Etikett: Catherine Zeta-Jones

Publicerat

THE TERMINAL

Ibland när man vaknar känner man att det är en ”såndär dag”, en ”såndär dag” när precis allt kommer gå fel. Det räcker att man snavar lite och slår tån i sängbenet så är det kört, dagen kommer bli ett helvete.

Viktor Navorski har kanske en liiiiten annat syn på vad en ”såndär dag” är för nåt. När han landar i New York visar det sig nämligen att hans pass är ogiltigt och att hans land, Krakozhia, råkat ut för en statskupp och inte existerar längre på pappret. Han kan således inte få ett nytt pass då han inte längre har något land och utan pass kommer man inte in i USA, no way José. Så Viktor Navorski blir helt enkelt strandsatt på JFK-flygplatsen i väntan på….bättre tider.

Steven Spielberg har alltså gjort filmen om Herr Navorski som i verkligheten hette Merhan Karimi Nasseri, var från Iran och bosatte sig i terminal 1 på Paris-Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris mellan 1988 och 2006 efter att ha blivit bestulen på sina värdehandlingar som bevisade hans flyktingstatus. ”Baserad på en verklig händelse” alltså, men ändå inte.

Tom Hanks spelar denne östeuropeiske man med en självklarhet som kanske bara Tom Hanks kan, fan, jag skulle tro på honom om han spelade utomjording, kines, zucchini, kloakforskare, manshora, brunbjörn, nobelpristagare – vad som helst. Är han inte världens mest likeable skådespelare? Det skulle finnas nån lag på att han tvingades göra fem-sex filmer per år tills han dör.

Filmen i sig är också rätt lätt att tycka om. Två timmar och åtta minuter rann iväg även vid denna omtitt och för att vara en Spielberg-film är den vare sig trög i starten eller innehåller faderslösa barn.

Publicerat

SIDE EFFECTS

Det är april. Det är dags för Filmspanarna att gå på bio tillsammans igen. Det är Jojjenito som väljer film och jag tror inte någon höjer på ögonbrynen. Det känns som ett givet val denna vecka. Bra skådisar i något som på pappret verkar vara en intressant historia filmad av en regissör som dom flesta som tycker om film har ett öga till, gott eller ont kan skifta. Men om en regissör aldrig är bättre än sin senaste film så ligger Steven Soderbergh rätt kraftigt på minus hos mig efter Magic Mike och Haywire. Det är synd. Han har gjort så mycket bra. Han kan ju, jag vet det och det är med detta fokus jag sätter mig i biofåtöljen. Det KAN bli bra det här.

Emily (Rooney Mara) är gift med Martin (Channing Tatum) som sitter i fängelse för insiderbrott. I fyra år har hon åkt fram och tillbaka till fängelset på givna besökstider och så är plötsligt den tiden över. Martin släpps fri och dom kan börja leva på riktigt igen. Men Emily mår inte bra. Hon försöker ta sitt liv och hamnar i psykiatern Jonathan Banks (Jude Law) trygga händer.

Den lättaste vägen genom en depression är tyvärr inte att genom samtal försöka ta reda på var problemet sitter och lösa detta, det är nåt som bara kostar pengar för alla inblandade och sånt är inte intressant i en kapitalistisk värld. Det som är intressant i det här läget är medicin. Piller. Svälj lite kemikalier och livet är på topp igen samtidigt som läkemedelsföretag tjänar storkovan och doktorerna får bonus som ger dom guldkant på tillvaron. Nu är det inte jag som är bitter, det bara funkar så. Pengar styr. Det är pengarna som styr även för Jonathan Banks när han ger Emily en ny och obeprövad medicin och det blir skogstokigt alltihop.

Okej. Jag var inte bitter men NU är jag det. Jag tittar på filmen och blir mer och mer frustrerad. Jag biter mig i läppen och blir nästan lite förgrymmad. Vad håller han på med Steven Soderbergh? Side Effects känns som en billig TV-produktion och karaktärerna blir liksom bortglömda. Jag får lära känna dom så lite att jag inte bryr mig ett dugg om nån av dom. Jaha, hen dog, move on. Jaha, hen sitter i skiten, move on.

Catherine Zeta-Jones har i perioder varit en favvis för mig men när jag ser henne här så sliter jag mitt hår. Hon är ju så vacker egentligen men vad hände här? Har sminkösen fått direktiv att Zeta-Jones ska se ut som Jokern eller har Zeta-Jones stramat till sitt fejs så pass att sminkösen inte har nåt val annat än att lägga läppstift där läpparna faktiskt är. Det ser fan inte klokt ut. Sen väser hon filmen igenom. Väser. Varför då?

Rooney Mara däremot går från klarhet till klarhet tycker jag. Jag tycker hon är duktig, hon är trovärdig och hon är väldigt lik Noomi Rapace i sina manéer. Jude Law gör också han det bästa han kan med det manus han fått och ingen skugga ska falla på vare sig honom eller Mara. Men resten, herregud, resten. Vilken formidabelt smaklös soppa.

Det har pratats en del om att Side Effects är blott 50-årige Steven Soderberghs sista film. Nu stämmer det kanske inte riktigt eftersom hans Behind The Candelabra kommer tävla i Cannes (med Michael Douglas som Liberace) men ändå….”inte bättre än sin senaste film”. Nu jäklar Steven har du en del att leva upp till. Nu är du bara en Liberace ifrån att bli ihågkommen som en tokflopp.

Mina filmspanande vänner har också sett filmen: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir. Tycker vi lika? Jag tror inte det men jag vet inte.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer med skalliga män i visst fokus

LAY THE FAVOURITE (2012)

Catherine Zeta-Jones och en ganska skallig Bruce Willis lockade.

Det hjälpte inte.

 

 

 

 

 

7 BELOW (2012)

Minns du låten I owe you nothing med Bros? Kommer du ihåg som där blonda tvillingbröderna som sågs som nån form av snygg-kille-ideal på 80-talet? Hur som helst, den ena brorsan, Luke, har slutat utstöta bajsljud när han sjunger och istället sadlat om till skådespelare. Nu är han nästan skallig och är med i ”toppenfilmer” som denna.

Hurra. Eller nåt.

 

 

 

 

GAME CHANGE (2012)

Det var länge länge sedan jag såg den här filmen men jag har helt enkelt glömt skriva om den. Hur kommer det sig? Jag frågar mig själv det nu när jag sitter här och försöker knappra ihop nåt fiffigt som ska få dig att se filmen (om du inte redan gjort det) och jag lyckas inte komma fram till nåt alls egentligen, inget mer än att skådespelarna är bättre än filmen och att verkligheten ibland är alldeles tillräcklig för att göra film på. Lite som spenat och soppa.

Game change är en spelfilm som tar oss bakom kulisserna på John McCains (skallig Ed Harris) presidentkampanj och visar vägen Sarah Palin (Julianne Moore) tog/gavs då hon var guvernör i Alaska och valdes ut att bli McCains vicepresientkandidat.

Klart sevärd film där skådespelarna förtjänar toppbetyg hela bunten.

Publicerat

ROCK OF AGES

Jag har en filmbloggarkollega som heter Jessica. Jessica skriver sina recensioner på ypperlig engelska på en blogg som heter The Velvet Café.

Jessica besitter en avundsvärd egenskap och det är att i princip alltid se bra filmer. Hon ser filmer hon nogsamt valt ut och filmer som i dom allra flesta fall genererar höga betyg just för att hon faktiskt inte (som undertecknad) väljer att lägga sin dyrbara tid på uppenbar skräp. Så när Jessica tar fram motorsågen och både i skrift och tal benämner en film som ”årets tveklöst sämsta” då lyssnar jag, jag gör faktiskt det.

Jessica ger sällan betyg lägre än 3/5. Rock of ages fick 1,5/5 och då misstänker jag att hon var lite snäll. Jessica ÄR snäll för när hon skriver ”There are so many things here to hate and I can’t decide which is worst” är det samma sak som när jag kopplar på min tourettesnerv och skriver svordomar och könsord och hytter med näven så det känns genom både tangentbord och skärm. Jessica är lite mer subtil men det innebär inte att hon inte avskyr ordentligt när hon väl avskyr.

Jag har hela hennes recension glasklar i minnet när jag sätter på filmen Rock of ages. Jag minns lika klart åren i min barndom när jag frekvent lyssnade på hårdrock och jag behöver inte höra många stavelser av I wanna rock och We´re not gonna take it  med Twisted sister, Pour some sugar on me och Rock of ages med Def Leppard och Rock you like a hurricane med Scorpions innan jag smälter en smula. Jag gör ju det. Smälter en smula alltså. Redan där är jag rökt, redan där förstår jag att det kommer inte bli tal om en hardcore motorsågsrecension för jag är alldeles för nostalgiskt blödig och har alldeles för många minnen till låtarna i fråga.

Skådespelarprestationerna pendlar mellan alldeles lysande (Catherine Zeta-Jones och Tom Cruise) till mediokra (Julianne Hough, Alec Baldwin, Diego Boneta och Malin Åkerman) till hysteriskt värdelösa (Russell Brand och Paul Giamatti) och manuset ska vi inte tala om. Finns det något? Jag är tveksam. Visst vill min hjärna jämföra denna film med Mamma Mia men det är rent taskigt – mot Mamma Mia. Att rada upp 80-talshits på detta sätt, att låta stora kända namn sjunga och dansa och sen kalla det film, jag vetefan om det är lagligt ens. För mig var det inget mer än en charmig stund framför TV:n men filmen i sig gav mig mycket mindre än vilket avsnitt av Eighties (på SVT) som helst. Att plocka fram ett gammalt kassettband med Trackshits från 1985 hade gjort samma nytta.

Så Jessica, du hade rätt. Filmen var inget vidare men ändå gillade jag den på nåt sätt. Det är INTE årets sämsta film, inte för mig.

Publicerat

HIGH FIDELITY

När jag gick i skolan var jag ganska duktig. Man skulle kunna säga att jag var en prestationsinriktad pluggis. Jag tyckte skolan var rolig, jag tyckte inte läxor var en börda, jag sög i mig information och tyckte att det var en positiv pulshöjare att få tillbaka skrivna prov.

När jag gick i skolan hade jag en riktigt svag punkt: matte. Siffror och jag är inte bästa vänner och det visste min mamma. För att pusha mig att bli bättre i matte gjorde hon en deal med mig: om jag fick 1-2 fel på proven fick jag en singel och om jag hade alla rätt fick jag en LP.

Jag hade ganska många skivor i min samling. Inte lika många som Rob Gordon (John Cusack) i den här filmen men många fler än mina klasskamrater. Jag var otroligt rädd om mina skivor, hade plastfodral runt dom stora favoriterna och hade dom ställda i oklanderlig bokstavsordning. På många sätt var skivorna mitt liv. Jag lyssnade om och om igen, jag vände på dom om och om igen, jag pluggade texter, jag letade upp rariteter, åkte till Den Stora Staden för att leta plattor byhålans lilla skivaffär aldrig skulle ta in och jag ääälskade snygga omslag. Det hände att jag använde dom som tavlor, strategiskt utplacerade i flickrummet, men dom fick bara stå framme en begränsad tid då jag var ohyggligt ängslig över att behöva se dom solblekas.

Jag hyrde High Fidelity på DVD på vårkanten 2001. Jag hade ganska höga tankar om filmen huvudrollsinnehavaren till trots. Att känna ett samröre med en filmkaraktär, att hitta gemensamma nämnare, att förstå och uppleva någons liv på film och att jag därigenom greppar mina egna egenheter, sånt är rätt häftigt och när jag känner så brukar skådespelarens namn och fejs spela mindre roll. Att jag inte skulle känna *klick* med Rob Gordon fanns inte, självklart skulle det här vara en film för mig. I lööööv maj vajnyls liksom. Att vänner sagt att det var en ”snubbefilm som bara snubbar förstår” gjorde mig ännu mer säker på att jag skulle gilla den. Där jag växte upp var vinylskivor ingen tjejgrej direkt.

Rob Gordon är alltså en snubbe som har en skivaffär, älskar listor och har det lite halvmeckigt med sina kärleksrelationer. Han pratar musik och umgås med sina polare Barry (Jack Black) och Dick (Todd Louiso). SOM jag önskar att jag tyckte allt detta var intressant nog för en film. Sällan har jag önskat mig en portion engagemang mer än nu men nej, det går inte, jag kan inte, det funkar inte. Rob just doesn´t do it for me. Jag vet inte hur mycket av problemet som ligger hos John Cusack som skådis men jag kan gissa mig till att det är en hel del. Jag gillar ju inte honom. Jag gillar aldrig honom. Däremot VILL jag väldigt gärna gilla honom här och så brukar jag inte känna när jag ser filmer med honom i en stor roll. Den känslan är lika stark nu som när jag såg filmen 2001. Han är vinyl-Rob ju.

Iben Hjejle är kanon som flickvännen Laura, Catherine Zeta-Jones gör sitt bästa som det ytliga exet och jag retar mig minimalt på Jack Black trots att han spelar Jack Black. För att summera det så enkelt jag kan: High Fidelity är på intet sätt en dålig film, den är bara för dålig.

Jag älskar fortfarande vinylskivor men jag gör det lite mer på distans numera. Nedpackade i flyttkartonger ligger dom fodral vid fodral och gnussar och väntar på bättre tider. Jag behöver inte bry mig om integraler längre. Mamma ger mig inte skivor för att jag ska vara duktig. Livet är helt enkelt bra mycket bättre nu än 1985.

[Apropå det här med adaption bok till film: ja jag har läst boken och ja jag läste den efter att jag sett filmen och ja jag tycker att boken är mycket bättre än filmen.]

Publicerat

Veckans Aaron: KÄRLEK PÅ MENYN

”Han har fan den största fitthaka jag någonsin sett! Det skulle ju gå att fista honom på hakan!”

Ja, så lät det i min soffa när det tittades på Kärlek på menyn och den konstiga diskussionen bara fortsatte.

”Så säger du ALLTID när vi ser en film med honom.”

”Jag har aldrig sett nån film men den där killen.”

”Jo.”

”Nej.”

”Jo det har du.”

”Nej.”

”Jo. The dark knight, den där Battle Los Angeles och Thank you for smoking till exempel.”

”Jaha. Var det HAN? Vad är det han heter nu igen? David Zorn? Ernie Blacknuss? Nej, nu vet jag, Angelo Everglades!”

Visst är det så. Aaron Eckhart är en typ av skådespelare som man kanske inte direkt lägger på minnet. Jag har sett massor med filmer med honom i rollistan men det var inte förrän jag såg honom spela mot Nicole Kidman i Rabbit hole som jag fattade vilken habil och begåvad skådespelare han faktiskt är. Så nu ska här grävas. Tisdagarna i höst kommer att vikas för filmer med denne man och jag kan nästan lova att det kommer flera filmer som du säkerligen har sett men inte tänkt på att han är med i.

Kärlek på menyn är en film som jag var ungefär noll procent sugen på att se innan jag hamnade i mitt Aaron-flow. Jag trodde det skulle vara en ordinär smålarvig romcom utan djup och mening och ja, jag hade rätt men bara på ett ungefär. Filmen har djup som en plaskdamm i en parklek men nån romcom är den inte. Lite rom men faktiskt inte com alls.

Kate (Catherine Zeta-Jones) jobbar som köksmästare på en fin restaurang. Hon kan mat, hon lever mat, hon andas mat, hon tänker enbart på mat, allt hon läser är kokböcker och hon pratar recept till och med med sin terapeut. Att hon är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna är ett understatement. Hon sköter sig själv och sitt jobb exemplariskt och nåt privatliv utöver det finns det inte plats för.

Hon ska få besök av sin syster och systerdotter över helgen men dom råkar ut för en bilolycka och systern dör. Kvar är flickan, Zoe (Abigail Breslin) som nu blir Kates ansvar. Ta hand om ett barn? Hon? Hur ska det gå?

Slashasen Nick (Aaron Eckhart) får ett vik på restaurangen och Kate uppfattar honom omedelbart som ett hot men Nick fortsätter fulsjunga opera och charma allt med puls med sitt oborstade hår och kärlekstillagade pasta och vara precis allt det Kate inte är, dvs mänsklig.

Nu skulle det här ha kunnat bli en väldigt fin film med en engagerande kärlekshistoria i botten. Det blir det inte. För mig faller filmen platt som en pannkaka eftersom Catherine Zeta-Jones är ungefär lika trovärdig som kock som Kathy Bates skulle vara som prima ballerina. Nick ska framstå som en livsnjutare, en kvinnokarl, som den goda av dom två men jag retar mig bara på karln. Hade jag varit hans chef hade jag låst in honom i kylrummet och gått på lunch. Jag finner dessutom folk som viskar sig fram genom livet som tämligen opålitliga och Kate är en sån viskare.

Filmens höjdpunkt är Abigail Breslin som är en liten mästarinna på att spela kniviga barnroller i brokiga loppiskläder (vilket hon visade både i Definately maybe och Little Miss Sunshine – och Zombieland icke att förglömma!).

Filmen gick att se i brist på annat och nu kan jag stryka den från ska-se-listan men jag tror jag glömt den imorgon.