Att fira jul i New York är något alldeles extra. Jag har gjort det en gång i mitt liv och det minnet sitter kvar i både hjärtat och hjärnan.
Man har ju sett det så många gånger på film, julskyltningarna, alla blinkande lampor och perfekt pyntade granar, skridskoåkarna på Rockefeller Center och stressade citymänniskor med överdimensionerade papperspåsar (med tvinnade handtag) som baxar in sig i gula taxibilar. Jag vet inte om det finns en plats på jorden som symboliserar JUL mer än New York, ja det ska väl vara jultomtens verkstad på Nordpolen då men dit är ju svårt att åka.
Men hur mycket julstämning staden New York än bjussar på på ytan så bor det (ju) helt vanliga människor där, människor som på sina egna vis kämpar för att få ihop en jul värd att fira. Det är några av dessa vi får lära känna i den här filmen. Den ensamma medelålders kvinnan Rose (Susan Sarandon) som skött sin sjuka mamma i tio års tid och aldrig unnat sig att fokusera på sig själv och polisen Mike (Paul Walker) som älskar den eldiga Nina (Penelope Cruz) och som träffar på en skum servitör på ett café (Alan Arkin) som verkar känna honom rätt bra.
Människor passerar revy, karaktärer som i film brukar benämnas som biroller men som i verkliga livet kan vara nog så viktiga, för att inte säga enormt viktiga. Det händer saker, på pappret små saker, men alla små saker är inte bagateller. Jag tror att det är dom små händelserna i livet som verkligen spelar roll. Händelser man kanske inte tänker på just när dom sker men som åratal efteråt gör skillnad i hur man tänker, känner och är.
Att fira jul i New York var en stor sak för mig. Att sitta på ett litet snabbmatställe vid Times Square och äta en stor tomatsåskladdig köttbulle samtidigt som jag visste att alla hemma i Sverige tittade på Kalle var en liten sak. Då. Nu minns jag smaken av köttbullen som om det var igår. Jag minns julsångerna som spelades på radion, jag minns känslan av den svarta fleecetröjan mot huden, tröjan jag letade efter i tusen affärer då min resväska flugit till en annan stad och jag frös. Jag minns att jag trots allt det fina längtade hem men inte förstod varför. Nu förstår jag.
Jul för mig är skinkmacka med alldeles för stark senap, senap som letar sig upp i näsan och nästan svider. Jul för mig är iskall julmust. Jul för mig är hemmagjord vitchokladochlimetryffel som aldrig stelnar. Jul för mig är en minnesbank av alla jular som varit, alla jag firat med, alla julpyntade hem jag befunnit mig i, julklappar jag fått och gett, dofter, smaker och – förstås – timmen med Kalle Anka.
Det finns kanske en ängel i New York men jag tror det finns änglar på många ställen, det gäller bara att titta noga. Och tror du inte på änglar kanske du i alla fall kan tro på en mysig film med flera skådespelare som presterar sitt allra yttersta. Paul Walker till exempel. Penelope Cruz till exempel. Susan Sarandon till exempel. Alan Arkin till exempel. Lysande alla fyra! Och bara timmar kvar nu till årets mest sönderplanerade och förväntansfulla dag.
