Jag såg trailern till Child 44 och förstod inte mycket. Amerikanska, brittiska och svenska skådespelare som spelar ryssar som pratar engelska med rysk brytning. Det kändes rätt lökigt faktiskt och vad filmen egentligen handlade om kändes rätt luddigt nedkortat på två minuter.
När jag läste lite mer om filmen kände jag hela tiden varför just denna film? Vem tycker att den behöver se dagens ljus? Dessutom är det den svenske regissören Daniel Espinosa bakom spakarna, har han verkligen valt detta själv eller är han typ…tvingad?
Så det var med mild skepticism inbakad i en skön känsla att få se Tom Hardy på vita duken igen som jag satte mig i den halvlilla salong nummer 9 på Filmstaden Sergel igår eftermiddag. Det var precis fullsatt och jag hade strategiskt valt en plats längst bak med en pelare på ena sidan. Pelare äter som bekant inte snacks och lajjar mig veterligen mycket sällan med mobiltelefoner.
När filmen är slut två timmar och sjutton minuter senare tittar jag mig omkring och ler. Vilken visning! Vilken exemplarisk publik! Vilken film! Inte ett pip från någon, inte ett knaster, inte ett prassel, inte tillstymmelse till sörpel och inte en enda upplyst mobilskärm som störde. Alla var vi helt inne i filmen och DET om något måste väl kunna ses som ett fint betyg? Daniel Espinosa, om du läser det här, sug i dig! Sånt här får man vara med om i Stockholm var femtonde år eller så!
Jag såg Susanne Biers film Serena häromdagen, en film som utspelar sig i en annan tid på en specifik plats där scenografin och omgivningarna är A och O för att filmen ska fungera. Det mesta med Serena var allt annat än tillfredsställande men det slog mig under visningen av Child 44 vilken otrolig skillnad det gör bara att jag köper konceptet. Jag ÄR i Moskva, jag TROR på att det är 1953, jag KÖPER att skådespelarna pratar engelska med rysk brytning, jag tänker faktiskt inte ens på det efter ett tag. Det funkar.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett Noomi Rapace bättre än här. Lisbeth Salander var kanske en mer spännande rollfigur men där kunde Rapace gömma sig bakom smink, piercingar och kläder, det kan hon inte här. Fares Fares fortsätter att imponera, liksom Joel Kinnaman som knappast har fått någon hjältegloria i den här filmen och Gary Oldman är Gary Oldman, han är stabil, såklart.
MEN, det finns såklart ett stort MEN här, ett MEN som för en gångs skull inte är negativt utan positivt som tusan, ett MEN som gör att filmen lyfter nåt så vansinnigt. Tom Hardy! Snubben är med i princip varenda scen filmen igenom och jag vet inte hur han gör, jag struntar egentligen i hur han gör, jag vet bara ATT han gör nåt som känns banne mig magiskt precis hela tiden. Kroppsspråket, tonen i rösten, ögonen. DÄR är en skådis som har riktigt snälla ögon! Hade inte han varit trovärdig som Leo Demidov hade filmen bombat helt. Nu lyser han.
Jag tycker om att filmen tar god tid på sig att berätta historien. För en gångs skull finns det faktiskt något att berätta som behöver plus två timmars speltid utan att det är utfyllnad av actionscener som inte gör någon jäkel glad.
Och jag vet att jag inte skrivit en rad om handlingen, det tänker jag inte göra heller. Jag tänker att den får du klura ut medans du ser filmen. För jag hoppas att du gör det, ser filmen alltså, för det är den verkligen värd. För det är Tom Hardy värd!
Hittills verkar jag dock vara rätt ensam om att vara recensent och gilla filmen. Den fick en tvåa i Expressen, en överkryssad fyr i GP, en tvåa i Sydsvenskan, en etta av Onyanserat och ja – faktiskt – , en stabil trea på MovieZine och i DN. Men, som sagt, biopubliken igår verkade mer än nöjda.
