Ibland spelar hjärnan mig ett spratt. Alltså, såhär var det. Jag hittade den här filmen av en ren slump och ser man bara postern är det lätt att tro att det är en polisfilm man ska få se. Viola Davis och Jennifer Lopez som två hårdkokta storstadspoliser, kan man tänka sig nåt fräsigare?
Så jag sätter på filmen, fortfarande i tron att det är nån form av polisaction jag ska få se, men nix pix, det visade sig vara en helt annan typ av film. Inte nödvändigtvis sämre men helt annorlunda mot vad jag trott och det tog ett tag innan jag kunde släppa taget om mina förväntningar.
Viola Davis spelar Lila, en mamma till två tonårspojkar varav den ene, Stephon (Aml Ameen) mördas på väg hem en kväll. Sorgen är förlamande för Lila, ingenting fungerar, inte jobbet och hon har svårt att orka med sin andre son fullt ut. Hon går därför till en diskussionsgrupp för och med mammor som är i samma situation som henne (lite som ett AA-möte men som sagt för mammor vars barn blivit dödade) och där stöter hon på Eve (Jennifer Lopez) och äntligen har hon någon att prata med.
Det här är en klurig liten film. Inte pjåkig alls. Framförallt har den två OTROLIGT BRA skådespelare i huvudrollerna och det räcker långt. Jennifer Lopez tycker jag alltid har varit underskattad på vita duken och Viola Davis får visserligen mer cred (och väljer kanske andra typer av filmer än Lopez) men jag skulle gärna se henne i ännu fler filmer.
Summa summarum var detta en redig film om kärlek, sorg och hämnd och jag är glad att jag sprang på den.
Som duo är Jennifer Lopez och Viola Davis kanonhärliga MEN jag tror att dom skulle kunna komma ännu mer till sin rätt om detta hade varit den polisfilm jag trodde den var. Tänk dessa två som nutidens Cagney & Lacey? Då skulle duo-betyget skjuta REJÄLT i höjden!
(Tips! Missa inte Jennifer Lopez som stenhård polis i TV-serien Shades of Blue. Fan va bra hon är alltså!)
