Det finns mycket jag vill säga om den här filmen men jag vet inte om så värst mycket av det är bra. Jag är kanske överkänslig, vad vet jag, men det här med Det Manliga Geniet står mig så långt upp i halsen att det retar gomseglet.
En medelålders (plus) man, småtjock, rätt ful, rödmosig i ansiktet, butter, bitter, klädsmak som en hemlös och verkar i princip knappt klara av att sköta om sig själv är alltså Mästaren Simon Brahe (Søren Malling), Den Store Framgångsrike Konstnären. Han bor i det mest fantastiska hus/studio, han har en vacker fru, en härlig ung älskarinna, han bjuder till excentriska middagar med kreativt folk som dricker lådvis med rödvin och han avslutar middagen med sexuella övningar på det överdukade bastanta träbordet med älskarinnan som vägrar släppa ciggen och stönar högt. Han är En Stor Älskare också alltså. Uppknäppt skjorta så det vita brösthåret tittar fram. Såklart.
Mannen, Myten, Legenden Simon Brahe. Att hans assistent Darling (Ane Dahl Torp) känner sig tvingad att be om ursäkt för hans beteende när den vuxne sonen Casper (Jakob Oftebro) kommer och hälsar på känns så ofräscht att jag vill spy. Casper är också konstnär. Han visar sig vara den världsberömda street-art-artisten The Ghost och pappa Simon har svårt att hantera honom på alla sätt som går.
Den här filmen är alltså skriven och regisserad av danskan Charlotte Sieling. Producerad 2017. En nutid som känns så jävla DÅ. Det här är en film som aldrig hade blivit gjord i Sverige med svenska pengar, i alla fall inte nu. Det här är en film som luktar malmedel och en story som var intressant när Manliga Genier fortfarande var inne. Typ alla år före 2017 alltså. Bortsett från detta är det inget större fel på skådespelarnas insatser eller produktionsvärdet i stort. Jag känner bara ”but whyyyyyy????” när jag ser den.
Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.
