Etikett: Cecilia Ljung

Publicerat

MICKE & VERONICA

Tänk så krääääjsy va, en LÄKARE kan bli kär i en HANTVERKARE! Det är nästan så jag vill utbrista STOPPA PRESSARNA! Eller. Kanske. Inte.

Det här är inte en film om apartheid eller så, om att en vit person blir kär i en svart i 50-talets Sydafrika och krossar alla politiska och sociala barriärer, nej, den här filmen handlar alltså om nåt så udda, nåt så konstigt och knasigt som en KVINNLIG läkare av överklassbörd som i Sverige 2014 springer på snickaren Micke (såklart att han heter Micke) och blir – ja det är helt galet alltså, nästan lika o-troligt som att E.T kunde cykla upp till himlen – blixtförälskad!

Visst, det kan det vara spännande med kulturkrockar och visst, det finns säkerligen en hel drös östermalmsmänniskor som aldrig skulle ta i en vanlig arbetare med tång men jag vet inte om det är SÅ stor skillnad mellan Veronica och Micke – egentligen. Båda är duktiga på sina jobb, båda jobbar mycket, båda bor bra, båda har varsitt barn på halvtid och båda har ex som verkar vara douchebags. I mina ögon har dom så pass mycket gemensamt att VAD dom jobbar med knappast kan vara relevant för om kärleksrelationen ska funka eller inte. Men jo, det ÄR viktigt. Tydligen. I alla fall i filmen.

Apropå det här med jobb. Människor som begåvats med kvalitéer som gör att dom kan jobba med flera olika saker samtidigt är i min värld alltid avundsvärda. Jag gillar folk som liksom bara ”kör på”, som testar, som öppnar stänga dörrar och är dom låsta hittas det på andra kreativa sätt att ta sig igenom.

David Hellenius är en av landets allra mest folkkära programledare. Han är superduktig på att imitera kändisar och han är galet skön på Instagram. Hans kännetecken vad han än gör är att han är rolig, han är ALLTID rolig. Jag tycker det blir ett problem när han skådespelar, speciellt i scener när han ska vara ”precis bara vanlig”, inte ha ett prilligt fniss i mungipan och det gör att jag aldrig riktigt tror på hans Micke, han är ju David Hellenius filmen igenom.

Izabella Scorupco däremot, jag tror inte ett dugg på att hon är läkare eller att hon skulle ha en sån översittande stekarunge som sonen Alexander utan att reagera MEN jag köper det, kanske för att hon ändå lyckas agera med hela känsloregistret OCH vara rolig.

Micke & Veronica är en film som slinker ner som ett ljummet glas mellanmjölk. Det smakar inte så mycket, det släcker inte törsten, jag blir inte varm i magen, jag mår inte illa, jag lider inte. Jag tittar, förundras litegrann och går vidare med mitt liv, fast i min övertygelse om att det inte är just yrkesvalet som är viktig om man hittat en själsfrände.

Publicerat

Svensk söndag: VUXNA MÄNNISKOR

Baparapparapparappa baparapparaaaa.

Är det bara jag som nynnar så när jag tänker på Vuxna människor? Baparapparapparappa baparapparaaaa? Nähä? Vadå? ÄR det bara jag?

Om jag sjunger lite mer då?  ”Män dom söker kvinnor, kvinnor söker män, söker efter någon som kan följa med dem hem. Jag har förändrats kanske just på grund av dig. Du vet att jag har svårt att säga nej”. Nurå? Lite baparapparappa-vibbar? Kan du höra Bo Kasper och Lisa Ekdahls röster? Om du kan det så har du sett filmen. Om du inte har det så har du inte sett filmen, eller så är du född på 2000-talet. Eller både och.

Jag tror att Vuxna människor anses som lite av en klassiker för oss som var ”halvvuxna” när den kom 1999. Jag tror vi var många som kände igen oss i Franks (Felix Herngren) barnsliga/knasiga/sexuella fantasier och rädslan i att bli påkommen som ett vuxet luftslott. Ytan, den stabila relationen och den yrkesmässiga karriären säger en sak och insidan en heeeelt annan. Så kan det kännas ibland. ”Han luktar ost”. Liksom.

Frank är gift med Nenne (Karin Bjurström) sedan åtta år och dom går i parterapi då relationen gått i stå. ”Det går ju inte att skaffa barn när man bor i en skokartong”.  Karin jobbar i en butik med dyra plagg, Frank är advokat. Franks bäste vän är galleristen Markus (Fredrik Lindström) och Nenne pratar ut om livet med kollegan Rosie (Cecilia Ljung) som i sin tur är tillsammans med glidaren Georg (Mikael Persbrandt).

Definitionen av vuxna människor är intressant tycker jag. När jag var liten var en vuxen människa kortklippt, arbetssam, klädd i fotriktiga skor, betalade räkningar och hade körkort och matlåda.  När jag blev halvvuxen var vuxna människor såna som lyssnade på dansbandsmusik och längtade efter pensionsdagen. Nu när jag är vuxen själv tycker jag att vuxna människor är alla som tar ansvar för sitt eget liv, oavsett ålder, klädsel, yrke eller familjesituation. Definitionen känns aningens tråkigare nu än då. Det snäva tänkandet var liksom lite…roligare. Matlåda liksom? Är det vuxet att ha matlåda? Nu tänker jag att massor av vuxna har matlåda för att dom bränt pengarna på menlös shopping, lösnaglar eller genom att vara kung i baren några timmar dagen efter löning. En del har matlåda för att  gårdagsmiddagen blev asgod och det blev mat över. En del vill värma mat, äta fort och göra nåt annat på lunchen. Det finns massor med anledningar till att ha matlåda men att vara vuxen är inte den viktigaste.

Filmen Vuxna människor handlar alltså om en samling ”vuxna” människor som beter sig som vuxna människor gör som mest. Visst är det skruvat men det kanske inte SÅ mycket ändå. För mig är det humor som fastnar i halsen. Bra humor alltså. Allvar och vardagskomik i en skön blandning. Filmen får mig helt enkelt att skratta åt och med både mig själv och andra. Det är ju livet liksom. Det vuxna livet.

Fy fasiken alltså.

*sätter händerna för öronen och blundar*

Baparapparapparappa baparapparaaaa.

Publicerat

Svensk söndag: HIP HIP HORA!

Det finns en fråga som har gäckat mig i över 35 år, en fråga som jag nog aldrig kommer att kunna få svar på men som svider långt inne i magen. Frågan lyder: Hur kommer det sig att barn och ungdomar så tidigt behärskar konsten att vara elaka?

Det finns två sätt att hantera den frågan på. Det första är att tänka att alla människor föds goda och att dåligt beteende är något som gror i ett dysfunktionellt hem och frodas likt en resistent bakterieodling. Behovet att hävda sig, att slåss, att mobba och snacka skit blir nåt slags självändamål för att kunna växa själv som människa, att man känner sig stor genom att göra andra små.

Det andra sättet att tänka på är det som funkar för mig. Jag tänker att alla människor föds onda. Istället för att förfasas över allt elände som människor skapar i världen, istället för att bli galen på människors idiotiska/dumma/ibland rent vidriga beteenden så blir jag istället jätteglad åt snällisar. När människor gör gott, visar empati, är schyssta mot varandra och beter sig tryggt, lojalt och omtänksamt så tänds ett litet hopp för mänskligheten och jag står ut ett tag till. På samma sätt tänker jag om nyheter. Dåliga nyheter är det ”normala”, när det någon gång visas någon bra nyhet på TV så blir jag glad.

Ungar har – mig veterligen – i alla tider, i alla länder betett sig illa mot varandra. Fenomenet i sig är alltså långt ifrån nytt. Nu är det 2014 och barn vågar inte duscha efter skolgymnastiken av rädsla för att bli filmade nakna med mobilkamera, det läggs ut bilder på Instagram med texter som är grovt förtal och aldrig förr har det varit så enkelt att förstöra livet för någon annan.

Hip Hip Hora kom 2004, innan intåget av smartphones och sociala medier. Det kan 13-åriga Sophie (Amanda Renberg) vara glad för. Å andra sidan är det nog så illa att få fotografier på sig själv asopackad, medvetslös och halvnaken utspridda på skolan när man precis börjat högstadiet och ens pappa är lärare. Jag tror att nästan varenda skola, kanske till och med varenda klass har en Sophie, en Mouse, en  Sebbe, en Emma och en Amanda. En utsatt tjej, en dumjävladryg snygg kille, en kompis-till-den-snygga-killen-som-inte-vågar-säga-nej och ett par tjejkompisar som av rädsla för att själva bli utanför och mobbade inte står upp för sin kompis utan vänder ryggen till.

Den här filmen gör mig fucking galen! Jag blir så förbannad, det vänder sig i magen, jag vill gråta, skrika, slåss, äta havrebollar och omskola mig till högstadielärare. Fy fan för idiotungar, fy fan för idiotlärare, fy fan för idiotföräldrar och HURRA för alla som orkar stå emot grupptryck, fördomar och glåpord.

Teresa Fabik har med Hip Hip Hora gjort ett fullkomligt lysande tidsdokument som aldrig kommer bli inaktuellt. Jag hoppas filmen visas i skolorna, jag hoppas vuxna ser den och jag hoppas framförallt att filmen inte faller i glömska. Det här är vardag för så många, det här är problem lärare, föräldrar, kuratorer, poliser och ALLA vuxna måste orka ta itu med att lösa och mer kommer det bli. Men om vuxna inte orkar så kommer dom onda små barnen inte orka bli snälla och fy fan för att bli gammal då och hamna på ålderdomshem.

Allt går i cykler, what goes around comes around. Tänk på det. Var snäll!