Det får bli en ”snäll” skräckfilm idag, det är trots allt dagen före julafton och nåt måtta på eländet får det fan bli. Eller, jag vete tusan faktiskt, det är kanske elände nog att familjens tonårsson Tyler (Charlie Plummer) misstänker att hans högmoraliske och fyrkantige pappa Don (Dylan McDermott) kan vara seriemördaren som går under epitetet The Clovehitch Killer.
Det här är ett drama där skräcken är sådan att den mest sitter under huden på mig som tittar, det är inte så mycket ren skräck i själva filmen. Utsattheten som jag upplever att Tyler känner när han bor under samma tak som kärnfamiljen med mamma, pappa och lillasyster och han är den enda som vet vad han hittat i pappans förråd/mancave, den är inte nådig, i alla fall inte i filmens första hälft.
Vad ska han göra liksom? Han vågar inte fejsa pappan, han kan inte flytta, han blir mobbad i skolan för en komprometterande bild pappan (uppenbarligen) tappat i familjens bil och som tjejen Tyler är intresserad av hittade sekunden innan det var hångeltajm. Nej, det blev inget hångel, tjejen trodde bilen var Tylers och således även bilden och hon berättade för några kompisar som sedan inte kunde vara tysta. Tyler blev skolans absoluta creep, nästan lika knepig som den rödhåriga flickan som alltid sitter och läser en bok utanför skolans område. Kasse heter hon (Madisen Beaty) och hon visar sig ha en hel del information om The Clovehitch Killer.
Jag tycker första halvan av filmen är riktigt bra, alltså riktigt RIKTIGT bra. Det är en sugande, suggestiv stämning, en missanpassad känsla i familjen som nästan går att ta på och till mångt och mycket är det Dylan McDermotts förtjänst. Han är lysande äcklig som familjens patriark. Andra halvan sackar en smula och slutet är rent undermåligt men jag kan inte låta bli att känna att helheten ändå är helt okej.
Nu är det bara EN söndag kvar i detta tema och det är nästa vecka. Här kan du se filmerna jag skrivit om i temat, det som alltså snart går i mål.