Etikett: Chris Cooper

Publicerat

MARRIED LIFE

Om man skulle visa den här filmen för ungdomar som är på väg in i vuxenlivet så tror jag alla skulle spy. Eller bli ledsna. Eller uppgivna. Eller en kombo av alla tre.

Alla vi vuxna som ser filmen kan nog ändå köpa det faktum att gnider man lite på ytan på alla gifta par så hittar hemligheter av alla de slag. Att Married Life är en film som liksom kokat ner alla äktenskapliga problem till en buljongtärning, det är på nåt vänster ganska…behagligt. Behagligt både för att man själv inte är en av personerna i filmen och behagligt för att skådespelarna i filmen gör sitt jobb så hemskt bra.

Chris Cooper är magisk här, fan alltså vad bra han är. Hans fru spelas av Patricia Clarkson och det är alltid en ynnest att se henne agera. Pierce Brosnan och Rachel McAdams har inte riktigt lika mycket att jobba med men dom gör sina roller mycket bra.

Married Life är ett litet sevärt svart otrohetsdrama med en Chris Cooper i absolut högform.

Publicerat

LIVE BY NIGHT

Jag har alltid tyckt att Ben Affleck är en SÅ mycket bättre regissör än han är skådespelare och ingen Batman i världen kan rubba den åsikten även om han VAR och ÄR en MYCKET bra Batman. Kanske den bästa hittills. Ja. Jag sa det. Bara sådär. Och jag tänker inte tvätta vare sig fingertoppar eller tunga med tvål efteråt.

Men nu är han alltså i gasen igen, den bredaxlade Ben och den här gången regisserar han sig själv i huvudrollen OCH han har skrivit manus baserat på Dennis Lehanes roman med samma namn. Lite som vanligt alltså då Affleck gjorde precis samma sak 2007 då Lehanes roman Gone Baby Gone blev film (men då med brorsan Casey i huvudrollen).

Live by night känns som en ganska klassisk gangsterhistoria som utspelar sig 1926 med allt vad det innebär med korrumperade män med för stora kostymer, vapen som låter ”KADOOOOFFF” jättehögt, biljakter i svarta nyvaxade motorfordon och svala brudar som viskar sig hesa.

Sienna Miller, Elle Fanning, Brendan Gleeson, Zoe Saldana, Chris Messina, Titus Welliver, Chris Cooper och nämnde Ben lyckas tillsammans göra detta till en bra berättad historia trots att den här eran på film är mig fullständigt likgiltig. Helt okej alltså, sevärd – men kanske inte ett måste på bio.

Jag såg den här filmen på Stockholm Filmdagar. Klickbara länkar till mina filmbloggarkompisars recensioner finns här när deras inlägg är uppe.
Sofia

 

 

Publicerat

DEMOLITION

Jag tror många kan känna igen sig i känslan att man vill slå sönder om inte alla så väl ALLT runt omkring sig för att man är så jävla frustrerad över nåt. Över livet. Över att det man planerat och trott inte blev som man velat. Över orättvisor, över ödet, över sorg.

I regissören Jean-Marc Vallées förra film Wild var det Reese Witherspoon som försökte räta upp jobbigheter i sitt liv genom att bege sig ut på en vandring alldeles själv. I denna, hans nyaste film, är det Jake Gyllenhaal som har problem i livet och han löser detta på ett helt annat sätt. Han demolerar hela huset.

Som i så många filmer förut är det en trafikolycka som förändrat någons liv och den här gången är det Davids (Gyllenhaal) fru som omkommit och livet blir aldrig mer detsamma. På sjukhuset stoppar han in pengar i en varuautomat men automaten är trasig och han får inte ut den godisbit han betalar för. Han ringer journumret som står på maskinen och får där kontakt med Karen (Naomi Watts), en kvinna som tar kundservice till en helt ny nivå.

Demolition är en film som berör mig. Den berör mig inte på samma djupa sätt som Wild men jag förstår den. Jag köper den. Jag tycker dessutom att Jean-Marc Vallée är en mycket intressant regissör. Tänk bara att han gjort Young Victoria och Dallas Buyers Club – också. På SJU år!

I avsnitt 62 av podcasten Snacka om film pratar jag mer om Demolition.

Publicerat

Stephen King-tisdag: 11.22.63 (2016)

Jag har en god vän som pratat så mycket och skrivit så mycket om Stephen Kings tidsreseroman 11.22.63 att det känns som att jag läst den själv – fast det har jag inte.

Han kallar den ett mästerverk, han kallar den en dröm som inte bleknar. Stora ord. Fina ord. Jag litar dessutom på honom så pass mycket att jag förstår att boken är något alldeles extra till och med för att vara skriven av Stephen King. En tidsresa bakåt i historien, ett par steg genom en speciell garderob leder från nutid med mobiltelefoner och Icona Pop till 1960 med pillerburkshattar och Etta James.

Engelskläraren Jake Epping får denna upptäckt berättad för sig av sin döende vän Al Templeton (Chris Cooper) och Al delar med sig av sina långt gående tankar att försöka förändra historien – radikalt – på det sätt han kan. Genom att till exempel förhindra mordet på John F. Kennedy skulle mycket i världen som vi känner den se annorlunda ut.

Kings roman blev en miniserie som visades på TV i USA tidigare i år, producerad av Warner Bros. Television och den exekutiva producenten J.J Abrams produktionsbolag Bad Robots. Det blev åtta timslånga avsnitt med James Franco i huvudrollen som Jake och Chris Cooper som cancersjuke Al och eftersom jag har vetat ett tag att detta tema var på g och att jag dessutom är mer än lovligt dålig på att läsa böcker var valet ganska lätt: jag hoppade över att läsa boken och gick direkt på serien.

Det gick i ett HUJ kan jag säga, genomtittningen av denna serie. Så SATANS fint gjord! Det var väldigt lätt att sätta sig in i Jakes knepiga situation och flera avsnitt gav mig en rejäl ångestklump i bröstkorgen. Det är nämligen ingen mysryslig historia det här, det är ond bråd död, det är livshistorier som svider, det är en kärlekshistoria som känns dömd att misslyckas, det är val som ska göras som innebär att döda en person för att rädda många fler och samvetskval över detta.

Historien rymmer så himla mycket. Att boken är en tegelsten (om än bladvändare) förstår jag för det är mycket som ska med, innehållet är mastigt, mustigt, fantasieggande och jättesvårt samtidigt och jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i den världen.

James Franco är jättebra i huvudrollen, han har ett tidstypiskt utseende och agerar fullt trovärdigt i alla situationer han hamnar i. En annan skådespelare som stack ut i positiv bemärkelse är George MacKay i rollen som Bill Turcotte. Överlag är det väldigt skönt att dom flesta roller spelas av tämligen okända ansikten, det är bara Franco, Cooper, Josh Duchamel och Sarah Gadon (som spelade en av dom kvinnliga huvudrollerna i Enemy) jag känner igen – alls.

Betygsmässigt är jag betydligt närmare en fullpoängare än en trea och jag känner mig rätt säker på att en omtitt skulle få mig att höja betyget det där lilla snäppet uppåt. MEN, en åtta-timmars-omtitt fixar i alla fall jag inte i en handvändning så det får vänta ett litet tag. Men ATT jag kommer se om serien är jag övertygad om, det är nämligen ett litet mästerverk som jag ser det, i alla fall om man inte läst boken innan.

.

 

 

.

Hallå där! Nästa vecka är det King-tisdag igen! Då med en film som tagit något mindre än åtta timmar att se.

.

Publicerat

THE AMAZING SPIDER-MAN 2

Jag tillhör den stora skara som tyckte väldigt mycket om Sam Raimis Spider-man-filmer med Tobey Maguire i huvudrollen.

Jag tillhör även den stora skara Raimi-Spider-man-fans som knorrade rätt högt när det snackades om en remake/reboot/what-not bara tio år efter den förra första filmen. Jag gick alltså till biografen den där sommardagen 2012 och såg The Amazing Spider-man med en lätt fnysning i näsborrarna och hade jag varit en superhjälte hade jag lugnt kunnat titulera mig Miss Skeptico.

När jag gick från visningen skämdes jag. Jag skämdes för att jag kände mig som en inskränkt gammal nucka, för att jag blivit någon som tyckte att ”det var bättre förr” utan att ge det nya en chans. Det är ingen trevlig sida, ingenting jag är stolt över hos mig själv och således är det något jag försöker jobba bort.

När datumet för premiären avThe Amazing Spider-man 2 närmade sig beslöt jag mig för två saker. 1) Att försöka minnas den härliga magkänslan jag hade efter första filmen och inte låta en dålig trailer lägga sordin på mina förväntningar och 2) Inte blunda men ändå strunta i vad andra tycker om filmen.

Det förstnämnda visade sig vara väldigt enkelt, det sistnämnda kanske inte fullt så lätt. Av tjugo tweets om filmen var nitton negativa, det var dom krassa siffrorna. Men matematik är inte min bästa vän och logik är bra trist att förlita sig på så jag knallade till biografen glad i hågen för att få fira påskafton med Spidey, Gwen, Harry Osborn, Electro, Aunt May och en fånig Rhino.

142 minuter är långt för att vara vilken film som helst men 142 minuter superhjältefilm kan vara alldeles åt pipsvängen för långt om det vill sig illa. Det kan också vara alldeles….alldeles….alldeles…..uuunderbaaart.

The Amazing Spider-Man 2 visade sig vara precis just det – alldeles underbar. Vadå underbar? kanske du tänker nu. Hur kan en sånhär film vara underbar? Det är ju bara fåntratterier. CGI-effekter. Larv och överdrivna slagsmål. Ja, det finns superhjältefilmer som är allt detta, som är ”bara” allt detta. Sen finns det superhjältefilmer som är något annat, något mer, kanske mer som en ”vanlig film” om man så vill.  Det här är en superhjältefilm med utomordentliga skådespelare som kan visa äkta känslor, det här är en film som har scener som i sanning berör.

Att Andrew Garfield och Emma Stone är ett par i verkliga livet (aka ”Stonefield”) är helt klart positivt för både denna film och den förra, det fullkomligt sprakar om dom när dom är tillsammans. Sally Field gasar upp Aunt May till en helt annan nivå än Rosemary Harris klarade av i dom ”gamla” Spider-man-filmerna och Dane DeHaan är galet bra som Harry Osborn/Green Goblin.

Denne Dane DeHaan förtjänar lite extra uppmärksamhet kan jag tycka. Utseendemässigt ser han ut som en blandning av Leonardo DiCaprio och en mycket ung Brad Pitt men han har även Willem Dafoe-drag vilket gör att hans Green Goblin blir som en slags youngster-homage till Dafoes Goblin i Spider-man. Men jag såg nånting mer hos honom den här gången, jag såg nåt som liknade James Dean! Och vad ser jag när jag kollar upp honom på Imdb? Jo, att han ska spela James Dean i Anton Corbijns film Life! Cirkeln är, som man säger, sluten.

Det är många cirklar som sluts i den här filmen och många scener där jag sitter och gapar och ibland faktiskt kippar lite guppyaktigt efter andan. Jamie Foxx visade sig vara perfekt castad som Electro, eller Max Dillon som han heter när han går till jobbet som en vanlig-tämligen-osynlig-och-mycket-bitter-på-livet-man. Jag tänker att filmen är från 11 år men om småttingar går och ser filmen utan vettigt sällskap så kommer nog Elecros röst att hemsöka dom nattetid under en lång tid framöver.

Jag såg filmen med en femtonåring och det var många tankar som snurrade i hans huvud efter filmen, tankar som aldrig någonsin dykt upp efter en kväll i sällskap av Thor, Daredevil, Captain America, Batman eller Tobey Maguires Spider-man för den delen. The Amazing Spider-Man 2 är helt enkelt en av dom djupaste filmer jag sett i den här genren. Lägg därtill att den är betydligt mer välgjord än trailern skvallrar om och att samtliga skådespelare utom Paul Giamatti imponerar stort.

Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut.

Samma känsla som efter förra filmen alltså.

Det är ett bra betyg för en uppföljare.

Publicerat

Tre om en: Det är mycket Matthew McConaughey nu och här kommer ännu mer

TRUE DETECTIVE (TV-serie, regi Nic Pizzolatto, 2014)

Det är klart, GIVETVIS tar jag med True Detective när det nu ska frossas lite i Matthew McConaughey! Jag struntar en hel hög i att det inte är en film, det här är åtta timmars högkvalitativ filmisk underhållning och det är min blogg, alltså bestämmer jag (tänk så smidigt va?).

Dom två egensinniga detektiverna Marty Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohle (Matthew McConaughey) ska gemensamt försöka lösa mysteriet med en brutalt mördad ung flicka i Louisiana.

Själva huvudplotten är inget nytt under solen, serien däremot är. Historien berättas långsamt och metodiskt i parallella tidslinjer och sakta sakta lär vi känna detektiverna, deras familjer och liv. Martys fru (Michelle Monaghan, hur bra är hon inte???) har det inte alltför lätt med sin äkta man och att Rust till en början känns lite inbunden och ”speciell” är bara toppen på isberget.

Nu är första säsongen till ända och om jag bara visste vem jag skulle mejlbomba med min önskan att Detective Loki från Prisoners skulle få en roll till säsong två. Jag skulle antagligen mejla sönder datorn så det är nog lika bra att jag inte vet.

Jag förstår att alla som inte sett True Detective tycker att den är alldeles sönderhyllad, att den är upphaussad till nåt slags åttonde underverk och att det knappt är nån idé att se serien, den kan ändå aldrig bli lika bra som ”alla säger”. Inte? Ge den en chans. Om du hyser dom allra minsta varma känslor för Matthew McConaughey och/eller Woody Harrelson som skådespelare är det anledning nog. Matthew McConaughey fick en Oscar för sin rollprestation i Dallas Buyers Club. Hans skådespeleri där är ingenting jämfört med i True Detective. Ingenting. Alltså på riktigt ingenting alls.

Jag har inte tänkt på en TV-serie såhär mycket sen jag såg Twin Peaks och det var nästan tjugofem år sedan. True Detective  gäckar mig, den utmanar min hjärna och jag älskar det! Vill du läsa mer om serien så har även Henke skrivit om den.

 

 

 

LONE STAR (Regi John Sayles, 1996)

Under en lunch med filmspanar-Joel pratade vi om True Detective (som han inte sett) och han tipsade om filmen Lone Star som – på pappret – hade en lite liknande historia och dessutom Matthew McConaughey i rollistan. Jag blev såklart jättenyfiken på vad det var för film och ett par dagar senare var den sedd.

Ett kranium och en sheriffstjärna hittas nedgrävda mellan kaktusarna i öknen nånstans i Texas och den nuvarande sheriffen Sam Deeds (Chris Cooper) luskar i mysteriet. Det är inte helt lätt, kraniet är nämligen inte pinfärskt direkt, det har legat där i många många år.

Mannen som kraniet troligen tillhör är Charlie Wade (Kris Kristofferson). Han var stans mindre trevliga sheriff i mitten på femtiotalet, en man som följde sina egna påhittade lagar och regler och sköt folk när det passade. Wades vicesheriff när det begav sig hette Buddy Deeds (Matthew McConaughey) och när Charlie Wade dödades blev det han som fick ta över jobbet. Nu är det alltså Buddys son Sam som håller i spakarna.

Precis som i alla John Sayles filmer så kan tempot beskrivas som ”småhalta myrsteg”. Det här är en man som vill berätta en historia på sitt sätt och han skiter en hel hög i om du orkar följa med på färden eller inte. Men orkar man, står man ut med det saktfärdiga får man ofta valuta för både tid och pengar. Så också här kan jag tycka även om det inte bjussas på nån twist eller slutstrid eller nåt av bestående värde egentligen. Det är mest lite småputtrigt filmen igenom, sen är den slut och man går vidare med sitt liv precis som Sam Deeds går vidare med sitt.

Matthew McConaughey har ingen stor roll i filmen men han gör intryck, han fastnar och nej, han visar inte magen. Han visar faktiskt inte magen i ALLA filmer han gjorde innan 2011 även om många envist hävdar just det.

 

 

 

FRAILTY (Regi Bill Paxton, 2001)

FBI-agenten Wesley Doyle (Powers Boothe) har länge försökt hitta en mördare som går under namnet Guds hand-mördaren. Bestialiska mord, många sådana, men hittills har lösningen varit långt borta.

Så en dag sitter en man vid namn Fenton Meiks (Matthew McConaughey) på hans kontor och det han är där för att berätta omkullkastar allt för agent Doyle. Fenton vet nämligen vem mördaren är och det han berättar går långt tillbaka i tiden, då när Fenton var en liten pojk, bodde med sin bror Adam och sin pappa (Bill Paxton) och pappan började se demoner i människor – och döda dessa.

Ju mer jag tänker efter ju fånigare känns det där ältandet om att Matthew McConaughey ”bara” var en snygg sixpackkille förr, ”bara” gjorde romcoms och nu – hux flux – är en otroligt begåvad skådespelare. Det är ju inte sant. Jo, det är det sant att det var romcomfilmerna många såg, varken den här filmen eller Lone Star kan med all välvilja i världen ses som ”storfilmer” (eller flera av dom andra filmerna han gjort som inte har en snygg kvinnlig motspelerska) men att säga att det är först nu som han visar att han ”faktiskt kan agera” är rena rama dumheterna. Han har alltid kunnat agera, med eller utan uppvisande av magrutor. Vad hos honom man fokuserat på själv är en annan sak.

 

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förr,  The Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara och The Lincoln Lawyer (och det är fullt möjligt att det skrivs om magrutor i en eller annan av dessa texter, jag tänker inte svära mig fri från det)

Publicerat

EN FAMILJ – AUGUST: OSAGE COUNTY

Violet Weston (Meryl Streep) är en såndär übermatriark som ger en ångest (om man har en egen mamma med liknande drag), som ger en panik (bara av tanken på att det finns liknande kvinnor) och som ger en en sabla lust att höja handflatan skrika ”HÅLL BARA KÄFTEN KÄRRING!” och ge henne en riktig jävla högerkrok över kindbenet. Respektlösa människor förtjänar ingen respekt, inte ens om det är ens egen mamma.

Violet är Barbaras mamma (Julia Roberts) och hon har fått nog. Visserligen åker hon till sitt barndomshem för att trösta och fixa när pappan Beverly (Sam Shepard) plötsligt försvinner men hon tar ingen skit från sin åldrande pillerknaprande muncancerpatient till mamma. Hon ger tillbaka med samma mynt.

Med sig till huset i Oklahoma har Barbara maken hon separerat ifrån (Ewan McGregor) samt den fjortonåriga gräsrökande dottern Jean (Abigail Breslin). Barbaras systrar Ivy (Julianne Nicholson) som alla tror är lesbisk och singel och Karen (Juliette Lewis) kommer också när mamman kallar. Karen är nyförlovad med en man med det tacksamma namnet Steve Huberbrecht (Dermot Mulroney) men Steve verkar mer intresserad av unga Jean än av sin blivande fru.

Det här är alltså upprinnelsen till ett kolsvart familjedrama, alltså ett K-O-L-S-V-A-R-T familjedrama. Fy fan. Jag känner mig som en välanvänd boxboll efter den här visningen. Magen är alldeles blå. Vissa scener är svinjobbiga att se och jag har hört – och förstår – att en del händelser sätter igång känslostormar a la svår ångest hos många som känner igen sig och har varit med om liknande.

Meryl Streep är såklart jättebra som matriarken och hon många anser att hon bara behöver hosta i rätt film för att bli Oscarsnominerad. Det kan ligga en poäng i det men jag tycker hon är SÅ väl värd sin nominering just i år. Julia Roberts med för den delen. Här spelar hon arg, frustrerad och förbannad filmen igenom och med en helt annan kroppsform och klädsel än man är van att se henne i.

Benedict Cumberbatch har visserligen en liten roll som ”little” Charles men när han i en scen tittar på Ivy och säger några väl valda och fina ord är det som att tiden stannar. Vilken närvaro han har!

Jag tror August: Osage County är en film som växer vid en omtitt och jag hoppas jag orkar se om den nån gång. Just nu känns det dock ganska avlägset.

Filmen har biopremiär 28 februari.

Publicerat

Måndagar med Matt: SYRIANA

Ibland tror jag att jag är beskaffad med en strömbrytare i bakhuvudet som gör att kroppen stängs av när det vankas vissa politiska och/eller historiska gubbafilmer. Syriana är en av filmerna som har den inverkan på mig. Jag vet inte huuur många gånger jag börjat se den filmen bara för att vakna utsövd med nackspärr två timmar senare.

Grejen är den att jag VILL se filmen, jag vill även hemskt gärna hänga med och förstå den (har jag förstått) välskrivna och verklighetstrogna historien men det är ju tråkigt så man dööör. Män i kostym i olika färg som har diverse spännande yrken som jag inte förstår vidden av, George Clooney med sedvanligt snälla ögon men lite mer hud och skägg i ansiktet än vanligt. Chris Cooper är Chris Cooper, Jeffrey Wright är Jeffrey Wright och Matt Damon är Matt Damon. Det är gubbar, sand och snack om olja hela tiden.

Jag vet att jag fastnat i vinkelvolten gällande Syriana, jag inser såhär flera år för sent att jag borde ha sett den på bio när den kom för att kunna maximera koncentrationsförmågan men å andra sidan, vem vet, det kanske hade sagt *klick* nånstans vid nedersta nackkotan även där och jag hade slumrat in lugnt och skönt till spännande musik och enastående orerande och vaknat med salivstäng som letat sig ner längs kind och hals och ett stort frågetecken på huvudet.

Filmer som denna, filmer som framkallar narkolepsi, dom kan väl inte vara bra – väl? Det logiska svaret är nej, självklart inte. En film som inte får mig intresserad nog trots tio, elva, kanske tolv försök kan väl knappast vara sevärd? Vilken normal person som helst skulle ju ge upp, kasta filmen i sopen och återgå till ett viktigare liv. Men inte jag. Jag ger inte upp, inte när det är en film jag VILL se. Och nånstans långt inne i hjärnan känner jag mig rätt nöjd nu när filmen faktiskt ÄR sedd i sin helhet. Däremot förstår jag fortfarande inte riktigt dess storhet.

George Clooney vann en Oscar för Bästa biroll för sin gestaltning av Bob Barnes, något jag fann våldsamt orättvist när det begav såg. Varenda cell i min kropp höll på Jake Gyllenhaal (Brokeback Mountain) och med facit i hand är det få år i Oscarhistorien som genererat fler FEL vinnare än 2006. Men nu när Syriana är sedd så känns inte Clooney fullt lika pjåkig som vinnare. Jake borde fortfarande ha vunnit men Clooney är bra han också och han bjussade på en trevlig intervju som extramaterial på DVD:n.

I filmen är Matt Damon gift med Amanda Peet och i en scen sitter dom på en parkbänk och båda filmas i profil. Gode Gud vad lika dom är! Exakt samma näsa, samma drag! Vem kunde ana?

Det är konstigt, det känns som att jag sprungit Lidingöloppet när filmen är slut, eller varit med i Tiotusenkronorsfrågan i ett ämne jag inte behärskar. Både kropp och själv är utpumpad. Det här är ingen film man ser med mobilen påslagen eller familjemedlemmar i närheten som springer omkring och kräver uppmärksamhet. Det här är en film man helst ska se inlåst nånstans med kala väggar och ett paket Dextrosol som enda filmsnacks.

Publicerat

BREACH

Robert Hanssen. 56 år. FBI-agent. Make. Pappa. Spion.

Eric O´Neill. Kanske 30. Gift. Vill bli agent.

Breach är en film baserad på spelet mellan Robert Hanssen (Chris Cooper) som eventuellt läcker information till Ryssland och hans sekreterare Eric O´Neill (Ryan Philippe) som även var infiltratör och jobbade åt byråchefen Kate Burroughs (Laura Linney) för att – om möjligt – hitta vattentäta bevis för Hanssens troliga spionverksamhet.

Jag har alltid ganska höga förväntningar när jag ska se filmer som denna. Det är det här med thriller som spökar. Jag önskar mig alltid härligt konspiratoriska politiska thrillers med nån skön twist på slutet men såna filmer växer inte på träd. Jag tycker dock att även medelmåttiga filmer i denna genre oftast är sevärda och Breach är inget undantag.  Den är sevärd, den är välspelad, Chris Cooper, Ryan Philippe och Laura Linney kan inte göra mig besviken. Filmen är lite lagom spännande OCH den är – ta-daaaaam –  baserad på verkliga händelser.

Robert Hansson har alltså funnits i verkligen och bara en enkel googling bort kan man läsa om fallet på FBI´s egen hemsida. Filmen är okej men FBI-texten är intressantare och slutscenen i hissen är något att minnas för resten av livet. Chris Cooper är helt enkelt inte en kille man jävlas med.

Fy fan.

Slutscenen.

Burr.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE IDENTITY

Jag har sett The Bourne Identity förut, jag tror till och med att jag sett den två gånger. Andra gången var för att överbevisa mig om att jag faktiskt inte tyckte den var särskilt bra vad än alla andra sa och ja, jag tyckte att jag hade rätt.

The Bourne Identity, actionfilmen som kretsar kring Jason Bourne (Matt Damon) som hittas med minnesförlust ute på havet, är en remake på The Bourne Identity (Identitet okänd)  från 1988, då med Richard Chamberlain i huvudrollen. Robert Ludlums roman ligger till grund för manuset och plotten fungerar även om liknande män-utan-minne-historier dykt upp i tidningsartiklar och kanske gör att fictionen känns onödigt trolig. Ett bankfack med pistol, pengar och allsköns pass är kanske det enda överdrivna jämfört med verkligheten.

Jason Bourne hittas och med hjälp av minnesfragment, plötsliga språkkunskaper och ett aggressivt självförsvarslynne som verkar sitta i ryggraden bestämmer han sig för att ta reda på vem han är – och varför han beter sig som han gör. Av en slump träffar han på en kvinna med bil, Marie (Franka Potente), som även hon verkar lida brist på sammanhang och nära relationer och hon blir hans partner-in-crime på resan.

Nu har jag alltså sett filmen en tredje gång och nu endast för att jag sett Matt Damon med helt nya ögon. Såg jag då filmen med nya ögon också? Blev den bättre? Nix. Jag tycker precis som förut. Jag tycker filmen är tittbar men inte så mycket mer. Jag tycker actionsekvenserna är hattiga och det blir fånigt med superlååååå*gäsp*ååånga biljakten med den minimala bilen i trånga europeiska gränder (vet inte vilken stad dom var i, har ingen koll, dom åker runt så dant men jag fattar aldrig riktigt varför). Kärlekshistorien biter inte heller på mig.

Det är fullt möjligt att jag är en iskall jävel utan minsta koll men jag ser inte det extraordinära i den här filmen som så många andra verkar göra. För mig är den väldigt basic som actionfilm och Matt Damon som då såg ut som en i-princip-pojkvasker (fast han var 32!) hjälper inte upp den till varken nya höjder eller högre betyg.

Jag tror jag struntar i att se filmen en fjärde gång. Jag ser om The Bourne Supremacy istället.

Publicerat

THE COMPANY YOU KEEP

Det är nåt lurt här.

Har den här filmen gått på bio? Enligt Imdb hade den svensk premiär 18 januari 2013 men jag har inte sett den på biorepertoaren. Var jag helt jävla blind under några veckor i januari eller drogs den tillbaka? Och OM den drogs tillbaka vill jag bara höja en knuten hand i luften och skrika HRMPF! sådär som bara en förfördelad filmälskande människa kan göra. OM The company you keep inte gick på bio så är det nåt nånstans som gått så fasikens fel.

The company you keep är nämligen en såndär ”riktig film”. En såndär film jag kan vänta på, längta efter i åratal. Filmer som denna växer inte på träd. Det är en genomarbetad spännande historia, det handlar om politik, om människovärden, om kamp och konspirationer. Robert Redford regisserar både sig själv i huvudrollen och inte bara en handfull härliga skådisar – utan två.

Den idoge journalisten Ben Shepard spelas av Shia LaBeouf, en roll om i en liknande film för trettio-fyrtio år sedan hade varit given Redford själv (Alla presidentens män). Stanley Tucci är hans halvnervöse chef. Susan Sarandon är Sharon Solarz, kvinnan som är själva stubinråden i hela historien och i kölvattnet av hennes agerande ser vi Julie Christie, Nick Nolte, Chris Cooper, Anna Kendrick, Brendan Gleeson, Sam Elliott och Richard Jenkins. Bland annat.

Jag blir fan lycklig av det här. Okej, det är ingen film som förändrar mitt liv men det är en film som tokförgyller två timmar av min fritid. Jag tror faktiskt att jag log under hela filmen, jag blir bara så glad att filmer som denna görs, att den smarta-thriller-genren inte självdör för att allt ska vara så himla lättsmält hela tiden. Det är inte ett CGI-monster så långt ögat nåt och det är väldigt skönt som omväxling. Manuset trillar inte ner i dom uppenbara råtthål som finns längs vägen, det är helt enkelt en helgjuten story och om jag ska jämföra den med nån film i modern tid så blir det Gone Baby Gone fast med bättre skådespelare.

Äsch. Bra filmer kanske inte måste jämföras. Det räcker med att tycka att den är bra och vilja att andra också ska se den. The company you keep är ett solklart filmtips från mig till dig.  Även om du inte blir lika meddragen som jag så har jag svårt att tro att någon skulle kunna såga filmen helt. Den är helt enkelt för bra gjord för det.

 

Publicerat

JURYN – A TIME TO KILL

Ibland försöker jag smyga in lite tänkvärd film i mina barns liv. Det är mycket Ally McBeal:ande, Vänner-maraton, orcher och superhjältar när dom får välja fritt – vilket dom får – men ibland sätter jag ner foten och uppmanar till gemensamt filmmys medelst ”riktig” film.

Säger jag ordet advokat jublar dottern och då är jag hemma, sonen hänger på det mesta bara det inte är en massa mord och blod och sånt. Med tanke på det som händer i Sverige idag med främlingsfientlighet och rasism och prat för och emot bortklippta scener ur Kalle Ankas jul så kändes Juryn – A time to kill som ett utmärkt val av film. En historia som uppmanar till eftertanke och en värld som faktiskt inte är enbart svart eller vit förpackad i ett filmiskt fodral med så många kända ansikten att barnen inte för en sekund tappar koncentrationen.

Carl Lee Hailey (Samuel L Jackson) är en trofast familjefar. När hans tioåriga dotter blir nedslagen, våldtagen och svårt slagen av två trashiga hillbillies flippar han. Han känner på sig att dom kommer bli frikända så han laddar geväret och skjuter pojkarna mitt framför ögonen på grabbarnas familj och stans poliskår. Han skjuter även polisen Dwayne (Chris Cooper). Den unge advokaten Jake Brigance (Matthew McConaughey) känner Hailey sedan tidigare och går med på att försvara honom vilket gör att han riskerar både sitt och sin familjs liv då Ku Klux Klan är ute efter hämnd.

Mitt val av film visade sig vara bra. Vi pratade en hel del både under och efter filmen och jag gillar verkligen när film får människor att fundera, alldeles oavsett ålder på den som ser filmen. Det här att tänka tvärtom, att tänka att den svarta våldtagna och misshandlade 10-åriga flickan istället skulle vara en ljushårig tjej med glugg mellan tänderna, hur skulle reaktionen ha varit då? Skulle det bli nån skillnad i bemötande, i sorg, i förståelse? Finns det något lyckligt slut i den här historien? Finns det någon oskyldig, finns det några vinnare alls?

Ungdomar må vara dåliga på att städa, vimsiga i huvudet, hormonstinna och allmänt förslappade men jävlar så mycket smarta tankar dom har när man skrapar lite på ytan, låter dom fundera högt och har tid att lyssna på vad dom faktiskt säger.

Publicerat

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter Island,  Löftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.

Publicerat

MUPPARNA

Jag minns det som om det vore igår.

Jag var sex år, kanske sju eller fem och det var lördagskväll i villan där jag bodde. Vardagsrummet med TV och stickig multirutig tygsoffa låg innanför hallen och hallen vette åt tre andra håll: kök, trappa till övervåningen och dörr till källaren i vilken extrafrysen fanns. Extrafrys = glassfrys  och ovanpå vår bodde en långbent spindel = jag vågade aldrig smygsno en 88:a men när jag väl vågade så smakade glassen desto godare.

På lördagskvällar var det The Muppet Show på TV. Mupparna, tygdjur med personlighet så det bara svämmade ut genom TV:n. Kermit, Miss Piggy, Gonzo, Rowlf, den svenske kocken, Fozzie, Animal var alla som små kompisar till mig men det fanns ett aber, en liten gnista av jobbighet som tändes vid vartenda program och denna gnista var anledningen till att jag satt där i soffan, kliade mig på låren och sneglade ut i hallen. Gnistan hette Robin.

Robin var det sötaste jag visste. Hans blick tände nåt hos mig som skulle ha kunde stavas till sentimentalitet men i fem-sex-årsåldern kan man inte hantera sentimentalitet, än mindre fatta vad det betyder. När man i fem-sex-årsåldern känner som jag gjorde finns bara en lösning – jag smög ut i hallen, tog min lilla pall och drog in den ända in till väggen bakom mammas och pappas jackor och där satt jag alldeles gömd och grät. Ingen såg mig och det var jag glad för. Hur skulle det ha sett ut? En liten unge som sitter och grinar åt en söt liten groda som heter Robin, NÅN jäkla hejd på tönterierna måste det väl ändå finnas? Tyckte jag. Och snorade i mammas vadderade armveck och hoppades att hon inte skulle märka nåt.

Jag tror inte att någon någonsin märkte något. Jag tror att jag hade den inverkan inom många områden när jag var liten. Jag bara var. Jag flöt omkring i mitt långa ljusblonda välkammade hår och var snäll, tyst, duktig och lite ledsen mest hela tiden. Sentimental liksom. En liten flicka med en ledsen klump i magen, en klump som det tog många många år att arbeta bort och den där lille Robin gjorde inte saker å ting lättare direkt.

Skådespelaren Jason Segel växte också upp med Mupparna men han är en aningens mer….fanatisk….fan till dessa figurer än jag någonsin varit men efter att ha läst en del intervjuer känns det som att den där gråtprylen är något som vi definitivt har gemensamt. I Huffpost Celebrity läser jag hans reaktion när han för första gången hörde Kermit läsa manus.

It wasn’t like a burst-out kind of crying; it was much more embarrassing than that. It was like the slow cry where you’re trying super hard not to let anyone know you’re about to cry so you’re pursing your lips but they’re quivering, and next thing I knew there were tears streaming down my face and there was nothing I could do to hide it.

Jason Segel 2012 versus Fiffi 1978, känns som tiebreak på nåt vis där. Mupparna lockar fram nåt slags primalgråt och jag undrar vad det beror på, intressant är det hur som helst.

Att se denna nya version av Mupparna är som vispgrädde för själen. Jason Segel har själv skrivit manus och jag tror på riktigt att han lagt ner hela sitt jag i denna produktion. Han har dessutom fått med ett skönt gäng skådespelare på resan: Amy Adams, Rashida Jones, Emily Blunt och Chris Cooper som rappar (!) i ett skönt musikaliskt nummer. Musikaldelarna av filmen fungerar riktigt bra över lag. Texterna är finurliga och musiken trallvänlig utan att bli blajig. Det sjungs, steppas, dansas och har sig och mina fötter klapprar mot golvet för det här gör mig bara så jäkla glad och inte bara mig ska jag tillägga, ungarna gillade filmen fast dom inte har nån direkt relation med någon annan mupp än jag.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

THE COMPANY MEN

På TV får jag lära mig att jag är det jag äter men det finns en aspekt av livet som definierar oss alla mer än vad vi stoppar i oss: vad vi jobbar med.

Vilken är den första fråga du får på en fest, strax efter att du presenterat dig?

”Hej Fiffi. Vad jobbar du med?”

Ja, precis så låter det. Vad jobbar du med är en betydligt vanligare fråga än den jag kanske egentligen skulle vilja få i det läget, nämligen ”Hej Fiffi. Vem är du?”

Men den frågan får jag inte. Jag ställer den inte så ofta heller tyvärr, skitdumt men så är det. Vem är du är en mycket svårare fråga både att ställa och att svara på, alltså kommer den där vad jobbar du med som ett brev på posten. Som om timmarna jag spenderar dagligen på mitt yrke beskriver allt av det som är jag. Det gör det inte men det är lätt att tro det, att fastna i det tänket och extra lätt blir det när det välbetalda arbetet rycks bort och arbetslöshet och otrygghet väntar. Vem är jag då? Vem är du då?

Precis så är de för männen i The Company Men. Det är välbägade killar med högavlönade jobb, dyra vanor, lyxigt boende och familjer som är beroende av deras inkomst på alla plan. Så säger det bara sviiisch och dom får sparken. Företaget är inte lika lönsamt som förr. Ingen går säker, hög som låg. Pengar ska sparas. Det är ganska intressant det där spelet bakom kulisserna och hur relationerna förändras när Mannen inte längre är *ugh* grottmannen, han som drar hem stålarna,  ”björnbiffarna”,  till familjen.

Det kan vara så att det här är en film av män, om män, för män och  på grund av män. Det kan också vara så att jag har fel.

Missförstå mig rätt, filmen är inte dålig, inte alls, den är inte ointressant, inte alls, men det är mycket testosteron i flanellskjorta, det är mycket latent stolthet och sårad manlighet, det är Tommy Lee Jones med en bekymmersrynka mellan ögonen the size of Niagara Falls och hundögon som får Lady-och-Lufsen-Lady att se skitförbannad ut. Plussa på detta med en Ben Affleck som återigen inte har några av sina bättre dagar på jobbet, det är Chris Cooper som alltid är sevärd trots att han ser ut som att han inte sovit på ett halvår och sen är det Kevin Costner, Kevin Costner som spelar i Stockholm ikväll och jjiiiiieeee vad det retar mig att jag inte har en biljett och ska dit. Jag får nöja mig med honom på TV i rutig skjorta och spikpistol i handen.

”Hej Kevin. Vad jobbar du med?”

Undrar vad han svarar?