Etikett: Cher

Publicerat

TEA WITH MUSSOLINI

Efter att ha tillbringat en lagom lång filmstund med dom fyra adlade brittiska skådespelerskorna i Nothing like a Dame har jag haft ett trevligt sug efter att se mer av dom – och gärna tillsammans. Hotel Marigold hade jag sett, uppföljaren också men hux flux mindes jag en film från 2004 som hette Lavendelflickorna. Där teamade Maggie Smith upp med Judi Dench och jag började leta febrilt, till ingen nytta alls. Filmen gick helt enkelt inte att få tag i på laglig väg.

Men skam den som ger sig, ibland får man helt enkelt hjälp på traven från nåt som i brist på bättre ord kan kallas ödet. Det dök nämligen upp en ÄNNU bättre film i sammanhanget! I Tea with Mussolini får man faktiskt se tre av fyra dames i samma film: Maggie Smith, Judi Dench OCH Joan Plowright. Klart jag tryckte på hyr på Itunes utan att tänka efter två gånger.

Filmen handlar om lille föräldralöse Luca som äter stekt ägg med ett leende som om det vore den lyxigaste av måltid. Han uppfostras och tas om hand av ett gäng brittiska och amerikanska överklassdamer i Florens före och under andra världskriget. Damerna kallas Scorpioni och det dom har gemensamt är kärleken till Italien och den italienska kulturen, ändå träffas dom varje eftermiddag för att dricka te.

Läget för dessa utländska kvinnor blir allt osäkrare och landets diktator Benito Mussolinis ande överskuggar det mesta. Fascisterna vandaliserar stället dom möts på för sina möten och Lady Hester (Maggie Smith) som är änka efter Storbrittaniens förre ambassadör i Italien har höga tankar om Mussolini och bjuder in sig själv till honom på te för att försöka få klarhet i saker och ting. Han garanterar att dom brittiska damerna kan känna sig helt säkra men….givetvis är det inte sant. Såklart ljög han, gubbjäveln.

Den här delvis självbiografiska filmen är regisserad av Franco Zeffirelli vars namn åtminstone jag mest känner igen som en del av förtexterna till miniserien Jesus från Nazareth från 1977. Han har blivit Oscarsnominerad för Bästa regi två gånger under sin karriär, 1968 för Romeo och Julia och 1983 för La traviata och även regisserat klassiker som Så tuktas en argbigga (1967), Endless love (med Brooke Shields, 1981) och Jane Eyre (1996).

Jag tycker dock inte att det här är Herr Zeffirellis film, det är damernas. Det är Joan Plowrights varma pliriga ögon, det är Chers närvaro, det är Judi Denchs bohemiska kulturtant och framförallt – FRAMFÖRALLT – Maggie Smith som fullkomligt briljerar i varenda scen hon är med i. Det blev en BAFTA-vinst för hennes insats och för mig är det totalt orimligt att det inte blev en Oscar också (nej hon var inte ens nominerad). Vilken underbart härlig bitsk kvinna hon är!!

Här får man höra Judi Dench säga meningar som ”Jag har värmt händerna framför Botticellis och Michelangelos eldar” och Maggie Smith brister ut i ”Titta, TITTA! Se vilken vidrig amerikansk skapelse de har gett till barnet. Knickerbocker glory! Otroligt. De gör till och med glass vulgärt!” och jag sitter och ler. Ja faktiskt, jag ler.

Filmen i sig är kanske inte min kopp te (häpp!) på pappret men den BLIR min kopp te. Det är mysigt mitt i allt elände. För hur mycket dessa kvinnor än ser sig acklimatiserade till det italienska samhället ser fascisterna dom som invandrande inkräktare och därmed lägre stående varelser. Ett politiskt klimat vars vindar blåser även här en sisådär 80 år senare. På så sätt är Tea with Mussolini betydligt mer aktuell än den borde vara.

Publicerat

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN

Okej. För att ta det från början. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla första Mamma Mia lika mycket som jag gjorde. Första tjugo kändes mest som dålig karaoke och jag har inget nära förhållande till ABBA och deras musik så jag var liksom…skeptisk. När filmen sen var slut var jag i det närmaste golvad. Golvad av positiv energi och känslor. Galet va? Spooky nästan. Men filmen lyckades ta mig till en värld som jag fattar inte finns men som jag gillade att vara i. Jag ville vara en Dancing Queen på bryggan, jag ville sjunga Slipping through my fingers till min dotter och framförallt ville jag ha tre pappor som var som Harry (Colin Firth), Sam (Perce Brosnan) och Bill (Stellan Skarsgård). Lyllos Sophie (Amanda Seyfried)!

Hur mycket jag än gillade Mamma Mia när den kom 2008 så har jag inte haft en enda tanke på att det behövs en uppföljare. Peppen på Mamma Mia Here we go again har därför inte varit så stor från mitt håll och inte blev den starkare när jag såg trailern som var och är rent bedrövlig. Hur som helst, det är klart jag tassade iväg och såg filmen. Och det är klart att jag hade läst recensioner. Det gick inte att undgå att höra hejaropen och applåderna, att folk som sett den var som tossiga för att den var SÅ BRA.

Så det är klart jag var inställd på att jag skulle gilla filmen, därför blev jag förvånad när jag satt där och minuterna gick och det kröp i kroppen. Alltså, såååå lökigt! Usla versioner av låtarna, överspel. Återigen kom känslan av att det är dålig karaoke jag sitter och tittar på, att det här verkligen inte är en bra gjord film. MEN, det är som att filmjäkeln återigen har en liten liten glasskopa och med den gröper den sig in i min kropp och sen sitter jag där med tårar på kinden och ler som en tok och känner mig helt jävla ABBA-frälst.

Sophie (Seyfried) har vuxnat på sig, mamma Donna (Meryl Streep) har dött och Sophie har renoverat det grekiska hotellet till hennes ära. Hon har inga andra planer än att stanna på ön men killen hon skulle gifta sig med i förra filmen, Sky (Dominic Cooper), är inte lika säker på att det är det han vill. Dom gör slut, Sophie blir hjärtekrossad men det är en invigning som ska genomföras, en pappa är på plats (Brosnan) och den grekiske ”platschefen” (Andy Garcia) gör sitt bästa för att logistiken ska funka.

Detta är själva upptakten till en film som i många stycken faktiskt ÄR bättre än originalet. Storymässigt tycker jag att dom fått till det riktigt klämkäckt faktiskt, speciellt med återblickarna med Donna (Lily James) och männen som blev ”papporna”.

Amanda Seyfried sjunger fint men annars är hon filmens svagaste kort, ingen av papporna kan sjunga alls men är ändå charmigast, Lily James är som ett sprudlande kärnkraftverk och Andy Garcia är som alltid härlig. Cher ser ut som om hon är gjord av sminkad kexchoklad och Christine Baranski skulle man vilja ha som partypolare. Det är helt enkelt ett mysigt gäng man får hänga med och två timmar gick så HIMLA fort.

Direkt när filmen var slut kände jag att den var uppe på samma betyg som ettan och nosade men då jag ”slapp” fulgråta den här gången tänkte jag att en trea blir ett alldeles lagom betyg. Men, efter någon dag eller två vill jag inget annat än att SE OM FILMEN. Hela tiden! Och då är det ingen trea banne mig! Hej fyran! Den här filmen ÄR lika bra som ettan. Minst!

Jag såg filmen i Salong 1 på Filmstaden Linköping och det kan ha varit den gråaste och tristaste biograf jag någonsin befunnit mig i. I alla fall om man ser till foajen. Salongen i sig var okej, man satt liksom lågt ner i fåtöljerna och det var mysigt. Bra ljud och bild för övrigt. Inget ”biljud” från publiken annat än nynnande till sånger samt snyftande och sånt gillar man ju.

PS. När jag kom hem hade jag såg craving efter att se om filmen att jag köpte första filmen på Itunes och såg om den istället. Hur DET gick får du läsa om imorgon. DS.

Publicerat

MISSTÄNKT

Snart är det dags att lista favoritfilmerna från 1987 och som av en händelse såg jag om en av filmerna från det året, dagens film, Misstänkt.

Thrillers från 80-talet var ofta något alldeles extra. Dom var något som thrillers inte alltid är nuförtiden: dvs spännande. Rättegångsthrillers speciellt. Även den enklaste av historia hade någon form av smart twist. Men ibland vet jag inte riktigt om filmerna faktiskt var kluriga och spännande eller om det var jag som bara var…ung…när jag såg dom. Så nu har jag sett om en av alla filmer jag minns som sjukt spännande bara för att komma fram till att ja….den funkar bra fortfarande.

Jag förvånas ofta över hur extremt stabil Cher är som skådis. Hon må se lite underlig ut men hon levererar. Alltid. Här spelar hon advokaten Kathleen Riley som är satt att försvara en hemlös stum man (Liam Neeson) som är åtalad för ett brutalt mord på en kvinna. Eddie Sanger (Dennis Quaid) sitter motvilligt i juryn men han känner på sig att allt inte står rätt till och börjar leka privatdetektiv på fritiden samtidigt som det är väldans olagligt för en försvarsadvokat att ha något som helst samröre med juryns medlemmar, vilket då Kathleen har – med Eddie. Upplagt för spänning med andra ord.

Jorå, det här är en fullkomligt habil film, det finns faktiskt inte mycket att klaga på. Frasiers pappa spelar domare, bara en sån sak.

Om den lyckas ta sig in på 1987-listan eller inte kommer märkas på söndag.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: MASK (1985)

.

.

.

Mask var en av dom första filmerna jag spikade till detta tema. Det var väldigt många år sedan jag såg den, DVD:n stod på hyllan och samlade damm och jag tyckte väldigt mycket om den när jag var ”liten”.

Så började jag titta på filmerna jag valt ut, jag såg 80-talsfilm på 80-talsfilm på 80-talsfilm, betade av årtal efter årtal och Mask liksom tittade ner på mig från sin plats mellan Mary Poppins och Matrix.

Jag började hitta på bortförklaringar för mig själv, jag var för pigg, för trött, jag vill se nåt med action, nåt läskigt, nåt jag inte redan sett, nåt roligt, nåt med Rob Lowe, nåt dansant, nåt med benvärmare, nåt romantiskt, nåt annat, nåt som inte var en ganska sorglig verklighetsbaserad historia om en tonåring vid namn Rocky Dennis som lider av en ovanlig form av skelettsjukdom  – craniodiaphyseal dysplasia – som innebär att kalcium toklagras i kraniet och att huvudet växer tämligen onormalt. Sjukdomen kallas även Lejonsjukan då ansiktet får formen av ett lejon, eller som att han har en… mask.

Jag förstår ju varför jag drog mig för att se om den här filmen. Den är jättebra men den är samtidigt jättejobbig. Jag blir upprörd och jag blir ledsen, samtidigt blir jag glad att Rocky har sin stentuffa mamma Rusty (Cher) och ett helt motorcykelgäng av kompisar bakom ryggen. Och så Gar, mammas nygamla haff som spelas så det sprakar om det av Sam Elliott. Rocky själv spelas med den äran av Eric Stoltz, en duktig skådespelare som tyvärr verkar ha fastnat i TV-serie-biroller-träsket.

Sist jag såg den här filmen hade jag inga barn, då kunde jag se filmen tämligen objektivt, ja, som ”bara en film”. Nu går det inte. Jag har väldigt lätt att sätta mig in i mammans situation, hopplösheten, paniken, sorgen, ensamheten och samtidigt finns den där, den där otvivelaktiga kärleken till sitt barn som en varm vetekudde runt allt det jobbiga.

Mask är en väldigt sevärd film och den har åldrats fint. Jag är glad att jag till slut såg om den.

Den här filmen är en del i temat Back to the 80´s, den tredje och sista för idag. Nästa tisdag tar jag tempen på tre filmer från 1986.

Publicerat

Fredagsfemman #126

5. Turistpremiären

Först pratades det om att Ruben Östlunds Turist inte skulle få svensk premiär förrän i november och många var vi som anade att vi skulle få se den på Stockholms Filmfestval som är samma månad. Det kändes jobbigt, det är långt till november och filmen blev trots allt en snackis efter att filmen vann Un Certain Regard Award på Cannesfestivalen. Men nu är premiärdatum satt till 15 augusti OCH filmen har dessutom fått SF´s Smultronstället-överstrykningspenna på sig, det är alltså en ”utmärkt film”. Där grävdes en biopubliks-Turist-grav under lavinen minsann.

.

.

.

4. Fan, jag AVSKYR Smultronställetmärkningen

”Se bara utmärkt film”. SF, sitt inte på en pidestal och lek smakpolis och bestäm vad som är ”utmärkt film”. Jag blir så irriterad att jag blir snorig.

.

.

.

3. Cher

Vad tycker du om Cher som skådespelare? Jag tycker om. Jag förstår dock inte riktigt varför men jag har tänkt en hel del på henne dom senaste dagarna. Men vissa saker ska man kanske inte analysera, vissa saker kanske bara ska få vara. Hej Cher! Jag vinkar lite härifrån, tror du också kan behöva en liten vink ibland.

.

.

.

2. Johanna Frändén

Fotbolls-VM tickar på och Johanna Frändén i SVT´s VM-studio sopar banan med alla dom andra. Hon är kunnig, hon är gullig, hon är vettig och jag tänker inte sluta tjata, jag vill att hon ska starta en egen podcast NU!

.

.

.

1. Tom Cruise

Jag vet att det finns dom som tror att Tom Cruise ”bara” är den action-Tom man ser nuförtiden i filmer som Mission Impossible, Oblivion, Edge of tomorrow och Jack Reacher. En dag som idag skulle jag vilja tipsa om en film Tom Cruise gjorde för hela 25 år sedan: Född den fjärde juli. Den är regisserad av Oliver Stone och den gav Tompa en Oscarsnominering för Bästa manliga huvudroll. Tyvärr vann han inte men det är fjärde juli idag och det har ingenting med varandra att göra alls men ska man se den här filmen kan man ju alltid göra det idag. Eller se kvartsfinaler i fotbolls-VM.

.

.

Publicerat

Veckans Sarandon: HÄXORNA I EASTWICK

Den allra första filmen i temat om Susan Sarandon måste självklart bli filmen som fick upp mina ögon för henne.

Häxorna i Eastwick var EN STORFILM när den kom 1987. Jack Nicholson var mannen på allas läppar och dom tre byhålehäxorna som gestaltades av Cher, Michelle Pfeiffer och nämnda Susan var bland det häftigaste av kvinnligt kön som gick att se på en biograf (med kläder på).

Vad händer när Djävulen kommer till byn? Vad händer med tre uttråkade kvinnor, en som är nyskild och barnlös och lever för sin cello (Sarandon), en änka som lever på att skulptera små tjocka kvinnor i lera (Cher) och en hyperfertil snygging som just blivit lämnad av sin man och nu är ensamstående med sina sex barn som ser ut att vara ungefär lika gamla (Pfeiffer)? Självklart kommer den vivida, levnadsglade och obotligt kåte Daryl Van Horne (Nicholson) till undsättning och givetvis vänder han upp och ner på kvinnornas liv – och hela byn.

En av byns kvinnor, Felicia, spelas av Veronica Cartwright som förtjänar stående ovationer för sin insats i den här filmen. Hon blir ganska naturligt inte satt i första rummet, inte med den här ensemblen och inte annars heller då hon inte hör till Hollywoods mest fotogeniska men vad gäller acting skills slår hon dom flesta på fingrarna.

Jag har sett Häxorna i Eastwick många många gånger (och en gång som musikal i London med Peter Jöback i en av rollerna) men nu var det några år sedan. Det är med en liten ledsam tår i ögonvrån som jag känner att den inte åldrats så snyggt. Det jag förr tyckte var stor skådespelartalang hos Jack Nicholson känns nu som ocharmigt överspel och det förvånade mig. Fast det är fortfarande en underhållande film även om den inte håller i knappa två timmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2011:

 

 

 

 

Här finns filmen.