Etikett: Charlotte Rampling

Publicerat

RED SPARROW

Ända sen det blev känt att den här filmen skulle göras kände jag ett instinktivt ”why??”. Ryska spioner känns knappast modernt, inte ens gestaltad av porslinsansiktet Jennifer Lawrence. Och brittiska och amerikanska skådespelare som pratar med rysk accent? Ännu mer whyyy. Att baka in belgaren Matthias Schoenaerts i soppan hjälper liksom inte hur lik en ung Putin han än är. Jag struntade alltså i att se Red Sparrow på bio av den enkla anledningen att den inte lockade mig alls.

I podden jag är en del av samarbetar vi med Fox Home Entertainment och dom skickade oss några ex av Red Sparrow att tävla ut och då kändes det schysst att prata om filmen. Och för att prata offentligt om en film krävs det – som alla tänkande människor vet – att man faktiskt sett filmen. Jag hyrde den på Itunes för 49 kronor och väntade in mörkrets inbrott. Ingen cell i min kropp kände egentligen för att se filmen men hey, vad gör man inte för….konsten? Lyssnarna? Läsarna?

Klockan närmade sig 01:20 när filmen var slut. Den är lång, 2:20 för att vara exakt och ändå kände jag mig inte trött. Jag hade inte pausat filmen under hela speltiden, inte tittat på mobilen, inte pratat med någon. Det enda av aktivt värde jag gjort var att fylla på kaffekoppen en gång och detta medans jag tittade på en på förhand – för mig – totalt ointressant film. Men tänk så fel man kan ha ibland. Och tänk så himla härligt det är – varje gång!

Dominika Egorova (Jennifer Lawrence) är balettdansös på Bolsjojteatern. Teatern betalar lägenheten hon bor i tillsammans med sin sjuka mamma. Dom betalar även en hemvårdare som hjälper mamman när Dominika har föreställningar. Att något ska hända Dominika som gör att hon är/blir oförmögen att dansa skulle som du förstår dra bort mattan under hennes fötter. Och mammans. Livet hänger på att hennes kropp fungerar och att hon har jobbet kvar.

Nate Nash (Joel Edgerton) är CIA-agent som samarbetar med en rysk mullvad i Moskva. När mullvaden riskerar att bli upptäckt ser Nash till att allt fokus hamnar på honom och han blir hemskickad till USA (nääää, det var inte USA, det var Budapest) samtidigt som den ryska underrättelsetjänsten tänker göra allt som står i sin makt för att leta upp namnet på mullvaden. Så perfekt att en ung kvinna vid namn Dominika är satt på State School 4, skolan som specialutbildar ”sparrows” och att samma Dominika är brorsdotter till Vanya Egorov (Matthias Schoenaerts) som är en av höjdarna inom  Foreign Intelligence Service of the Russian Federation, SVR. Dominikas uppgift blir alltså att nästa sig in i Nate Nashs liv så pass mycket att han avslöjar mullvadens identitet.

Jag har förstått att Red Sparrow har fått en del kritik för det grafiska våldet och det upprepande fokuset på kroppar och sexuella handlingar och ja, jag kan förstå att det svider i ögonen om man är väldigt pryd eller om man är extremt kräsmagad men personligen tycker jag det mesta ändå har med filmen att göra, att det för handlingen framåt. Att Jennifer Lawrences kropp exponeras beror (väl?) på att hon spelar en intelligent prostituerad i någon form? Att vissa delar av undervisningsmetoderna på Sparrow-skolan är rent vidriga får man ju hoppas är ren fiktion men å andra sidan, vad vet man?

Det visade sig att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen, alltså väldigt mycket. Lika otippat som det är, lika glad är jag. Det visar sig också att en skådespelare som jag inte direkt klassar högt i min bok gör en insats som är rent överjävla bra! Jennifer Lawrence har i mina ögon aldrig varit bättre än här. Hon är hundra procent trovärdig i sin roll, hon ÄR Dominika, hon är inte Jennifer.

Filmen är otroligt smart castad över lag, i allt från Ciarán Hinds och Jeremy Irons som ryssar till Schoenaerts vars likhet med en ung Putin är både överhängande OCH perfekt till Charlotte Rampling som stenhård lärarinna på spionutbildningen till Joely Richardson som Dominikas sjuka mamma och Joel Edgerton som en likeable Nate Nash. Hunger games-regissören Francis Lawrence har helt enkelt fått till ett spionäventyr som passade åtminstone mig som handen i handsken och jag kan lova att jag, trots speltiden, kommer se den här filmen fler gånger framöver.

Publicerat

EUPHORIA


När Alicia Vikander teamar upp med regissören som gjorde henne till den hon är (ja, jag hävdar fortfarande att rollen som Erika i Hotell är den bäst skrivna rollen Alicia fått till dags dato – även om hon gjorde det jättebra även i Till det som är vackert), Lisa Langseth, så är det klart att jag hajar till.

Tredje gången gillt i samarbeten, det är klart dom känner varandra bra vid det här laget. Så pass bra att det är Alicia Vikanders produktionsbolag Vikarious Productions som står bakom Euphoria med manus och regi av Lisa Langseth.

Historien handlar om systrarna Ines (Vikander) och Emelie (Eva Green) och om en resa som visar sig vara den sista dom gör tillsammans. Emelie är svårt sjuk och det vet lillasyster Ines inte om. Inte heller vet hon om storasysters mål med resan men det ska hon – och vi som tittar – snart bli varse.

Kanske har du redan läst dig till vad filmen handlar om, kanske inte, men hur som helst vill jag inte spoila något här. Jag vill hellre att du tittar på filmen för jag tycker verkligen att den är VÄRD att tittas på.

Filmens ”svaghet”, som verkligen inte är en svaghet men som säkert klassas som en i boxoffice-mått mätt, är att den är tung, alltså – faktiskt – jättetung. Precis som i Hotell behandlas här riktigt svåra djupa frågor men där Hotell bjöd på en berg-och-dalbana i känslor och ibland var sådär skönt lättsamt och dråpligt rolig där tar Euphoria sig själv på stort allvar från början till slut. Inget fel i det MEN det kanske inte gör att den lockar några stora skaror att köpa/hyra den? Tyvärr, måste jag tillägga, för denna typ av film är oftast givande och ger minnen för livet men man måste också ge av sig själv för att nå dit. Man måste orka släppa in den och det är inte alltid man gör det. Inte jag heller.

Jag som normalt sett inte är något fan av Eva Green måste passa på att ge henne all cred och alla applåder jag kan för hennes insats. Herrejesus vad bra hon är här! Hon, Alicia och Charlotte Rampling är skådespelarna filmen är upphängd på och denna stabila trio fixar detta utan minsta problem – och utan smink! Det slog mig efter ett tag hur skönt det var att se dessa kvinnor i närbild och dom är helt….rena. Filmen blir på nåt sätt ännu mer mänsklig när dom bjuder på varenda por, varenda rynka, varenda ryckning som finns i ansiktet. Jättefint.

Betygsmässigt står filmen och vajar mellan en stark trea och en fyra men jag tror den får landa på en trea trots att jag känner mig lite snål. En mycket BRA film är det hur som helst och jag hoppas den når ut till filmtittare både här i Sverige och annorstädes. Den är verkligen värd det.

Betyg på filmen:

Betyg på Alicia Vikander:

Igår skrev jag om Kärlek över haven med Alicia Vikander och imorgon kommer ännu en film med henne i huvudrollen, dock i en heeeelt annan genre. 

Publicerat

45 ÅR

Kate (Charlotte Rampling) och Geoff (Tom Courtenay) har varit gifta i 45 år, så nära som på en vecka. Då festen dom planerat på sin 40-åriga bröllopsdag fick ställas in på grund av Geoffs bypassoperation har dom nu bestämt sig för att ställa till med stor baluns på den 45:e. Släkt och vänner har bjudits in till en vacker festsal och allt måste bli rätt den här gången.

Men så kommer ett brev, skrivet på tyska. En kvinna har hittats i en glaciär i Schweiz, en kvinna vid namn Katya. Detta är tydligen en kvinna Geoff haft en relation med före Kate och myndigheterna har honom listad som närmast anhörig då det står på papprena att dom var gifta.

Den här filmen visar verkligen att man aldrig på riktigt kan känna en annan människa. Det finns alltid ett litet rum nånstans långt därinne dit ingen – ingen – har tillträde, inte ens efter att ha levt sida vid sida i nästan femtio år. Och Kate, hon får dessutom uppleva svartsjuka på ålderns höst och kanske inte den enklaste varianten eftersom hon ”slåss” mot en vålnad.

Jag tycker det känns uppfriskande att få se en film om kärlek och närhet mellan två äldre personer på detta vis. Det är ingen sjukdomsmisär som knackar på, det är helt enkelt bara en veckas inblick i livet hos två personer som delat allt under en väldigt lång tid.

Lika intagande som Charlotte Rampling är med en blick som är i fokus nästan hela filmen, lika intetsägande är Tom Courtenay. Han blev oscarsnominerad första gången redan 1966 för Doctor Zhivago men vad gäller utstrålning kan man inte leva på gamla meriter. Charlotte Rampling blev däremot oscarsnominerad i år för sin roll i den här filmen och även om jag tycker hon är bra så förstår jag kanske inte riktigt nomineringen. För lång och trogen tjänst, kanske?

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KONSPIRATIONSTEORIER

Jag älskar konspirationsfilmer. Det är mums. Jag älskar konspirationsfilmer så mycket att om det funnits en filmkanal som endast visade sådana skulle jag antagligen ta ledigt en vecka här och där enbart för att sitta framför TV:n. Men det kan jag ju inte säga högt, vad skulle min arbetsgivare säga? Ja vad skulle hon säga? Fiffi, vad skulle du säga om jag tog ledigt en vecka för att se konspirationsteorifilmer?

Fiffi: YOU GO GIRL!

När detta filmspanartema spikades kände jag mig helt säker på vilken film jag skulle se och skriva om. Jag var stensäker. Det var en film jag tänkt se länge men det har liksom inte blivit av och dessa teman är en perfekt spark i baken för just det men även mycket annat, till exempel att få igång den kreativa delen av hjärnan och tänka utanför lådan en smula. Så jag såg filmen jag tänkte skriva om. Sen såg jag en film till och en film till och en film till och hux flux utstakades det en snitslad bana, en röd tråd till temat, som jag till en början inte såg.  Den röda tråden stavas David Mamet.

David Mamet är en regissör och manusförfattare som varit inblandad så många filmer att det är rent larvigt – De omutbara, Glengary Glen Ross, Hannibal, Härom natten, Postmannen ringer alltid två gånger, Hoffa, Wag the dog, Heist och State and Main för att ta några exempel. Mamet är hjärnan bakom en drös konspirationsteorifilmer och tre av dessa dyker upp här och nu, tre filmer jag inte sedan innan hade sett. Nu blir det sammansvärjningar och komplotter, twistar och turnar, mystiskt mys som aktiverar hjärnan helt enkelt. Och den där specialfilmkanalen jag drömmer om, må den bli verklighet!

 

KONSPIRATIONEN (The Spanish Prisoner – 1997)

Joe Ross (Campbell Scott) jobbar på ett företag och har utvecklat en uppfinning som är värd miljoner dollars. Miljarder kanske till och med. Han litar inte riktigt på sin chef, han känner på sig att han kommer bli lurad på provisionen men han har inga bevis att gå på. Plötsligt dyker Jimmy Dell (Steve Martin) upp, en rik främling som verkar vara paniskt rädd för att vara med på bild. Dell är intresserad av Ross, han vill samarbeta och Ross har ingen anledning att tveka, Dell verkar ju vara en hygglig prick. Samtidigt verkar sekreteraren Susan (Rebecca Pidgeon) vara smått förälskad i Ross och en kvinnlig FBI-agent (Felicity Huffman) ställer konstiga frågor.

Frågetecknen hopar sig för Joe Ross och inte bara för honom. Mina frågetecken är stora som skyskrapor. Vad är det för jönsar som castat denna film? Joe Ross beter sig som en 13-åring som fått sitt första sommarjobb, han är naiv på gränsen till idiot och går genom hela filmen och ser mest dum ut. Campbell Scott i rollen gör inte direkt saken bättre. Rebecca Pidgeon som sekreteraren är direkt störande, hennes extrema överspel ger mig kalla kårar och Steve Martin funkar inte alls här. INTE ALLS.

Storyn har nåt som skulle ha kunnat bli spännande om nån bara lärt Mamet att ”kill your darlings” och jobba lite mer med byggskum för att täta alla läckor i historien. En konspirationsfilm får gärna vara klurig på gränsen till svår, jag vill gärna ha nåt att bita i som kräver full koncentration men det här är i princip obegripligt.

Musiken är toppen, känslan i filmen är jättebra. Synd på så goda ärtor att det inte blev bättre än såhär.

 

 

HATET (Homicide – 1991)

Polismännen Bobby Gold (Joe Mantegna) och Tim Sullivan (William H. Macy) är i filmens början två helt ordinära kaxiga snutkollegor som håller varandra bakom ryggen i vått och torrt. Knarkbus ska sättas dit, det är biljakter och det är bråk på stationen. En ganska ordinär polisfilmsstart alltså. Sen hittas en judisk kvinna  mördad och Gold blir satt att utreda brottet. Det känns först som en lätt match men när han nystar sig längre och längre in i fallet blir det jobbigt rent mentalt, Gold är nämligen själv jude.

Jag såg den här filmen bara någon timme efter att jag sett Konspirationen och jag tror det var både bra och dåligt. Bra för att jag var inne i känslan, jag behövde ingen uppvärmningsfas för att komma in i filmen, dålig för att jag var irriterad på den ruggigt konstiga castingen i förra filmen och den här har samma problem. Att Ricky Jay dessutom spelar samma typ av gubb-roll i båda filmerna gör att jag ett par sekunder här och där faktiskt blandar ihop filmerna en smula i hjärnan.

Konstig casting var det ja. Inte alls lika dålig som i Konspirationen men om man har svårt för Joe Mantegna (vilket jag tenderar att ha har jag märkt) så är det svårt att få några varmare känslor för den här filmen. Han är i bild i princip i varenda scen och han gör antagligen det han ska för lönen men det klickar inte för mig.

Rent manusmässigt är filmen intressant och precis som i förra filmen hade betyget antagligen blivit högre med ”roligare” skådisar i rollistan.

 

 

DOMSLUTET (The Verdict – 1982)

Sådärja, NU snackar vi! Nu gav jag upp David Mamets originalhistorier och egenhändigt regisserande och förflyttade mig till en film där han skrivit manus baserad på en roman och lämnat regissörsstolen till en annan gammal räv, Sidney Lumet.

Sidney Lumet, regissören bakom 12 angry men, Serpico, Network och Dog Day Afternoon, vem skulle kunde göra en konspiratorisk rättegångsdrama som denna bättre än honom? Mamets manus är långsamt men tajt, dialogen är välskriven, karaktärerna tydliga och framförallt, castingen är enastående i denna film! Det är Paul Newman som spelar den försupne och kämpande försvarsadvokaten Frank Galvin som envist vägrar gå med på en förlikning när en kvinna felbehandlats vid en förlossning och nu ligger som en grönsak i sjukhussängen.

Alla är emot honom. Alla. Frågan är varför alla är så panikslaget sugna på denna förlikning, så sugna att Galvin sitter med en check på 210000 dollar i handen men ändå går på magkänslan och tackar nej. Det ligger en hund begraven.

Charlotte Rampling spelar den kvinnliga huvudkaraktären, Galvins kärleksintresse och det har aldrig slagit mig förut men nu gör det det: dom skulle kunna vara syskon! Sätt på Paul Newman en centréfärgad peruk och vips där har vi Charlotte Rampling!

Domslutet är urtypen av en såndär 70-talsfilm (nåja, den är på gränsen, den är från 1982) som går in på djupet och behandlar en fråga som i nutid kanske skulle klassas som larv. Det känns som om moral och etik låg högre upp på viktighetsbordet då än nu och för att se en film och göra den rättvisa måste man kanske titta på den ur ett tidstypiskt perspektiv. Erin Brokovich kom 2000 och det är den film jag tycker kommer närmast om jag ska jämföra grundteser men samtidig är det en helt annan typ av film. Den är mycket glättigare. Domslutet är härligt 70-talsdyster med mörka trämöbler, dova höstkappor, med skum belysning, med brunklädda män i en rättegångssal, med maktmissbrukare på alla stolar och filmen unnar sig att ta tid. En speltid på 129 minuter, hade den gjorts idag hade den varit 92.

Jag gillar det här! Jag gillar Paul Newman och jag gillar känslan. Det är antagligen inte David Mamets förtjänst att den här filmen blev så pass bra men what the heck, jag gillar honom ändå. Jag känner mig lite glad och bjussig nu!

 

Nu är jag jättenyfiken på vad mina filmspanarkompisar klurat ut för konspiratoriska blogginlägg dagen till ära. Klicka på bloggarnas namn för att läsa vidare.

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fredrik on film

Filmitch

Har du inte sett den (pod)

The Nerd Bird

Mackans film

Jojjenito

The Velvet Café

Flmr

Absurd Cinema

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat

ANGEL HEART

Ibland räcker det att höra tonerna från en 80-tals sax sen är filmen hemma.

Angel Heart har förtexterna från himmelriket om man gillar 80-talsfilm. En svart bakgrund med texten MARIO KASSAR and ANDREW VAJNA får handsvetten att krypa fram en smula hos mig då det är namn som är förknippade med mängder av Stallonefilmer. Sen ser jag regissören Alan Parkers namn och blir glad. Sen minns jag Mickey Rourke innan han betalade för att vanställa ansiktet och Cosby-Lisa Bonet är ju med och en tokslemmig Robert DeNiro med långa välmanikyrerade naglar.

Lägger man till en rätt suggestiv känsla, en svårgreppbar historia, det är sotsvart och blodigt med privatdetektiv Harry Angel (Rourke) i fokus som knallar runt på gatorna i 50-talets New York i bruna loafers och grå långkappa på jakt efter Johnny Favourite, en man som figurerar både här och där men som ingen vet hur han ser ut.

Filmen bjussar på en mixtallrik av gangsterfilm, konspirationsfunderingar, kroppar, sex och död. Jag har svårt att motstå filmen och jag minns än idag när jag såg den första gången, var och med vem. Ändå minns jag inte hur den slutar, jag minns inte specifika scener, jag minns bara känslan, den mörka, jobbiga.

Alan Parker har seglat upp som en liten otippad tycka-väldigt-mycket-om-regissör sen jag såg om Mississippi Brinner och det retar mig att han inte gjort en endaste film på tio år nu. Den senaste var The life of David Gale och den kom 2003. Att Mickey Rourke sedan några år är tillbaka i gammal god form (dock lite fulare) gör mig däremot glad. Han är toppen, precis som filmen.

Publicerat

THE DUCHESS

Som sagt, det går att lära gamla hundar att sitta – åtminstone litegrann.

Efter min nyfunna betuttning i Ralph Fiennes och mitt svala okejande av Keira Knightley tog jag min karta, kompass och pannlampa och fann The Duchess, ännu ett påkostat passionerat kostymdrama.

Kärlekshistorien om prinsessan Diana och prins Charles känner dom flesta till alltför väl. Hon var omtyckt och beundrad av ett helt folk, av alla utom sin äkta make. The Duchess handlar om en avlägsen släkting till Diana, nämligen Georgiana Spencer (Knightley) som gifter sig med den svinrike men groteskt otrevlige hertigen av Devonshire (Fiennes). Man kan lugnt säga att deras historia går igen i mycket av Lady Di och prins Charles liv och säkerligen i många andra brittiska aristokraters. Fan, det är inget trevligt. Ett sånt jävla patriarkat, fy tusan så illa kvinnorna blir behandlade (och tillåter sig själva bli behandlade i en del fall). The Duchess utspelar sig på 1700-talet men ibland känns det som om tiden stått still.

Det kändes lite härligt att börja titta på filmen, efter ett tag kändes det lite mindre härligt och sen lite svalt.  Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att det redan tidigt skrivs på näsan att den där hertigen är ett as och sen är han ett as och ett as igen. Jaaaa, vi vet, liksom. Och Georgiana är ett 17-årig naiv tonåring när hon gifter sig med sin hertig och även om hon växer upp och byter peruk så blir hon inte vuxnare bara med ledsen och bitter.

Filmens stora behållning är Hayley Atwell som hertigens älskarinna Bess och Dominic Cooper som Charles Grey, mannen Georgina förälskar sig i. Jag tycker väldigt mycket om dom båda men kanske inte filmen så mycket.

Publicerat

Fredagsfemman # 30

5. Kolbjörn Skarsgård

Det är bara att vänja sig. Det nyaste barnet i Stellan Skarsgårds barnaskara (sju pojkar och en flicka) har fått namnet Kolbjörn. Stort av Stellans brittiska fru Megan att gå med på detta men då knatten ska kallas för Kol antar jag att dom inte lär uttala det som kål utan cool.

 

 

4. Charlotte Rampling

Charlotte Rampling är en såndär skådespelare som liksom alltid funnits men som alltid får för lite cred för det hon gör. På senare tid har jag sett henne i Melancholia och Never let me go men hon hade faktiskt en roll i TV-serien The Avengers redan 1967 och däremellan har hon gjort närmare hundra filmer. Den senaste heter Jag, Anna och har biopremiär idag.

 

3. Kvarteret Skatan

Äntligen finns Kvarteret Skatan reser till Laholm på DVD! Väntan har varit lång och svår men nu finns den. Rolig film det där, det kommer att ses ofta och gärna härhemma. Finns även på både Headweb och Voddler.

 

2. Victoria Salong 5

Jag har aldrig förstått det här med att betala fullpris för en biobiljett och sen tvingas se den i en cigarrlåda, inte när det finns gigantiska salonger där ljudet bara dundrar och närbilder som blir otäckt nära alldeles bredvid. Det tog över trettio år av biobesökande innan jag fattade grejen med små biosalonger, att det i sina bästa stunder är som att sitta hemma hos någon och titta på film och att det är lättare att få ihop en kompisgäng till en biosalong än till någons vardagsrum. Victoria på Götgatan är ett vattenhål för småsalongsmys, Salong 5 är fantastisk och Salong 7 är mycket god tvåa.

 

1. Glädjen med att ha halvstora filmintresserade barn

Att vara förälder innebär att det är en del år som går då filmfokus ligger på ”höjdare” som Svamp-Bob Fyrkant, Tigers film och Barnkanalens tecknade utbud. Det är lätt att drabbas av panik och känna att det inte är en period utan något konstant som kommer fortgå till tidens ände. Så är det inte. Tiden går fort. Schwiiiip sa det och nu är det jag som får tjata på att vi ska se animerad film ibland (Happy Feet 2, hallåååå!!). Men det bästa av allt är kvällarna då dom själva får välja film och dom väljer nåt som JAG vill se fast dom inte vet innan vad JAG vill se, vi tycker liksom lika. Det är fantastiskt när filmsmaken går omlott och åldersskillnaden på tjugofem år inte märks av alls. Om det fanns en mätare jag kunde koppla till hjärtat som mäter glädje så skulle den slå i botten dessa kvällar. Älskade barn, ni är så jävla bra!

 

Publicerat

HENNES ENVISA HJÄRTA

Det händer ibland att en skådespelares namn – enkom – får mig att hyra en film.

Filmen Angel (eller Hennes envisa hjärta som den heter på svenska) hade absolut ingenting som lockade mig, ingenting mer än Michael Fassbender på rollistan och nu när jag har sett filmen kan jag med en smula bitterhet i rösten säga att inte ens Mr Fassbender kan rädda en helt genomrutten produktion. Han glimrar, varje scen han ingår i står ut och blir något speciellt men för övrigt är detta en film för okritiska dagisbarn med felslipade glasögon.

Angel Deverell (Romola Garai) är en egensinnig tonåring som hellre sitter uppe på kammaren och skriver på sin bok än gör någonting annat. Utan inspiration utifrån skriver hon en hittipåroman som får förläggaren Théo (Sam Neill) att misstänka att hon är antingen en gammal dam eller en 50-årig flintskallig man och utan att veta vilket vill han publicera boken.

Angel blir en firad författarinna, pengarna rullar in, hon köper ett slott, skaffar sig tjänarinnor och fortsätter vara precis så jobbig, ocharmig och svåromtyckt som hon var innan. Jag har bara så jäkla svårt att förstå om det är meningen att jag SKA tycka illa om henne eller om jag ska tycka att hon är mångbottnad, spännande och skönt egensinnig. Äsch, skitisamma. Hur som helst så springer hon på konstnären Esmé (Fassbender) som hon ber om ett målat porträtt.

Esmé skrapar på ytan, han vill veta vem Angel är sådär på riktigt och jag är tacksam för hans roll och hjälp för han blir som min förlängda arm i detta filmtittande för jag borde vilja veta vem hon är men hon är så jävla jobbig att jag inte orkar bry mig. Esmé är den intressanta, i alla fall ur min synvinkel.

Filmen kryllar av billiga blue-screen-lösningar, slarviga kulisser, överspel och annat bjäfs men det är samtidigt härligt att se att Michael Fassbender (i alla fall utåt sett) inte verkar göra någon skillnad på sin egen arbetsinsats oavsett vilken film han medverkar i. Han räddar betyget. Utan Fassbender hade det knappt blivit en lugg kvar på den ena betygs-Fiffiluran.

Här finns filmen.

Publicerat

MELANCHOLIA

Vacker klassisk musik. Naturbilder filmade och fotograferade med perfekt konstnärlig precision. Kirsten Dunst är vacker som en ängel när det kommer vita ljussporer från hennes fingrar. Stängde jag av diskmaskinen på jobbet?

Jorden. Vår jord, vår vackra planet, så fint animerad att jag nästan blir rörd och när en annan lite mindre planet kraschar mitt i vår stora fina så ser det ut som röntgenbilderna av mitt öga. Glömde jag att köpa toapapper IGEN? Gjorde jag verkligen det?

En kvinna går på en golfgreen och fötterna åker liksom ner i gräset. Kirsten i bröllopsklänning. Fortfarande lika vacker och fortfarande denna Wagner i bakgrunden. Vad gör egentligen Steven Seagal i den där reklamfilmen för säkerhetsdörrar?

MELANCHOLIA. LARS VON TRIER. Skrivet med svartvita arga versaler. Filmen börjar på riktigt, åtta minuters intro är över och mina tankar vandrar både högt och lågt och jag funderar på det mesta utom filmen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick Tree of life-vibbar av förspelet. Vackert och bajsnödigt är en ganska ovanlig dansk kombo men Lars von Trier lyckas återigen få min sugenhet efter en film förstörd efter bara några minuter. Han är duktig på det. Destroy and build up, det som tog åtta minuter att förgöra krävdes två timmar för att bygga upp.

Anledningen till att jag sitter uppkrupen alldeles ensam i soffan med ett lass oförskämt goda pannkakor med grädde och hjortronsylt och just den här filmen i DVD-spelaren stavas inte Alexander Skarsgård eller mediahype eller von Trier eller jag-gillar-Kirsten-Dunst-och-vill-se-allt-med-henne. Nixpix, det stavas Royale with cheese. Nu tänker jag inte på den franska hamburgaren utan på en filmblogg som med jämna (men senaste tiden tyvärr rätt ojämna) mellanrum får ur sig en recension som gör mig fruktansvärt nyfiken på att se filmen i fråga. Ända sedan jag läste hans recension av Melancholia har jag fattat att jag inte borde vara så jävla motvallskärring utan bara ge efter och se den, strunta i mina farhågor och helt enkelt bara låta von Trier filmnjuta mig full. Så jag öppnar mina sinnen för von Trier och min pannkakstårta, vad annat kan jag göra?

Justine (Kirsten Dunst) ska gifta sig med Michael (Alexander Skarsgård). Bröllopet hålls på en tjusig gård och det är Justines systers man (Kiefer Sutherland) som bekostar kalset. Systern Claire (Charlotte Gainsbourg) försöker mest få familjen att fungera. En skenande planet, Melancholia, är på väg mot jorden men vetenskapsmännen har beräknat att planeten inte ska krocka med Jorden men både Justine och Claire tror annorlunda. Justine hamnar i en depression och Claire toksurfar efter info om när/var/hur detta ska ske. Domedagen närmar sig obevekligt och hur vi reagerar på detta kan vi aldrig veta, inte förrän det är dags och dags är det i von Triers värld.

Filmen är uppdelad i två delar där den första handlar om Justine och det flådiga bröllopet och det andra om Claire. Historien tickar på, sävligt och grävande, finstämt och enerverande och jag kämpar ibland både mot sömngruset i ögonen och viljan att snabbspola men jag gör det inte, jag tittar, jag står ut och till slut får jag valuta för tålamodet. Det är som att lära sitt barn simma eller cykla eller 7:ans multiplikationstabell. Jag tragglar och tragglar och det ser inte ut att finnas en ljusning men så kommer den som en otippad soluppgång mot ett nytvättat fönster och det bildas ett litet spektrum av färger och jag märker det ofattbara – jag kan se ut!

Melancholia är en extremt vacker film. Den är så vacker så vacker att varje scen skulle göra sig som en tavla. Jag gillar speciellt ljudet av ”bakgrundsåska” som gör att jag förstår att planeten hela tiden närmar sig även när jag inte ser den i bild. Melancholia är en komplex film eftersom den handlar om det allra största och i samma stund om det allra minsta. Den handlar om den lilla människans psyke gentemot den stora planeten massa, om den lilla människans förmåga att laga det närmast trasiga och den stora planetens omedvetna intention att förstöra precis allt.

Jag kan inte säga att jag förstår allt för det gör jag inte. Jag kan heller inte säga att jag blev särskilt engagerad eller känslomässigt involverad i någon av karaktärerna men jag vet hur det känns att ha dödsångest och att vara livrädd för sånt jag inte kan påverka. Således är den sista halvtimmen precis i min smak. Då vaknar jag, då klappar hjärtat, då vattnas ögonen och hade inte pannkakorna varit slut hade jag tröstätit ett par stycken.

Det här är en ojämn film med ett mycket starkare slut än början. Smart gjort av von Trier då det är slutet man minns, typ resten av livet i det här fallet.

Filmen som helhet:

Sista halvtimmen:

Publicerat

NEVER LET ME GO

Kathy, Ruth och Tommy går på en engelsk internatskola. Det är en sluten värld där mörka hotfulla historier lärs ut som sanningar och där fritt tänkande inte är något som direkt premieras.

Klassen får en ny ”beskyddare”, en lärarinna som öppnar deras ögon och talar om varför dom egentligen befinner sig på skolan. Självklart blir hon bortplockad, tystad, ivägskickad.

Nej, Never let me go är ingen ny Döda poeters sällskap om du tänkte den tanken. Lärarinnan i fråga är inte viktig som person, den stora frågan i den här berättelsen är vad den handlar om i grund och botten. Är det en kärlekshistoria? Ja. Är det ett mångfacetterat drama? Ja. Är det något så annorlunda som en science fiction-film i engelsk landsbygdsmiljö? Ja, faktiskt och just därför tänker jag inte droppa så mycket som en milliliter spoilervätska i den här recensionen för jag tycker du ska se filmen utan att veta för mycket.

Vad gäller skådespelarna så är Kiera Knightley som den vuxna Ruth precis lika rutten som hon brukar vara. Jag försöker-försöker-försöööööker tänka bort det, fokusera på annat, sluta med den där jävla klådan som infinner sig så fort hon är i bild, men det är så ruskigt svårt.

Carey Mulligan å andra sidan är den vuxna Kathy och hon är precis så bra som hon alltid är. Hon har en fantastiskt fin berättarröst som jag gärna hört mer av som en guide genom historien och en unik närvaro i varenda scen. Andrew Garfield – nya Spider-man – spelar Tommy och han verkar ha gjort någonting rätt med tanke på att han även var med i The social network men jag har ännu inte riktigt fnulat ut exakt vad. Han ser mest ganska…dum…ut.

Jag undrar om Kiera Knightley är castad för att tillföra någon form av högaristokratiska Jane Austen-vibbar över filmen, det kan vara så. Filmen är baserad på Kazuo Ishiguros bok med samma namn, Ishiguro som även skrivit Återstoden av dagen vilket för mig gör den här filmen bra mycket intressantare än om den baserats på något skrivet av Austen herself.

Never let me go är en bra film som hade varit så väldigt mycket bättre om någon hade sparkat det där Kiera-helvetet ner i botten på en återvinningscontainer märkt ”deponi” och sen tömt den upp och ner på nåt sopberg i obygden. Det retar mig. Det retar mig så fruktansvärt mycket att jag känner såhär och inte kan se bortom det för filmen förtjänar ett bättre betyg än jag kan ge den. Jag vet det. Men det går bara inte. Hon är värre för den här filmen än om Ove Sundberg kraschat min senaste Singstarfest.

Äsch, vad fan, FUCK KIERA! Nu har det gått några dagar sen jag såg filmen och skrev recensionen och filmen släpper inte, klumpen i magen går inte bort. Jag kan inte dissa ett helt fotbollslag på grund av en malplacerad back hur fel människa på fel plats det än är. Never let me go ÄR en fyra. Minst en fyra.