Etikett: Channing Tatum

Publicerat

SMALLFOOT

Jag tänker att vi alla har hört talas om Bigfoot, eller hur? Bigfoot, Storfot, är enligt Wikipedia även kallad Sasquatch och är en kryptozoologisk varelse som sedan 1800-talet rapporteras ha setts i stora skogar i USA och Kanada. Eventuellt kan den vara en släkting till snömannen, yeti.

Så….tänk OM Bigfoot finns? Tänk om det även finns ett helt gäng Bigfötter? Bigfeet? Massor med Bigfoots som bor i ett samhälle och lever där i lugn och ro och sköter sitt samtidigt som dom berättar sagor för sina Bigfootbarn om Smallfoot, dom små varelserna med ännu mindre fötter? För visst måste vi människor vara lika otäcka för ludna snömän som dom är för oss?

Det här är en tecknad film som verkligen gör sig bra för hela familjen. Nu pratar vi från den yngsta av alla unga till den äldsta av alla gamla. Smallfoot är en film som inte kan reta upp någon men som ändå har sina små stunder av trevlig underhållning för alla smaker. Jag själv hade en väldigt mycket trevligare biostund än jag hoppats och trott. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att filmen är rejält mysig. Och vintrigt härlig såhär innan jul. Och tänkvärd. Lite av varje alltså. Som en smågodispåse i tecknad-film-format.

Publicerat

STEP UP

Varje andra chans börjar med ett första steg. Hur klyschig filmens tagline än är så visst tusan är den sann?

Här är det den unge mannen Tyler Gage (Channing Tatum) som hamnat lite på glid i livet. Han bor i en fosterfamilj med en alkoholiserad pappafigur och en mamma som inte verkar bry sig nämnvärt om varken maken, Tyler eller dom andra barnen som bor i huset. Men det är säkert välkommet med checken dom får varje månad för besväret.

Tyler hänger mest med sina homies, bröderna Mac och Skinny Carter (Damaine Radcliff och De´Shawn Washington) och dom gör lite hyss och bus om kvällarna. Det är ett sådant som urartar när dom tar sig in på en konst-och-dansskola och av nån oförklarlig och svindum anledning beslutar sig för att trasha en hel scen med uppbyggd rekvisita. En vakt kommer på dom och Tyler tar en för laget, han ser till att dom mörkhyade kompisarna kan sticka och tar hela ansvaret själv. 200 timmars samhällstjänst på nämnda skola blev straffet och Tyler gör som han blir tillsagd även om han inte gör det med glädje och engagemang direkt.

Det enda som på riktigt verkar engagera Tyler är dans, när han dansar ser man att han lever upp, att han njuter och när han går omkring i skolan och leker allmän vaktmästare får han se en dansklass och en tjej i den som han kollar in lite extra.  Nora heter hon (Jenna Dewan) och hon är jätteduktig. Och söt. Och upptagen. Hon har en pojkvän som också går på skolan som sysslar med musik och självklart är jättesöt även han.

Nora tränar för en uppvisning som är viktig för hela hennes dansande framtid och typiskt nog råkar hennes danspartner ut för en olycka och går på kryckor. Vem ska hon då öva med? Han den där städaren med blå overallen som hon såg dansa på parkeringen kanske?

Det är klart att det här är en bagatell, det är det, men det är också en liten vitamininjektion. Det är en snäll film, en film som vill väl. En film som inte vill sätta dit någon eller måla någons liv svartare än det behöver vara. Jag gillar det. Jag gillar filmen, jag gillar Channing Tatum, jag gillar Jenna Dewan och dom två gillade varandra så pass mycket att dom gifte sig och fick en liten dotter – Everly. Att dom nu är skilda är en annan historia.

Som dansfilm kommer denna aldrig upp i samma liga som dom allra bästa (typ Dirty Dancing) men den är okej och det räcker långt. Se den som en snäll knuff på axeln åt rätt håll, som en vardagssaga som faktiskt kan bli sann.

Publicerat

LOGAN LUCKY

Det här min gode läsare är ren och skär FREDAGSFILMSUNDERHÅLLNING. Det här är ögongodis, det är en fröjd för filmälskarhjärtat OCH det är en film som man glömmer direkt den är slut. Det jag inte glömmer är däremot skådespelarprestationerna. Trion Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig verkar njuta av varenda sekund i bild och jag gör detsamma. Dom spelar över med den mest högklassiga fingerfärdigheten man kan begära av någon Hollywoodskådis och dom gör sina karaktärer Jimmy Logan, Clyde Logan och Joe Bangså himla mänskliga i all sin trashighet.

Channing Tatum i beiga snickarbyxor och Daniel Craig i ”fängelsepyjamas” är bilder som etsat sig fast i mina hornhinnor, dessutom scenen när Jimmys dotter Sadie (Farrah Mackenzie) uppträder med ”Take me home, country road” för att det är hennes pappas favoritlåt (istället för Rihannas ”Umbrella” som hon egentligen skulle tävla med) och scenen när Jimmy får sparken från sitt jobb pga haltar. Det är nåt som skär sönder mitt hjärta när föräldrar som uppenbarligen är väldigt beroende av den (lilla) lön dom tjänar får sparken och speciellt när det handlar om föräldrar som sliter, släpar och skitar ner sig på arbetstid. Det gör ont.

Annats är det inte mycket som gör ont med den här filmen. Den passerar som ett rinnande vatten och jag var rejält underhållen under tiden. Rebecca Blunts manus gör att filmen bara där ligger på en stark trea men regissören Steven Soderberghs härliga filmiska driv och skådespelarnas prestationer gör att den hamnar på en fyra för mig. Riley Keough, Hilary Swank, Katie Holmes, Katherine Waterston, alla inblandade briljerar. Jag skulle kunna säga att Logan Lucky är precis motsatsen till samme regissörs film med titeln Haywire.

Publicerat

10 YEARS

Återigen levererar Netflix när man ”gör en ojsan” och hittar en film man inte visste fanns, klickar på play och fastnar.

Klassåterträffar verkar vara en poppis grej både i verkligheten och på film och här är ännu en. Tio år har gått sedan klasskompisarna skiljdes åt och en hel del har hänt Jake (Channing Tatum), Marty (Justin Long), Reeves (Oscar Isaac),  Elise (Kate Mara), Cully (Chris Pratt), Mary (Rosario Dawson), Julie (Kelly Noonan) och Andre (Anthony Mackie). En del har växt upp, andra inte, den del har lämnat den lilla staden, andra inte, en del har hittat kärleken, andra inte. Lite som vanligt alltså.

10 years är en mysig film som inte gör en fluga förnär och den dukar verkligen upp ett smörgåsbord av kända skådespelare och dom flesta är en ren ynnest att beskåda. Chris Pratt kanske speciellt då den här filmen är från 2011 och det var långt innan han blev Starlord med hela världen. Han är väldigt långt ifrån en snygga-killen-med-pumpade-biceps-killen här. Tänk mer ”sorglig typ på Gröne Jägaren”. Tänk ”snubbe med alldeles för snygg och bra fru som envisas med att kalla henne regeringen trots att han inte vore värd mer än en flugskit utan henne”.

En sevärd film alltså, perfekt som sällskap under en söndagsfrukost.

Publicerat

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE

2015 flög det in en liten smygarfilm under radarn, en film som hette Kingsman: The Secret Service. Den dök verkligen upp från ingenstans och rockade i alla fall min värld en hel del med sin fräscha input på hemliga agenter och modernt äventyr.

Det blev självklart en succé och som med alla andra kassakossor kan en lyckad film inte få vara ”bara” EN lyckad film utan självklart ska den transformeras till en franchise. För trots att uppföljaren Kingman: The Golden Circle inte verkar ha emottagits särskilt väl bland dom filmrecensenter jag följer så kan INGENTING stoppa mig från att betta en månadslön på att det kommer en trea runt 2019.

Nåja. Jag satte mig i alla fall i biofåtöljen med modesta förväntningar och – det kan inte sägas nog ofta – det är det BÄSTA med att gå på bio. Skit i sällskapet, snacksen, VIP-stolar och läsk, låga förväntningar är den allra bästa ledsagaren när man går på bio. Jag hade förväntat mig ett långtråkigt sömnpiller (filmen är trots allt två timmar och en kvart) men istället fick jag en over-the-top-film som nästan, men bara nästan, nådde upp till första filmens fröjd. Det är nåt speciellt ändå med filmmakare som vågar – och får – sätta sina egna gränser.

Här är Eggsy (Tarin Egerton) tillbaka och nu är han sambo med den svenska prinsessan aka analsexnjutaren Tilde (Hanna Ahlström). Det är dags att träffa dom blivande svärföräldrarna för första gången, alltså Kungen och Drottningen (Björn Granath RIP och Lena Endre). Samtidigt har världens knarkdrottning Poppy (Julianne Moore) förskansat sig i en specialbyggd 50-tals-stad i Kambodjas djungel där hon BÅDE har kokat ihop en dödsdrog OCH kidnappat Elton John för att ha honom som husmusikant.

Jag tror inte jag ska dra storyn så värst mycket mer i detalj, dels för att det är onödigt, dels för att det låter så lökigt i skrift och dels för att alla logiska luckor känns Marianergravendjupa om man analyserar för mycket, det är bättre att bara sätta sig i biomörkret, stänga av mobilen, koppla loss skallen från resten av kroppen och njuta av full fräs och hjärndött actionäventyr med kostymklädda män och Halle Berry i morgonrufsperuk.

Och…..en sak till! Kan man kombinera Jane Austen med zombies och cowboys med aliens så borde man kunna kombinera Kingsman 3 med Magic Mike. Eller hur?

Jag kör en microrecension av den här filmen i Snacka om film avsnitt 109. Inget nytt under solen där inte men det är ett rätt trivsamt avsnitt för övrigt. Lyssna här så får du se. Och höra.

Publicerat

HAIL, CAESAR!

Jag har en stark tro på bröderna Coen. Jag tycker om dom som filmskapare  – inbillar jag mig. Det känns liksom så, att dom är högpresterande, att filmerna dom gjort har passat mig som handen i handsken, att medelbetyget är högt. Men man behöver inte vara Janne Josefsson för  att spräcka den illusionen, det räcker med att gå igenom bloggen för att se att väldigt få av deras filmer fått högsta betyg och att ännu färre av filmerna som fått bra betyg faktiskt klarar en omtitt utan att känslan för filmen sänkts rejält. Och nu snackar vi REJÄLT.

När det gäller dagens film hade jag faktiskt sett trailern – men utan ljud. Det visade sig vara ett redigt mindfuck då jag inbillade mig att filmen var en musikal! Trailern ser nämligen ut som en sådan, en sång-och-dansfilm av härligt gammaldags märke. Men närå, det var en ”vanlig” film, dock med EN musikalscen som var så SJUKT bra att det är det enda jag egentligen minns av filmen. Channing Tatum alltså. Vilken klippa!

Hail, Ceasar är för övrigt något så udda som en påkostat hafsverk. Det känns som ett pärlband av mer eller mindre lyckade scener som Coen-bröderna på ett ganska krystat sätt lyckats få ihop. Antagligen har dom en baktanke med det hela, det går säkert att analysera ända in på molekylnivå vem Caesar, Jesus och filmbolagshöjdaren ska symbolisera, men jag känner att filmen inte direkt lockar mig till hjärngympa. Det är inte Mullholland Drive vi snackar om här, eller Enemy, näe, den här filmen presenteras som en bagatell och då behandlar jag den som en sådan.

Jag hade inga direkta förväntningar på filmen och känner mig således inte speciellt besviken, jag sitter mer här med en känsla av förvåning. Bröderna Coen. Kan dom inte göra nåt mer intressant än….detta? Och Jonah Hill på affischen? Hur många sekunder var han med i filmen? En talroll som bjussade på en HEL mening! Så okej att alla dessa stora skådespelarfejs är med i filmen men det är inga magnifika biroller, hostar man riskerar man att missa flera av dom helt. Josh Brolin är rätt träig i huvudrollen, George Clooney klär i rollen som Caesar och Scarlett Johansson är sur. Den enda som är värd biljettpriset är Channing Tatum!

.

.

.

Hail, Caesar blev månadens filmspanarfilm för att Carl valde den och vi var en stor samling filmbloggare som möttes upp på Saga 1 för en lördagsmatiné, sköna fåtöljer men obehagligt lite benplats. Här är kompisarnas tankar om filmen:
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps Filmrevyer
Jojjenito

Publicerat

MAGIC MIKE XXL

”Finns det skämskuddar man kan låna?”, frågar jag biografvaktmästaren samtidigt som han river min biljett. Han tittar på mig och pekar mot högen av grå sittkuddar av hårdplast, såna som små barn brukar använda för att se duken när någon vuxen sitter i vägen.

”Han förstod nog inte riktigt vad du menade”, sa min kompis C och sen skrattade vi högt, det var nämligen inte särskilt svårt att se det framför sig, två 40-åriga kvinnor som håller upp stora hårdplastdynor för ansiktet för att slippa se allt det pinsamma som rör sig på duken. Två timmar senare hade vi slutat skratta och vi insåg båda att vaktmästaren förstod både rubbet och stubbet av min fråga. Han satt helt enkelt inne med facit.

Nästa gång en vaktmästare pekar på en sittdyna ska jag ta en.

2012 regisserade Steven Soderbergh en film om en manlig strippa vid namn Magic Mike. Det var en allt annat än bra film men den hade nåt som denna uppföljare totalt saknar, nämligen handling. När nånting heter XXL borde kunna betyda att det är större, maffigare, svullnare…ja mer av allt helt enkelt. Det enda denna film har som är mer än originalet är speltid. Fem minuter längre är den och det känns. Det känns som femtiofem minuter. Det känns som om filmjäveln aldrig vill ta slut.

Fem fitta dansarkillar med tvättbrädemagar ska alltså ta sig till Myrtle Beach för att vara med i en sista stripptävling tillsammans. Dom åker sin lilla roadtrip i en foodtruck körd av en tjock kille vid namn Toby som somnar vid ratten efter att – precis som dom andra – ha mumsat knark. Äventyret blir alltså inte helt spikrak från A till B utan killarna tvingas stanna lite här och där, oklart varför faktiskt. Den typ timmeslånga supersömniga scenen på ”bordellen” med bordellmamman/konfrencieren Rome (Jada Pinkett Smith) är mer än oklar och SATANIHELVETE vilken dålig skådis hon är alltså!

Vad gäller skådespelarprestationer så kan filmen tacka Channing Tatum för ALLT. Vore han en lite sämre skådis skulle det inte gå att se filmen utan att vilja perforera hornhinnorna med en såndär potatisnål. Nu förstår jag att det inte är en parodi enbart för att Channing Tatum förmedlar ett visst allvar men det hindrar mig inte från att skratta mig fördärvad (och längta efter den där hårdplastskölden) när han sätter igång och dansar i sin verkstad mol allena. Juckar mot en träbänk medelst borrmaskin. Juckar mot en svarv medelst rektangulärformad metallpryl. Och det är klart han SVETSAR också!

Alla sedan urminnes tider sedvanligt ”manliga” attribut är med i den här filmen och det är uppenbart att vi kvinnor SKA tycka att det här är upphetsande. För mig är det så tröttsamt, så ofräscht och så unket att jag bjussar på att jag kommer att ses som en sur jävla kulturtant för att jag inte är openminded nog att hylla den här smörjan. Jag kan inte hålla med Jacob Lundström på filmtidningen FLM som tycker att det är att ”välja glädje” att gilla den här filmen.

”Tycka vad man vill om filmen, som är sommarens både roligaste och mest tankeväckande, men det är något med det enkla avfärdandet som får mig att undra var stringkalsongen klämmer”, skriver han och avslutar sin text med ”Men kritikerns uppgift är inte bara att leta fel och brister utan också att söka skönhet. Jag kan inte tvinga någon att dela min åsikt om att Channing Tatum är en värdig arvtagare till Gene Kelly, men jag kan åtminstone uppmana till ett självkritiskt tänkande till kritiskt tänkande – och förhoppningsvis förmå någon att sluta ängslas och lära sig att välja glädje.

Anledningen till att jag inte kan göra annat än att såga Magic Mike XXL jämns med fotknölarna är INTE att jag är ängslig, INTE att jag moraliserar över användandet av droger, INTE för att jag tycker det är sjukt tradigt att se skrikande tjejer kasta högvis med dollarsedlar på halvnakna samlagsdansande män och heller inte för att jag INTE väljer glädje. Jag sågar helt enkelt den här filmen för att DEN ÄR BAJS.

Channing Tatum ÄR en jävel på att dansa men han är också en jävel på att skådespela MED kläder på. Men det är han det. Rollfiguren Tarzan med den övervintrade Whitesnakefrillan (Kevin Nash) dansar inte ett steg, han är bara en uppumpad grottman, Big Dick Richie (Joe Manganiello) är visserligen charmig men obeskrivligt tröttsam, Matt Bomer spelar den skönsjungande Ken (passande namn) med osedvanligt uppspärrade ögon, Amber Heard (som Zoe) är som vanligt bara en mindre dyr variant av Scarlett Johansson och Andie McDowell var det länge sen man såg. Plus i kanten att hon inte blekt sina tänder utan faktiskt fortfarande ser mänsklig ut.

Filmen skulle även funka som ett inslag i en dokumentärfilm om Socialdemokraterna. Det är mycket ”alla ska med” och det hade inte förvånat mig om ”We shall overcome” (jag vet att Birgit Friggebo inte var moderat utan folkpartist) hade varit med på soundtracket i nån karaokeversion. Det är nämligen kvinnor av ALLA sorter med i filmen – smala, tjocka, unga, gamla, högljudda, blyga, gifta, skilda, vita, svarta och allt däremellan och alla har dom en sak gemensamt: dom ÄÄÄÄLSKAR manliga strippor och stripporna älskar dom. Det har ingenting med att göra att tjejerna öser stålars över dom. Närå. Inte alls.

Fan, det smakar kräk i munnen nu.

Den är illa klippt också, nämnde jag det?

 

Publicerat

JUPITER ASCENDING

”FUCK STAR WARS!” ropade hon rätt ut i salongen precis innan hon började applådera. Hon är Hanna, vinnaren i gästrecensionstävlingen jag hade här på bloggen strax innan jul.

Hanna och jag beslutade oss för att gå och se en film tillsammans och skriva en kombinationsrecension efteråt och med facit i hand har jag svårt att tro att vi kunnat välja en bättre film än Jupiter Ascending. Man kan nämligen säga som så att jag inte riktigt kände för att spontanapplådera när eftertexterna rullade. 

Det här är alltså ett fantasyäventyr sprungen ur hjärnorna på syskonen Andy Wachowski och Lana Wachowski. Dom är duktiga på sånt här, på att uppfinna helt nya världar. Kolla bara på Matrix-trilogin och Cloud Atlas, otroliga filmer fullsmockade med kreativa lösningar för att ge oss som tittar en visuell åktur vi aldrig ska glömma.

Fiffi: För mig går inte Jupiter Ascending att jämföra med dom tidigare filmerna. Cloud Atlas var ett mästerverk i mina ögon och Matrix är ju Matrix. Jag är inte sådär jätteimponerad av den här filmen även om Mila Kunis såklart är gullig och Channing Tatum var fin i kajal.

Hanna: Alltså, allt som oftast är actionscener värsta snarkpajen. Fingrarna börjar fippla på telefonen och hjärnan funderar på shoppinglistor till helgen. I denna rulle stämmer icke detta. Alls. Jag märker hur jag sitter och håller andan och följer med i rörelserna som en katt på jakt efter laserpekaren. Om laserpekaren hade kajal och jetstövlar.

Fiffi: Haha, du satt verkligen framåtlutad och liksom rattade med i actionscenerna, som om du också hade ett par flygande rullskridskor på dig precis som Channing. Jag blir lite avis på dig nu för det är ju så himla härligt när man får sån feeling, att man är DÄR, på plats. Men hur tyckte du att skådespelarna skötte sig då? Eddie Redmayne som bad guy var ganska…maffig….ändå.  Överspelande och musikal-artikulerande men ändå härligt långhalsad på nåt vis.
..
Hanna: Eddie balanserade precis på gränsen och ramlade ibland över på fel sida, jag tänkte ibland ”Oj, vad han SKÅÅÅDESPEEELAR nu.”. Känslan av underbart söndagsmatinéäventyr hölls intakt av resten av ensemblen. Och! Av scenografin! Jag ville pausa filmen så jag kunde få nörda ner i alla detaljerna. Lite IMDBande visar på att det är samma gäng som jobbat med Wachowskianerna förut, och det känns som om de fått fet budget och fria händer denna gång. Det är sån kärlek till detaljrikedom. Jag ska spendera min dag här inne med telefonen avstängd och dreglet hängande ner över hakan. Men innan det kanske vi ska snacka lite politik? Kritiken mot vårt överkonsumerande på naturens och de svagas bekostnad var ju uppfriskande för att vara Hollywood!
.
Fiffi: Där har du en poäng även om just överkonsumtionsfrågan, stormaktsägande och i viss mån miljöproblem blir vanligare och vanligare i filmer. Annars fick jag vissa vibbar av filmen som går att föra över till vårat kungahus, det här med att födas in i rikedom, att ärva land och riken (eller planeter). Jag tror det var därför jag blev extra glad åt slutklämmen i filmen (som jag inte ska spoila här), men det handlar i alla fall om yrkesval. Fick du bra vajbs mellan Mila Kunis och Channing Tatum? Kände du något love in the air?
.
Hanna: Om vi nu spoilar det vi alla redan kunde gissa, så satt jag med huvudet på sniskan och händerna knäppta som i bön under hakan och suckade förtjust när de ÄNTLIGEN fick kyssas! Åååh. Jag vill ha en egen varghybrid, hur går det med kloningsbranschen egentligen? Men, ja, deras kemi är påtaglig och känns trovärdig. En annan grej som är tidens tecken i film är att även männen framställs som sexsymboler, i denna har vi ju inte bara Magic Mike-skådisen Channing Tatum, men även burly Sean Bean och en uppbiffad Eddie å han den pussiga brorsan, vad han nu hette. Huruvida det är en bra grej eller inte, att objektifiera män lika mycket som kvinnfölk har blivit genom historien vetefan. Men det är väl nån slags bakvänd jämnställdhet? Vi heterobrudar får vårt ögonsocker iaf.
.
Fiffi: Mmmmm. Verkligen. Och heja för mer kajal på snubbar! (fan, jag har verkligen fastnat i vinkelvolten….) Pussiga brorsan, menar du Douglas Booth? Svincoolt namn har han i filmen i alla fall, Titus Abrasax. Men du, om vi ska ta och knyta ihop påsen litegrann här, du tyckte alltså väldigt mycket om filmen, jag tyckte sådär. Du tycker den är bättre än Star Wars och det tycker inte jag men om man jämför med till exempel Blade Runner, hur tycker du den står sig då?
.
Hanna: Med risk för att bli ihjälmobbad av hela internet så måste jag erkänna att jag bara sett Blade Runner en gång för hundra år sen och minns inte så mycket av den. Borde kanske se om den men jag blir så obstinat mot såna där tokhypade grejer. Så till slutklämmen, crescendot, målgången – hur många kajalpennor får Jupiter Ascending? Fem kajalpennor. Av fem möjliga. Solklar femma. Mjau.
.
Fiffi: Jag säger väl voff då. Voff voff.

Hannas betyg:

Mitt betyg:

Dagen till ära skriver ännu en filmbloggarbrud om denna…rymdsaga. Klicka dig in på Sofias blogg för att läsa vad hon tyckte.

Publicerat

FOXCATCHER

Med rätta kan det råda viss förvirring kring denna filmaffisch. Jo det står Foxcatcher på postern men ser det inte ut som en spelfilmsvariant av Despicable me med Steve Carell som inte-bara-rösten till Gru? Eller om man är insatt i filmvärlden och vet att en film som heter Birdman är på G, är inte Steve Carells profil väldigt lik en fågel?

Anledningen till att jag tar upp denna fråga är att jag tror att postern skrämmer bort en del presumtiva biobesökare. Vet man ingenting om filmen kan det lika gärna vara nåt i stil med The Butler.

.

Den andra postern har samma problem fast åt helt motsatt håll. En koncentrerad Channing Tatum som ser ut att bära runt på en imaginär tjock-TV med amerikanska flaggan i bakgrunden. Är det White House Down 2 eller vadå?

Kidsen som går och ser Foxcatcher för att dom gillar Channing Tatum och filmer han ”brukar göra” kommer bli vansinnigt förvånade och kanske även besvikna.

Jag inser att inte alla fungerar som jag som vill gå till biografen och helst vara helt blank, inte veta något överhuvudtaget om filmen jag ska se men det här är en film som vinner på det. Foxcatcher är nämligen baserad på en verklig historia om den amerikanska OS-brottaren Mark Schultz och neeeeeeej, ge tusan i att googla nu, strunta i det för det kommer bara leda till:

1. Du tycker brottningsboats verkar svintråkigt och väljer bort filmen.

2. Du tycker historien verkar så pass intressant att du inte kan sluta gräva i den och då missar du det bästa med filmen, dvs att INTE VETA VAD DEN HANDLAR OM.

Jag tänker inte skriva nåt mer om filmen annat än att du aldrig har sett vare sig Channing Tatum, Steve Carell eller Mark Ruffalo på det här sättet, att det luktar Oscarsnomineringar lång väg, att gympadojor mot brottningsmatta har ett mycket speciellt gladäckligt ljud och att jag hoppas att väldigt många ger filmen en chans. Det är den verkligen värd.

Foxcatcher visas på Stockholms Filmfestival ikväll kl 18, imorgon och på söndag. För biljetter och mer information klicka här. Hinner eller kan du inte se den på festivalen så kommer den på vanlig bio den 19 december.

Publicerat

THIS IS THE END

Vissa filmer tjänar verkligen på att man sitter med totaltomt huvud i biosalongen.

Jag kände inte till någonting om handlingen innan jag såg This is the end. Jag hade givetvis snappat upp vilka skådespelare som var med samt att dom spelar sig själva i filmen men that´s it. Denna uppsnappning gjorde även att mina förväntningar på filmen låg på superminus för varken Franco eller Rogen är några av mina favoriter (för att uttrycka det milt) och ett sådant utgångsläge är inte alltid så tokigt.

Jag tänker inte bjussa på mer information om handlingen än att James Franco har fest hemma i sin nybyggda jättevilla, alla hans polare är där och det är en fest dom sent ska glömma. Mer än så behöver du nämligen inte veta. Ju mindre du vet desto bättre är det, både för dig själv och upplevelsen av filmen.

Tänk att din skalle är ett ägg och att du blåser det tomt sådär som man kan göra med just ägg innan man hänger upp dom i påskriset. Ju tommare huvudet är desto mer glädje kommer du att ha av filmen.

Själv var jag antagligen på precis rätt nivå, exakt rätt humör, perfekt tom i bollen för jag älskade filmen. Det kryllar av filmiska referenser, skådespelarna bjussar på sig själva så det går inte att göra annat än att tycka om dom, det är bitvis både sjuk och barnslig humor – och ibland även en saligt smaskig kombination av dessa tu.

Jag var sådär varm och fnissig i bröstkorgen när filmen var slut. Tänk att jag skulle kunna tycka så mycket om Rogen, Franco och alla dom andra. Nu vill jag bara se om filmen, jag vill se den igen å igen å igen, för mycket roligare och charmigare än såhär blir det inte – inte på film i alla fall. Och den gamla Backstreet Boys-CD:n har åkt fram ut gömmorna. Bara en sån sak. Everyboooooody, rock your booooooody right. Backstreet´s back alright.

Jorå. Det finns ett gåshudsklipp på youtube från filmen men det är slutet och kan kaaaaanske vara en spoiler men nja, inte så mycket. Men här är den om du är nyfiken.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLYMPUS HAS FALLEN VS WHITE HOUSE DOWN

Det här med att två filmer med i princip identisk story produceras samtidigt är långt ifrån något nytt fenomen. Dante’s Peak och Volcano, The Prestige och The Illusionist, Truman Show och EDTv, Antz och A bug´s Life, World Trade Center och United 93, Wyatt Earp och Tombstone, Friends with benefits och No strings attached, Red Planet och Mission to Mars, och dom två Snövit-filmerna som kom förra året är bara ett axplock av siamesiska tvillingfilmer som med ett kirurgiskt ingrepp delats i tu och getts olika premiärdatum.

Strax före sommaren kom Olympus has fallen, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Strax efter sommaren kom White House Down, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Spännande va? Ja, jag tyckte det. Jag tyckte det kunde vara spännande att jämföra filmerna, se om den finns nån stor skillnad, nån liten skillnad….nån….skillnad?

Så nu beger jag mig in i macholand i sammanlagt fyra timmar och tjugo minuter. Det återstår att se om jag är en klokare kvinna när jag kommer ut på andra sidan.

”Mustang, this is Full Top, I´m bringing out the full package.”

Det är nåt speciellt med livvakter som pratar i öronsnäckor, eller talar i gåtor och tror att vi inte förstår. Men det är klart jag förstår. Full Top, det är ju presidentens livvakt Mike Banning himself (Gerard Butler) och the full package inget annat än president Benjamin Asher (Aaron Eckhart). Mustang däremot, den filuren är kanske lite luddig.

Olympus has fallen börjar bra. En självsäker Banning är presidentens närmaste man, dom är så nära att dom till och med tränar boxning tillsammans. Men så händer en tragisk olycka och varken Banning eller presidenten blir riktigt sig själva igen.

Jag känner en behaglig medmänsklighet med president Asher och jag är medveten om att filmmakarna planterat händelser för att få mig att känna just såhär. När filmens verkliga handling drar igång och nordkoreaner bombar halva Washington sönder och samman och tar presidenten som gisslan så är det klart att allting känns aningens vidrigare om presidenten känns som en trevlig man, vilket han gör, det är ju Aaron Eckhart.

Nåja. Koreanerna hardcorejävlas, Gerard Butler kickar rumpa och filmen tuffar på i ett betydligt trevligare tempo än jag föreställt mig. Okej, dom visuella effekterna har en del övrigt att önska men dom är tillräckligt bra för att ses på vanlig TV. Hur dom hade funkat på bio törs jag inte tänka på.

Antoine Fuqua har regisserat filmen och jag kan utan överdrift säga att han är en av dom regissörer som har lägst snittbetyg på på min blogg (Training day och King Arthur). Jag tycker den här filmen är ett uppkast….*bröööööl*…..fel ord, jag menar uppsving jämfört med hans andra filmer som jag sett, vilket i och för sig inte säger så mycket. White House Down däremot, den är regisserad av katastroffilmernas okrönte konung Roland Emmerich och hans betygssnitt hos mig är betydligt högre (2012, The day after tomorrow, Godzilla, Independence day). I och med detta höjs förväntningarna åtminstone vad gäller effekterna ett par snäpp.

Men så börjar filmen med tre tecknade helikoptrar som formationsflyger in över Washington och jag får en sur smak i munnen. Att ”klippa in” helikoptrar-som-inte-finns i filmsekvenser har gjorts (som det känns) miljooooontals gånger förut och många gånger utan att jag tänkt på att det är fordon ditlagda i efterbearbetningen. Här är det jättetydligt fel och det ser billigt ur. Det är ju Roland Emmerich! tänker jag och blir ännu surare. Han gjorde ju finfina påkostade effektfilmer redan i mitten på 90-talet, borde det inte vara ÄNNU coolare filmer nu? Jag jämför med scenen i Seinfeld när George köpt Jon Voight´s car och han är ute och åker med Jerry. Bakgrunden. Kulissen. Det kekkiga. Det som knappt funkade i en TV-serie 1994 är banne mig inte verkligare i White House Down.

Men det är kanske skitisamma förresten. White House Down funkar nämligen helt okej som tidsfördriv och underhållning om man gillar Channing Tatum. Jamie Foxx är nämligen inget vidare som president Sawyer så hans närvaro hjälper föga. Channing Tatum däremot, han gör det han ska. Han är Cale, en frånskild man som kämpat i krigets Afghanistan och som nu söker sitt drömjobb: att jobba för Secret Service i Vita huset.

Han befinner sig alltså i Vita Huset för att gå på jobbintervju när det exploderar för första gången och med sig har han dottern Emily (Joey King), en liten tjej som är fullkomligt uppfylld och jätteintresserad av allt som har med presidenten och det stora vita huset att göra. Det är en hobby som känns aaaaanings påklistrad men det behövdes kanske för att få ihop den allt annat än logiska handlingen? För det är klart att Cale kommer till presidentens undsättning och att Emily har specialkunskaper om byggnaden dom befinner sig i. Alla kunskap är bra men viss kunskap kan rädda liv.

Joey King är för övrigt en tjej att lägga på minnet. Hon var med i The Conjuring, World Invasion: Battle Los Angeles, Crazy Stupid Love och  The Dark Knight Rises men framförallt var hon rösten till finaste lilla Katie i Horton. Maggie Gyllenhaal har också en tämligen stor roll i filmen men annars är the gubbigt värre. James Woods, Richard Jenkins, Foxx, Tatum och en drös av manliga vita terroristdrägg.

Jag hade en rätt trevlig stund med hela det här gänget, aningens trevligare än med Olympus has fallen men det är kantboll på betygen här. En stark tvåa mot en svag trea blir betyget. Skillnaderna är alltså varken många, stora eller speciellt viktiga. Det tog många timmars filmtittande och mycket skriven text för att komma fram till det som på förhand var alldeles givet.

Olympus has fallen

White House Down

Publicerat

SON OF NO ONE

Misstag som görs när man är väldigt ung, går dom att rätta till? Går det att förlåta sig själv, går det att få förlåtelse från andra? Kan man någonsin gå vidare, växa upp och bli en helt igenom fungerande vuxen person med en hemlighet i bakhuvudet som bara gnager och gnager och en ständigt illavarslande rädsla om att någon gång bli påkommen och avslöjad?

Son of no one handlar om den lilla pojken ”Milk” och om polisen Jonathan (Channing Tatum), om ett olöst mordfall, om nitiska poliser, om att se mellan fingrarna, om att vilja göra sitt bästa, om rädslor, om en familj i förfall.

Dom kända ansiktena fullkomligt radas upp i denna på pappret mellanmjölksthriller och faktiskt, ansiktena gör nytta. Channing Tatum visar (igen) att han är mer än bara en musklig kropp. Katie Holmes beter sig genuint känslosam som hans rädda och arga fru. Juliette Binoche är en grävande journalist med slafsig urringning och tveksamt amerikanskt uttal. Al Pacino och Ray Liotta har man sett så ofta som poliser att det är lika hemtrevligt som att dricka varm choklad efter en hurtig promenad i kall nysnö.

Filmen presenterar inget nytt under solen i manusväg men det är tajt berättat, schysst filmat och precis lagom sevärt för dagar då hjärnan inte direkt kräver högspänning.

Publicerat

SIDE EFFECTS

Det är april. Det är dags för Filmspanarna att gå på bio tillsammans igen. Det är Jojjenito som väljer film och jag tror inte någon höjer på ögonbrynen. Det känns som ett givet val denna vecka. Bra skådisar i något som på pappret verkar vara en intressant historia filmad av en regissör som dom flesta som tycker om film har ett öga till, gott eller ont kan skifta. Men om en regissör aldrig är bättre än sin senaste film så ligger Steven Soderbergh rätt kraftigt på minus hos mig efter Magic Mike och Haywire. Det är synd. Han har gjort så mycket bra. Han kan ju, jag vet det och det är med detta fokus jag sätter mig i biofåtöljen. Det KAN bli bra det här.

Emily (Rooney Mara) är gift med Martin (Channing Tatum) som sitter i fängelse för insiderbrott. I fyra år har hon åkt fram och tillbaka till fängelset på givna besökstider och så är plötsligt den tiden över. Martin släpps fri och dom kan börja leva på riktigt igen. Men Emily mår inte bra. Hon försöker ta sitt liv och hamnar i psykiatern Jonathan Banks (Jude Law) trygga händer.

Den lättaste vägen genom en depression är tyvärr inte att genom samtal försöka ta reda på var problemet sitter och lösa detta, det är nåt som bara kostar pengar för alla inblandade och sånt är inte intressant i en kapitalistisk värld. Det som är intressant i det här läget är medicin. Piller. Svälj lite kemikalier och livet är på topp igen samtidigt som läkemedelsföretag tjänar storkovan och doktorerna får bonus som ger dom guldkant på tillvaron. Nu är det inte jag som är bitter, det bara funkar så. Pengar styr. Det är pengarna som styr även för Jonathan Banks när han ger Emily en ny och obeprövad medicin och det blir skogstokigt alltihop.

Okej. Jag var inte bitter men NU är jag det. Jag tittar på filmen och blir mer och mer frustrerad. Jag biter mig i läppen och blir nästan lite förgrymmad. Vad håller han på med Steven Soderbergh? Side Effects känns som en billig TV-produktion och karaktärerna blir liksom bortglömda. Jag får lära känna dom så lite att jag inte bryr mig ett dugg om nån av dom. Jaha, hen dog, move on. Jaha, hen sitter i skiten, move on.

Catherine Zeta-Jones har i perioder varit en favvis för mig men när jag ser henne här så sliter jag mitt hår. Hon är ju så vacker egentligen men vad hände här? Har sminkösen fått direktiv att Zeta-Jones ska se ut som Jokern eller har Zeta-Jones stramat till sitt fejs så pass att sminkösen inte har nåt val annat än att lägga läppstift där läpparna faktiskt är. Det ser fan inte klokt ut. Sen väser hon filmen igenom. Väser. Varför då?

Rooney Mara däremot går från klarhet till klarhet tycker jag. Jag tycker hon är duktig, hon är trovärdig och hon är väldigt lik Noomi Rapace i sina manéer. Jude Law gör också han det bästa han kan med det manus han fått och ingen skugga ska falla på vare sig honom eller Mara. Men resten, herregud, resten. Vilken formidabelt smaklös soppa.

Det har pratats en del om att Side Effects är blott 50-årige Steven Soderberghs sista film. Nu stämmer det kanske inte riktigt eftersom hans Behind The Candelabra kommer tävla i Cannes (med Michael Douglas som Liberace) men ändå….”inte bättre än sin senaste film”. Nu jäklar Steven har du en del att leva upp till. Nu är du bara en Liberace ifrån att bli ihågkommen som en tokflopp.

Mina filmspanande vänner har också sett filmen: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir. Tycker vi lika? Jag tror inte det men jag vet inte.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmblogg,  Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

Publicerat

21 JUMP STREET

Ååååå vad jag trodde att den här filmen bara skulle vara larvig men jag misstog mig. Den ÄR larvig men den har Jonah Hill och Channing Tatum, brains and looks alltså och varenda människa vet att med båda dessa egenskaper kan man komma långt – även om det är fördelat på två individer.

Den gamla TV-serien med Johnny Depp i huvudrollen är avdammad och omgjord till film och istället för att racka ner på bristen på nya idéer (som i och för sig är befogat i filmbranschen) så tänker jag göra tvärtom den här gången. Filmen 21 Jump Streep är nämligen gjord från början till slut med en stor glimt i ögat och det är en glimt jag inte riktigt kan värja mig emot.

En blandning av listmusik med stenhårda basgångar, skönt somrig action, rätt låga skämt (och en hel del ännu lägre), lättsam handling, tacksamt folk att driva med (töntiga och underbegåvade poliser) och – som sagt – en Channing Tatum som fortsätter försörja sig på sin hårdgymmade kropp och Jonah Hill som går från klarhet till klarhet som skådis. Hans version av Eminem – The-Not-So-Slim-Shady – i filmens början är rätt hjärtskärande faktiskt.

Det finns inte mycket att tillägga om filmer som denna. Antingen funkar dom eller så funkar dom inte. 21 Jump Street funkar på mig, förvånadsvärt bra dessutom och vem är jag att gnälla på en sån sak?