Jag fick en present. Nej jag fick faktiskt inte bara EN present, jag fick TRE. Rätt ska vara rätt.
När Filmitch-Johan var på besök hos mig för att titta på, podda om samt twerka sig igenom Oscarsgalan tidigare i år fick jag tre fina DVD-filmer i present varav en av dom var denna film. Jag vet att Johan ÄLSKAR Paraplyerna i Cherbourg och jag ville verkligen vara i rätt stämning när jag tog mig an den så jag väntade in en ledig regnig dag när hela livet liksom kändes lite färglöst för vad kan vara bättre än dag som denna än att se en färgsprakande bitterljuv fransk kärleksmusikal? Nä precis. Inget kunde vara bättre. För såhär är det…
Jag ÄLSKAR La la land. Ja, efter fem tittningar kan jag faktiskt ärligt säga det, jag älskar den filmen. Den är inte perfekt på något sätt men den har en fantastisk känsla som jag bara suger i mig. När eftertexterna rullar och jag har sett Paraplyerna klart tänker jag men, men, men…det här ÄR ju La la land! Damien Chazelle måste ha specialstuderat Paraplyerna i Cherbourg med LUPP fanimej!
Den här filmen börjar i dur, hela första tredjedelen sprudlar av färg, glädje och kärlek. Det är glad musik, glad sång och livet leker. Sen kommer andra delen då historien liksom står och väger. Kommer allt bli bra, kommer Guy och Geneviève få varandra eller kommer det sluta så tokigt som klumpen i magen säger mig? I tredje delen blir musiken mer långsam, sorgsen och färgerna inte dovare men dom riktiga färgklickarna blir mer sällsynta och när filmen slutar sitter man där och tänker ”helvete, det här var ju inge bra” samtidigt som bitterljuva slut oftast biter sig kvar hårdare och bättre än ”så lever som lyckliga i alla sina dagar”. Är det La la land jag skriver om nu eller är det Paraplyerna? Exakt! Vem vet? Det är fan exakt samma film!
Catherine Deneuve spelar den kvinnliga huvudrollen och hon är fanimej självlysande (precis som Emma Stone är i La la land). Vacker, charmig, härlig och sjunger jättefint och/men personligt. Nino Castelnuovo som spelar Guy är mer ordinär och tar inte lika stor plats i historien (karbonpapper på Ryan Gosling i La la land – någon?). Dessutom, nu när jag sett La la land så pass många gånger och har stenkoll på färgpaletten och hur scenografen lyckats med diagonala färgmatchningar i princip i varenda scen, ja, det är EXAKT likadant här. En gul klänning vägs upp av en gul dörr i motsatt bortre hörn. Det enda skillnaden mellan filmerna är att i den här filmen sjungs ALL dialog. Det är med andra ord en såndär musikal som är svår att gilla om man inte är ett tok-fan av genren. Vilket jag är. För det mesta.
Det är dock sång-dialogen som är mitt ENDA aber med filmen. Det är liksom inga låtar som ”sätter sig”, ingenting som sjungs på vers utan det är prat-språk som framförs via sång och ibland känns det kanske lite för improviserat (även om det sannerligen inte är det). Sen har jag ofta väldigt svårt för gälla kvinnoröster både i prat och sång och det känns som att alla kvinnoroller sjunger en oktav för högt för sina egna stämbands bästa. Det är inte falskt eller så, det är bara jobbigt för öronen.
Men kan man bortse från detta enda ”lilla” – och det kan jag – så är Paraplyerna i Cherbourg en fest för ögat och en resa tillbaka till den tiden i ens liv då man trodde på livslång äkta ungdomlig kärlek utan att vara det minsta cynisk eller bitter. Bara charmigt naiv – med ett rött paraply.
Mina filmbloggarkompisar Sofia och Henke har också sett filmen och ja, Filmitch-Johan såklart.
