbeta och han tog David Holmes platta Let´s get killed och gjorde till soundtrack – och det är ett fenomenalt sådant!

Det här är en film att se och se om och att se om igen – och kanske bara lyssna på om man har svårt att sova. Jubel och visslingar, det här är en guldrulle!

 

 

Ocean´s twelve (2004)

Tre år har gått och Steven Soderbergh samlar ihop sina mannar och kvinns för en uppföljare. Själv fick jag brutalpirr i magen och såg en superhärlig biokväll framför mig med en spännande story och A-skådisar i högform men vad fick jag? Ljumna rester och knappt det.

Terry Benedict (Andy Garcia), den rånade och tillplattade casinoägaren från första filmen kräver sina pengar tillbaka av Danny Ocean (George Clooney). Hundrafemtio miljoner dollar, plus ränta och det inom två veckor. Benedict har dessutom på nåt underligt vänster kommit över hela listan över medhjälpare vid första mastodontrånet och då ingen av dom vågar säga nej hänger dom på Dannys nya superplan: att göra tre kupper i Europa, i Rom, Amsterdam och Paris och därigenom sno åt sig tillräckligt med pengar för att betala Benedict.

Titeln Ocean´s Twelve vittnar om att gänget nu har fått tillökning och det stämmer. Tess (Julia Roberts) är nu gift med Danny – igen – och hon är tolvan.

Alltså, den här filmen har egentligen NOLL likheter  med förra filmen. Det är lätt att tro att så vore fallet men ICKE för på alla punkter där elvan glänser där faller tolvan långt ner i kvicksanden. Ocean´s twelve är lika spännande som att stå vid roulettebordet utan pengar och titta på andra som spelar.

Herregud, sånt jävla skräp! Jag hoppas och tror att alla inblandade fick sjukt mycket pengar för annars finns det inga förmildrande omständigheter för denna films tillkomst.

 

Ocean´s Thirteen (2007)

Mina förväntningar på Ocean´s Thirteen låg på ungefär minus 237,15 grader Kelvin. Närmare den absoluta nollpunkten går inte att komma. Trots att tre år gått sen sist och att jag inte trodde jag var långsint har min besvikelse över tolvan inte lagt sig.

Kanske blev slutresultatet av tolvan inte det Stephen Soderbergh tänkt sig heller för nu när han drar ihop rånarligan igen har någonting hänt. Han har fått tillbaka lekfullheten från elvan, förträngt tolvan och visar med tretton att han visst vet hur en underhållande film ska göras. Däremot inte sagt att den går att jämföra med elvan, inte ens på ena handens tumme.

Storyn i den här filmen är lövtunn. Den är lika tjock som mjölkgeggat som blir om man häller ut O´boy på köksbordet. Den gamle rånarräven Reuben (Elliot Gould) får en hjärtattack efter att ha blivit toklurad av sin affärspartner Willy Bank (Al Pacino) och för att få Reuben på bättringsvägen bestämmer Danny Ocean att det ska rånas bara för att dom kan, på kul liksom, ja, för att göra Reuben glad och den som är offret denna gång är såklart Mr Bank.

Den enda kvinnliga fägringen i denna film är Ellen Barkin och att se henne agera mot Al Pacino är ren filmnostalgi (om du har sett Sea of love förstår du varför). Men ingen Julia Roberts och även Catherine Zeta-Jones från tolvan är puts väck och jag kan inte säga att jag saknar dom nämnvärt.

Efter att ha sett om filmerna i ett svep är det inte utan att jag längtar tillbaka till Las Vegas men en tur till Mariehamn med en massa spelmynt i fickan skulle duga bra det med. Eller nån halvtimme vid Jack Vegas-maskinen på min lokala pizzeria. Jag är inte så knusslig.