DEN STORA FLYKTEN

.

.

.

Det är nånting med affischen till den här filmen som påminner mig om vasaloppsstarten. Jag kan nästan ana både skidor och stavar och höra Anders Blomqvists röst som kommenterar dramatiken. Tokfel givetvis, jag vet att det är en tankevurpa, men titta på affischen här bredvid. Jag är inte helt offside ändå va?

I lördags var det årets sista filmspanarträff och Fredriks tur att välja film. Han tog med oss till sin arbetsplats Filmhuset och Cinemateket som visade den restaurerade versionen av Den stora flykten som firar 50 år i år. Det var alltså tre timmar krigsfilm sittandes på visserligen snygga och breda skinnfåtöljer men skinnfåtöljer utan stoppning. Jag hade mina tvivel både på filmen och om jag skulle kunna hålla mig vaken och det sistnämnda var något Fredrik frågade mig direkt efter filmen. Jag har tydligen fått den kanske inte jättecharmiga stämpeln att vara den som somnar på film. Vilket jag gör. Ibland. Det kan vara satans skönt skall erkännas men därifrån till att alltid somna är steget långt.

Den stora flykten visade sig ha ett stort plus som jag ser det: det är ingen krigsfilm. Jag har över lag ganska svårt för krigsfilmer, jag förstår inte gradbeteckningar, vapensorter och strategier, jag kan för lite historia för att vara insatt nog vilket gör att jag inte förstår vilket gör att filmen blir trist och jag somnar. Men nu var det ingen krigsfilm i egentlig mening, ej heller lika tråkig som befarat och således somnade jag inte.

Den stora flykten visade sig även ha ett riktigt stort utropstecken (som kanske borde ha varit ett frågetecken, i alla fall efter titeln) och det är att den inte slutar som man (= jag) tror. Inte alls faktiskt. Lika bra som jag tycker att det var, lika jobbigt förvånad blev jag. Sen bjussar filmen på ett score bestående av en trumpettrudilutt som satte sig som Karlssons klister på hjärnbarken. Jag kunde inte sluta gnola! När filmen var slut ville jag inget hellre än att spela trumpet och gå i takt på vinterhala stockholmstrottoarer.

Jag har ingen direkt känslomässig koppling till vare sig Steve McQueen, James Garner, James Coburn eller Charles Bronson, jag kan tänka mig att filmen är mums filibabba om man har det. Richard Attenborough däremot, han köpte sig en ö på äldre dar, en ö med dinosaurier på så han känner jag igen lite bättre. Den karaktär jag bär med mig starkast från filmen är Donald Pleasence thédrickande fågelskådare Blythe, mannen med dom glada ögonen som inte blev mindre glada trots att dom slutade fungera. Vilken fin utstrålning han hade.

Var det en enda kvinna med i filmen? Hjälp, jag minns inte, var det det? Jag tror inte det. Det spelar heller ingen roll för handlingen, det var mest bara en iakttagelse. Apropå iakttagelser, en samling män – drygt 250 stycken vad jag förstår – sitter alltså i ett tyskt fångläger under andra världskriget och dom bestämmer sig för att fly genom att gräva en tunnel från lägret och ut i skogen. Det jag funderar på är hur lång tid det tog, i realtid. Filmen är baserad på verkliga händelser så det borde kunna framgå lite tydligare tycker jag. Det känns nämligen som ett par veckor men det kanske är år? Och om det är år, hur lyckas dom hålla uppe humöret och varför växer inte deras hår?

Jag såg filmen med Fredrik, Sofia, Jessica, Jojje, Joel och Lena och Christian har också sett den. Klicka på deras namn för att komma till respektive recension.

Stort tack för biljetterna Cinemateket!

THE INDIAN RUNNER

Om du någon gång varit inomhus ett par dagar, kanske varit sjuk eller bara inte känt för att träffa folk och sen går ut, hur känns det då? Tänk att det är lite svalt ute, inte iskallt bara bra mycket kallare än inomhus. Känn i lungorna hur det känns när du tar första andetaget, när utomhusluft blandar sig med den syrefattiga inomhusditon du matat den med timme ut och timme in. Du vaknar. Du lever. Den kalla luften letar sig in i kroppsliga skrymslen du knappt visste fanns och det blir som en kickstart, kallt ända ner i magen.

När jag satt i soffan och precis hade sett klart The Indian Runner gjorde jag precis just så. Jag gick nedför trappan, öppnade dörren och tog ett steg ut i snön i bara strumplästen. Jag andades och kände efter, kände mig glad ända in i levern fast det var ett jobbigt svart familjedrama jag just sett. Men det Sean Penn lyckats med här är att med både manus och regi skapa ett drama med mänskliga män i fokus och såna filmer dräller det inte av.

Storebrodern Joe Roberts (David Morse) är en god man, en polis med en fru (Valeria Golino) han tycker om och liten son han älskar att vara pappa till. Joe är helt enkelt en snubbe som uppskattar dom små värdena i livet, värdena som för människor som har vett att uppskatta dom faktiskt är dom stora. Han lever för sin familj och ställer upp för sina åldrade föräldrar. Lillebror Frank Roberts  (Viggo Mortensen) är motsatsen. Han är den mörka, missnöjda, aggressiva, instabila, han som alltid hamnar i trubbel.

Länge tyckte jag David Morse hade dom snällaste ögonen i världen och här har han verkligen det. En ömsint inkännande blick. Han är glad, trygg och orolig och han vill alla så väl. Joe och Frank har växt upp under samma tak och uppfostrats av samme man och det är pappa Roberts (Charles Bronson) som är anledningen till min promenad ut i snön. Att få se en gammal man på film som beter sig som fullt funktionell äldre man alltid borde göra, det är stort. Han är inte sur, inte grumpy, inte bitter och elak, inte peddo, inte äcklig, inte curlad, inte obegriplig, han är bara…fin. Det är hjärtskärande att se honom kommunicera med sitt lilla barnbarn, att se en farfars stolthet i ögonen och samtidigt ledsenheten över att den yngsta sonen aldrig tycks få ordning på sitt liv.

Men lillebror Frank försöker. Han träffar Doris (Patricia Arquette) och tillsammans försöker dom skapa sig ett liv. Joe slutar aldrig hoppas på att Frank ska få samma trygga tillvaro som han själv och objektivt sett är han på god väg men jag förstår att det kommer gå åt helvete. Domedagskänslan sitter som en smäck i magen från första bildrutan och jag sitter bara och väntar. Hur illa kan det bli?

Det kan bli illa men illa på ett bra sätt, i alla fall för mig som tittar. Filmen har ett annorlunda tempo, en udda känsla, suggestiv musik och ett köttigt sätt att filma. Den har en Viggo Mortensen med nerverna utanpå kroppen, en David Morse nära att brista, en Patricia Arquette som älskar sin Frank så att hon nästan utplånar sig själv och den har Charles Bronson, farbror Charles som jag så jättegärna skulle vilja krama om och viska i hans öra: ”Jag önskar jag kunde säga att allt blir bra, men jag är ledsen, jag kan inte ljuga”.

Once upon a time in the west

Apropå det där jag skrev för ett tag sen, att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang, här är ännu en sån situation.

Tänk när regissörerna Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento träffades över en kopp thé (eller en öl eller en liter tequila) och bestämde sig för att skriva ett filmmanus tillsammans, tänk att ha suttit där på fönsterbrädan och surrat och ha fått se C’era una volta il West växa fram. Det hade varit nåt att berätta för barnbarnen. Nu är det enda jag kan berätta att jag sett filmen, att jag suttit framför TV:n i två timmar och trettionio minuter och sett fåriga män skjuta skarpt, en vacker prostituerad lösa problem och Charles Bronson spela munspel och det må vara en bedrift i sig men inte i klass med att vara en fullinformerad spyfluga.

Charles Bronson utan mustasch ser väldigt mycket ut som en thaifarbror. Jag tycker inte riktigt han passar in i vilda västern, det krockar för mig. Henry Fonda däremot, han är en riktig hårding. Hårda män i denna typ av film rör sig i gemen väldigt sakta och männen i denna film är ingen undantag. Här går nämligen allting sakta. Tempot är på gränsen till outhärdligt långsamt, i alla fall första timmen innan jag kommit in i lunken (eller brutit ner min normala dito för att inte bli galen) men sen är det som att sitta i en gammal knarrig gungstol med en virkad filt över knäna och bara hänga med.

Claudia Cardinale spelar den prostituerade änkan och hon är både otroligt vacker och jättecool och hon har ett badkar jag blir svårt avis på. I en film om män och definitivt FÖR män är hon ett välkommet men väldigt ensamt kvinnligt tillskott.

Bortsett från filmens sista tjugo minuter kan jag  inte på något sätt säga att jag fann filmen engagerande men däremot är den vansinnigt intressant ur en ren filmteknisk synvinkel. Fotot är perfekt in i minsta detalj precis som musiken av Ennio Morricone och hur gärna jag än skulle vilja såga såsigheten så har den ett syfte, det melankoliska tempot spelar en roll, nästan en huvudroll faktiskt.

Precis lika glad som jag är när filmen är slut, precis lika glad är jag över att äntligen ha sett den. På min köksvägg sitter nämligen en fototapet föreställande dom 250 högst betygsatta filmerna på Imdb och C’era una volta il West har varit mitt i mitt blickfång varenda middag sen jag tapetserade upp den. Nu kan jag byta fokus. Nu blir det Citizen Kane eller nåt annat skoj, det är inte alltför många filmer kvar att beta av från väggen.

The Stranger Inside

Radioprataren Erica Bain (Jodie Foster) är sådär nästan sjukligt lycklig med sin David (Naveen Andrews). Dom är kära, glada, snälla och planerar ett bröllop dom båda verkligen längtar efter. Men säg den lycka som varar för evigt.

Under en promenad blir dom båda brutalt nedslagna. David dör av skadorna och Erica klarar livhanken med nöd och näppe. Poliserna jobbar på att få tag på gärningsmännen, men utan resultat och Erica går omkring på New Yorks gator, ensam och livrädd för allt och alla. Hon köper sig en pistol mest som säkerhet men det dröjer inte länge innan hon tvingar sig själv att använda den.

Nu ska vi se om jag kan bena ut det här för filmer som får mig att fastna i tjejfilm-killfilm-tänket gäckar mig nästan alltid. Det är inte så att filmerna retar mig det är mer känslan jag får som stör, att jag inte kan sätta fingret på exakt VAD det är som gör att en film funkar på mig och en annan inte gör det.

The stranger inside (det är den ”svenska” titeln, i original heter den The brave one) är egentligen EXAKT samma film som Death Wish, en film som jag sågade jämns med fotknölarna för några veckor sedan. Jag kunde inte göra annat än att dela ut lägst tänkbara betyg eftersom ingenting av Charles Bronsons plågade hämndlystnad tog sig innanför mitt skal, jag var fullkomligt oberörd av hela filmen. Här är Bronson utbytt mot en späd Jodie Foster som blir nånslags självpåtagen upprensare bland stadens slödder i sin jakt på männen som förstört hennes liv och jag förstår henne, jag känner med henne, jag får en ledsen klump i magen, jag har absolut inga problem alls att sätta mig in i hennes situation. Herregud, om jag skulle gifta mig med Naveen Andrews och han dog, hur skulle jag kunna gå vidare?

Filmen är långsam, nästan kontemplatorisk bitvis och klippen mellan Ericas och Davids kärleksnätter och det brutala överfallet blir så jobbigt att jag får använda tröjärmen mot ögonen ett par gånger. Det är det där med ödet som spökar för mig, det där att andra människor har makt att förändra mitt liv och inte alltid till det bättre. Jag kräks på den känslan. Jag vill inte vara med. Varför kan inte människor få känna lycka längre stunder? Är det sån jäkla hårdvaluta att vara genomglad att vi riskerar att missbruka känslan om vi får leva i den ett längre tag?

Tankar som dessa dyker upp med jämna mellanrum filmen igenom och även efteråt. Det gjorde dom inte när jag såg Death Wish. Frågan är om Death Wish medvetet är filmad för att nå fram till en manlig publik medans The stranger inside lika genomtänkt ska beröra dom kvinnliga? Om filmerna var precis domsamma men det gick att byta ut Bronson mot Foster i Death Wish och Foster mot Bronson i denna, skulle filmerna funka lika bra/dåligt då? Kanske, kanske inte. Kanske är det så att jag naturligt definierar mig mer med Jodie Foster än med Charles Bronson oavsett omständigheterna? Kanske är det så att tempot, musiken, stämningen i den här filmen helt enkelt appellerar mer till min smak än den i Death Wish? Jag vet inte. Jag vet bara att objektivt sett så är filmerna larvigt lika, även tempo- och stämningsmässigt.

Om det är mina X-kromosomer som gör att jag gör vågen åt en kvinnlig hämnare med civilkurage och stake men inte åt en manlig  ska jag låta vara osagt, men det här är en bra film alldeles oavsett. Hemsk, ledsam men ändå mysig på nåt sjukt vis. Som ett riktigt uppfuckat Kinderägg.

Här finns filmen.

DEATH WISH

Ända sedan Sofia hade sin Death Wish-recensions-vecka har jag tänkt att jag ska se åtminstone den första av filmerna i serien. Det var i mars och NU dök filmen ner i min brevlåda. Bättre sent än aldrig tänkte jag men nu när jag sett filmen vete fan om det stämmer faktiskt.

Om mitt plötsliga intresse för att se filmen berodde på handlingen i sig eller att jag blev överbevisad i kommentarsfältet angående Bronsons mustasch-eller-inte ska jag låta vara osagt  men här är bilden som fick mig att klicka i Death Wish på hyrlistan hos Lovefilm.

Nåja. Mustasch eller ej, nu är både filmen och Charles Bronson synad i sömmarna och det enda jag tänkte på filmen igenom var ”Är han asiat? Är han italienare? Hur ser han ut egentligen? Va fan, hur svårt kan det vara att artbestämma karln???” Det säger en hel del om filmen, filmen som klassas som något av en klassiker men – VARFÖR DÅ? Den är ju så inte bra.

Paul Kersey (Bronson) känns väldigt betuttad i sin fru sedan många år. Dom har nyligen kommit hem från en romantisk resa till Hawaii och vardagen är tillbaka i sina gamla gängor igen. Frugan och deras gemensamma dotter är och handlar och ska få varorna hemkörda när ett bus-gäng hittar adressen och beger sig till lägenheten för att råna dom på – vad dom tror – välfyllda plånböcker men dom båda kvinnorna har inte många dollars på sig och rånet går över styr. Dottern våldtas och frun blir så illa slagen att hon senare dör av sina skador.  Inuti Paul Kersey, som innan detta var både en fredens och en fridens man, växer känslor han inte riktigt kan hantera men ändå hanterar på sitt eget vis. Han blir en hämnare, en man som tar lagen i egna händer.

Filmen bygger på en bok av Brian Garfield som på svenska heter Vän av ordning. Jag har inte läst boken men för att dra till med en gissning som inte känns alltför vild så skulle jag tycka MYCKET bättre om boken än jag gjorde om filmen och jag ska försöka bena ut varför.

1. Charles Bronson är en undermålig skådis.

Jag använder mig av ordet undermålig för att det är en skönt ord som används alldeles för sällan i skrift numera men också för att jag har en bra dag och känner mig ganska tillfreds med livet. En sämre dag hade jag använt mig av ord som usel, soggig, bedrövlig och miserabel.

2. Handlingen må vara hur hjärtskärande och allmänmänsklig som helst men den är så hattigt och seeeeegt skildrad att jag inte kan engagera mig hur mycket jag än vill. Alla mina tentakler ömsom somnar, ömsom vrider sig av leda, ömsom vill snabbspola sig framåt. Jag blir liksom inte klok på det här. Det borde ju vara bra.

3. Jeff Goldblum är med och han är ond.

Han ska inte vara ond. Aldrig, nej, usch, bläk, inte på det här viset, inte såhär.

4. Det är filmmusiken från HELVETET!

Nu snackar vi inte HELVETET när det är sådär bastuvarmt och kanske lite lavastenar på marken utan nu är det tusenmiljarders grader varmt och det står en djävul med svastiskabrännjärn vid entrédörren och han liksom tjonkar in den i pannan på alla förbipasserande så det fräser och sprattar och ryker som en jätteportion fajitas i skallen. SÅ illa är det, precis så illa.

Betyget är tämligen solklart för mig och efter lite googlande så fick jag även reda på svaret på min fråga: nej, Charles Bronson var inte asiat, inte italienare eller tjeck heller. Han var halv-litauer.