Etikett: Charles S. Dutton

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN³ (1992)

När Alien³ hade biopremiär satt jag bänkad. Rad fyra i mitten och givetvis på Rigoletto 1. Jag vet egentligen inte varför jag var så peppad, speciellt inte eftersom Aliens inte var den kanonfilm jag hade hoppats på. Jag kanske hade förträngt den? Jag kan heller inte haft någon övertro till David Fincher som regissör eftersom han fram till den här filmen endast hade regisserat musikvideor.

Så, ärligt talat, jag vet inte varför jag var förväntansfull, jag minns bara att jag var det och jag minns att jag grät på slutet. Jag minns också att jag övertalade en kompis som kom på besök ett par dagar senare från en annan del av Sverige att vi skulle gå på bio och se filmen och det gjorde vi. Jag gillade filmen och ÄLSKADE slutet även denna gång. Kompisen då? Mmmm, hon tittade på mig och skakade på huvudet.

I denna tredje film är Ripley (Sigourney Weaver) ensam överlevande (ja det är hon) när hennes räddningskapsel kraschar på planeten Fiorina 161, vars enda innevånare är fängslade män, interner, sexuellt frustrerade våldtäktsmän som inte sett en kvinna på bild på åratal. Mums filibabba tänker Ripley – NOT – men får ändå ett gott öga till Clemens (Charles Dance) som i alla fall verkar vara en fungerande man både fysiskt OCH mentalt.

Men Ripley misstänker att hon inte var ensam i kapseln trots allt och hennes misstankar får fäste när flera fångar hittas brutalt lemlestade och döda.

Att se Alien³ då när det begav sig var som att få ett hårt slag i magen, både på grund av filmens slut och på grund av att allt intellekt jag kunde frambringa sa mig att nu är det slut på Alien-sagan. Att det blev en trilogi och that´s it. All logik säger ju det, det ska inte gå att fortsätta efter detta. Då visste jag som sagt inte bättre men nu vet jag ju att det blev både en fyra (recension av den imorgon) och snart en femma, även om femman utspelar sig före första Alien om jag förstått det hela rätt.

Ripley ”gjorde en Britney” femton år innan Britney själv fick tag i rakapparaten och hon fortsätter vara den största kvinnliga actionhjälten världen skådat. Hon är svintuff, hon är konsekvent, hon tar ingen skit och hon är villig att offra det allra käraste hon har för det hon tror på. Jag säger inget mer än så. Det enda jag kan tillägga är att filmen inte är fullt så välgjord som jag mindes den men jag tycker den är helt klart bättre än tvåan även om dessa två filmer hamnar på samma betyg. Jag känner mig dessutom mer än lovligt sugen på att se om Prometheus.

Håll händerna för magen och ta en tugga i bitringen, imorgon skriver jag om Alien: Återuppstår.

 

Publicerat

JURYN – A TIME TO KILL

Ibland försöker jag smyga in lite tänkvärd film i mina barns liv. Det är mycket Ally McBeal:ande, Vänner-maraton, orcher och superhjältar när dom får välja fritt – vilket dom får – men ibland sätter jag ner foten och uppmanar till gemensamt filmmys medelst ”riktig” film.

Säger jag ordet advokat jublar dottern och då är jag hemma, sonen hänger på det mesta bara det inte är en massa mord och blod och sånt. Med tanke på det som händer i Sverige idag med främlingsfientlighet och rasism och prat för och emot bortklippta scener ur Kalle Ankas jul så kändes Juryn – A time to kill som ett utmärkt val av film. En historia som uppmanar till eftertanke och en värld som faktiskt inte är enbart svart eller vit förpackad i ett filmiskt fodral med så många kända ansikten att barnen inte för en sekund tappar koncentrationen.

Carl Lee Hailey (Samuel L Jackson) är en trofast familjefar. När hans tioåriga dotter blir nedslagen, våldtagen och svårt slagen av två trashiga hillbillies flippar han. Han känner på sig att dom kommer bli frikända så han laddar geväret och skjuter pojkarna mitt framför ögonen på grabbarnas familj och stans poliskår. Han skjuter även polisen Dwayne (Chris Cooper). Den unge advokaten Jake Brigance (Matthew McConaughey) känner Hailey sedan tidigare och går med på att försvara honom vilket gör att han riskerar både sitt och sin familjs liv då Ku Klux Klan är ute efter hämnd.

Mitt val av film visade sig vara bra. Vi pratade en hel del både under och efter filmen och jag gillar verkligen när film får människor att fundera, alldeles oavsett ålder på den som ser filmen. Det här att tänka tvärtom, att tänka att den svarta våldtagna och misshandlade 10-åriga flickan istället skulle vara en ljushårig tjej med glugg mellan tänderna, hur skulle reaktionen ha varit då? Skulle det bli nån skillnad i bemötande, i sorg, i förståelse? Finns det något lyckligt slut i den här historien? Finns det någon oskyldig, finns det några vinnare alls?

Ungdomar må vara dåliga på att städa, vimsiga i huvudet, hormonstinna och allmänt förslappade men jävlar så mycket smarta tankar dom har när man skrapar lite på ytan, låter dom fundera högt och har tid att lyssna på vad dom faktiskt säger.