Den här currygula postern har dykt upp lite här och där sen filmen kom. Först på Malmö Filmdagar 2014 (men den lockade inte mig), sen på bio (men den lockade inte mig), sen på Itunes (men den lockade inte mig) och nu på Netflix.
Den lockade inte mig nu heller, jag började faktiskt se den på grund av ett felklick, men jag lät det vara för skillnaden mellan att en film inte lockar av någon diffus anledning och att den inte lockar på grund av att jag tror den är jättedålig är inte samma sak. Vissa filmer har liksom ingen utstrålning – hur gul postern än är.
Men nu är filmen alltså sedd och Lasse Hallström har på Lasse Hallströms karaktäristiska sätt guidat mig från Bombays bakgårdar till Paris förorter och dessutom gjort mig småhungrig på kuppen. Han är bra på det där Lasse, att med varma kamerafilter och skådespelare med vita tänder få mig som tittar att känna nån slags inbjudande myssnällisklump i magen, även om jag tycker han lyckats bättre i många andra filmer än denna. Det här är nämligen en film som redan från början visar att HÄR kommer man inte få se ond bråd död eller misslyckanden, det här är alldeles-lagom-feel-good från början till slut och ingenting händer som jag inte kunde klura ut efter förste fem minuterna.
Det är klart jag kan se en sånhär film, frågan är väl snarare varför? Det är ingen som helst utmaning, den kräver ingen känsloinvestering eller ens koncentration, jag sitter där och liksom bara…tittar. Visst är det maffiga matscener men det gör inte filmen mer intressant. Helt enkelt, filmen lockade mig ungefär lika mycket som jag på förhand trodde. Ibland har man rätt, ibland har man fel. Lev med det.
