Etikett: Charles Dance

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN³ (1992)

När Alien³ hade biopremiär satt jag bänkad. Rad fyra i mitten och givetvis på Rigoletto 1. Jag vet egentligen inte varför jag var så peppad, speciellt inte eftersom Aliens inte var den kanonfilm jag hade hoppats på. Jag kanske hade förträngt den? Jag kan heller inte haft någon övertro till David Fincher som regissör eftersom han fram till den här filmen endast hade regisserat musikvideor.

Så, ärligt talat, jag vet inte varför jag var förväntansfull, jag minns bara att jag var det och jag minns att jag grät på slutet. Jag minns också att jag övertalade en kompis som kom på besök ett par dagar senare från en annan del av Sverige att vi skulle gå på bio och se filmen och det gjorde vi. Jag gillade filmen och ÄLSKADE slutet även denna gång. Kompisen då? Mmmm, hon tittade på mig och skakade på huvudet.

I denna tredje film är Ripley (Sigourney Weaver) ensam överlevande (ja det är hon) när hennes räddningskapsel kraschar på planeten Fiorina 161, vars enda innevånare är fängslade män, interner, sexuellt frustrerade våldtäktsmän som inte sett en kvinna på bild på åratal. Mums filibabba tänker Ripley – NOT – men får ändå ett gott öga till Clemens (Charles Dance) som i alla fall verkar vara en fungerande man både fysiskt OCH mentalt.

Men Ripley misstänker att hon inte var ensam i kapseln trots allt och hennes misstankar får fäste när flera fångar hittas brutalt lemlestade och döda.

Att se Alien³ då när det begav sig var som att få ett hårt slag i magen, både på grund av filmens slut och på grund av att allt intellekt jag kunde frambringa sa mig att nu är det slut på Alien-sagan. Att det blev en trilogi och that´s it. All logik säger ju det, det ska inte gå att fortsätta efter detta. Då visste jag som sagt inte bättre men nu vet jag ju att det blev både en fyra (recension av den imorgon) och snart en femma, även om femman utspelar sig före första Alien om jag förstått det hela rätt.

Ripley ”gjorde en Britney” femton år innan Britney själv fick tag i rakapparaten och hon fortsätter vara den största kvinnliga actionhjälten världen skådat. Hon är svintuff, hon är konsekvent, hon tar ingen skit och hon är villig att offra det allra käraste hon har för det hon tror på. Jag säger inget mer än så. Det enda jag kan tillägga är att filmen inte är fullt så välgjord som jag mindes den men jag tycker den är helt klart bättre än tvåan även om dessa två filmer hamnar på samma betyg. Jag känner mig dessutom mer än lovligt sugen på att se om Prometheus.

Håll händerna för magen och ta en tugga i bitringen, imorgon skriver jag om Alien: Återuppstår.

 

Publicerat

LIVET EFTER DIG

Om jag hade läst Jojo Moyes roman som ligger till grund för den här filmen så hade jag ju vetat vad som väntade mig. Nu hade jag ingen aning, ingen mer aning än dom förutfattande meningar jag brottats med efter att ha sett en av dom lökigaste trailarna skapade under 2016.

Feelgoodmys medelst rullstolsburen man i huvudrollen,  det känns som man sett storyn förut så det är klart att jag gäspade kinderna ut led. Men så dök ett litet men upp och satte sig på axeln, jag kanske skulle se filmen ändå trots mina farhågor att den inte skulle vara nåt för mig? Ja, kanske det kanske. Jag har ju gjort det förr och ofta med riktigt hyggligt resultat. Sagt och gjort, trumtitrumtrum, bara att traska sig iväg till bion.

Men alltså, jag måste säga att dagens hjälte heter Jill Taylor! Vet du vem det är? Inte? Det är inte så konstigt, Jill Taylor är nämligen den kostymör som har designat kläderna som syns i filmen. Och Emilia Clarkes kläder SYNS i filmen! Hon är så himla himla fin så jag kan inte värja mig. Hennes färgglada outfits gör mig glad, så glad att jag kanske inte koncentrerar mig på riktigt alla tokfloskler om kärlek som övervinner allt och yada yada yada som filmen även innehåller.

Men jag tror på Emilia Clarkes personliga assistent Lou Clark och jag tror på Sam Claflin som spelar Will Traynor, den snygge överklasskillen som blir rullstolsburen efter en trafikolycka och får se hela sitt bratsliv gå i spillror men det jag inte riktigt köper är Disneyauran som ligger som en filt över filmen. Att sen filmen slutar som den gör är visserligen ett litet plus i kanten.

Filmen var dock betydligt mer sevärd än jag hade trott och Emilia Clarke visar att hon kan spela Daenerys Targaryen, Sarah Connor och  Lou Clark med samma intensitet. Så länge hon håller sig till starka kvinnor är hon hemma.


Moya tyckte att jag skulle se den här filmen och då är det klart jag lyssnar. Här kan du hitta fler filmer som jag sett efter tips från Moya.

Publicerat

GHOSTBUSTERS

Att det blir en jättekort text om den här filmen beror inte på att den är så dålig som ”folk” säger, jag tror nämligen att ”folk” som säger att den är SÅ dålig inte ens sett den. Att trailern sågades jäms med fotknölarna beror heller inte på att det är den sämsta trailer som gjorts, det beror på att sånt som uppfattas som ”sanning” väldigt fort får fäste i sociala medier och då slutar ”folk” att tänka själva.

Nåväl. Det här var en rätt underhållande film tycker jag. Varken bättre eller sämre än många andra lättviktsfilmer. Att det enbart är kvinnor i huvudrollerna tänkte jag knappt på. Sen är ju animerade spöken som fenomen rätt lökiga men det är ju sen gammalt.

I avsnitt 48 av Snacka om film pratar jag och Steffo om sommarens blockbusters och det smyger sig faktiskt in några ord om Ghostbusters.

Publicerat

KVINNAN I GULD

1907 målade den kände konstnären Gustav Klimt ett porträtt av en kvinna vid namn Adele Bloch-Bauer. En kvinna i guld helt enkelt. Denna kvinnas brorsbarn hette Maria Altmann (Helen Mirren) och hon flydde från Wien till USA under andra världskriget.

Den här filmen handlar om Marias kamp att återfå den konst som nazisterna stal av hennes familj under kriget och som hängt på museum i Österrike sedan dess. Det rörde sig om totalt fem tavlor signerade Gustav Klimt men det var just tavlan föreställande Adele som var viktigast för Maria.

Till sin hjälp tar hon sin väninnas son Randol Schoenberg (Ryan Reynolds), en nybakad jurist med privata skulder som precis som fått jobb på ett advokatkontor.

Filmen är en BOATS (based on a true story) och den typen av film kan vara riktigt svår att få till. Oftast är problemet att det är en känd människas hela liv som ska berättas och det blir bara snifferier på ytan av det hela och därför ganska…tråkigt. Här är problemet lite mer komplext än så.

Det är en sann berättelse och det som skildras är en del av Europas historia som inte får glömmas bort. Jag är med där. Både Maria Altmann och Randol Schoenberg har säkert varit både noga och ärliga när dom skrivit ner sina minnen MEN jag tror att det här är nåt som gör sig bättre i bokform. På film blir det viktigare att personerna känns åtminstone liiiiite ”omtyckningsbara” och jag är ledsen men för egen del känns både Maria, Randol och Randols fru (Katie Holmes) som personer jag inte känner varken för eller med. Jag har även svårt att se bortom skådespelarna, det blir bara Ryan Reynolds i fula 90-talskläder och Helen Mirren med bruna linser och tysk brytning.

Det mest intressanta med filmen är egentligen tavlan titeln syftar till. Den 18 juni 2006 såldes den vid en auktion i New York för 135 miljoner dollar. Det gjorde den till den dyraste tavla som dittills hade sålts. Och nej, det är ingen spoiler.