Etikett: Chris Evans

Publicerat

AVENGERS: INFINITY WAR

Tomheten. Fi fan. Jag känner mig alldeles tom och…sorgsen…nu. Vem kunde ana det efter att precis ha sett en superhjältefilm?

Många – och ibland även jag – klagar gärna över denna typ av film då dom i princip alltid saknar riktiga stakes och därmed missar det här med att få biopubliken att känna riktiga känslor inför rollfigurerna. Men nu då? Vad säger ni nu då? Räcker det här? VA VA VA??!!??

Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig.

Han är ofantlig, han är till synes odödlig, han hotar med att döda halva jordens befolkning men han kan samtidigt gråta. Är det bara jag som känner att Thanos (trots skapad av CGI) känns precis lika verklig som vilken Kim Jong-Un eller Donald Trump som helst. Han har bestämt sig och ingenting får stoppa honom. Ingenting KAN stoppa honom. Det här med kompromisser, samarbeten, samtal och sunt förnuft når inte fram. På det sättet är han otäck på det mest igenkänningsbara sättet. Avsaknad av empati. Den bristen gör en hårfin gräns mellan människa och maskin.

Jag har inte varit superförtjust i dom andra två Avengersfilmerna (The Avengers fick 3/5 och Avengers – Age of Ultron 2/5), jag gillar helt enkelt stand-alone-filmer bättre (även om stand-alone är en sanning med modifikation både i Marvel och Star Wars-världen). Jag har fram tills nu tyckt att det blir lite väl spretigt att försöka få in så många hjältar som möjligt under en begränsad speltid och därför är ingen mer förvånad än jag när jag känner att denna film blir som JULAFTON när dom mörsar in ÄNNU fler karaktärer under filmens 150 minuter. Här får man träffa ALLA! Det blir som en klassåterträff men bara med dom man verkligen gillade i klassen och jag satt och NJÖT filmen igenom.

Trots otaliga slagsmålsscener ledsnade jag inte och trots att 98% av filmen är en CGI fest av Guds nåde kändes den inte plastig. Dessutom satt humorn som en smäck! När eftertexterna rullade var det så många namn inblandade i produktionen att det kändes som att denna film allena betalat ut lön till hela Sveriges befolkning (i antal människor räknat alltså).

Men det är slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer.

Jag bär min underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.

 

I avsnitt 137 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del om den här filmen, både med och utan spoilers. Andra som sett och tyckt till (och om) Avengers: Infinity War skrivledes är:
Sofia
Jojje
Henke
Surskägget

 

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR

Det här är den tredje filmen där Captain America är huvudperson och den trettonde filmen i Marvel Cinematic Universe. Första filmen var riktigt bra, andra var i mina ögon kanske den bästa Marvel-filmen hittills så självklart är det med vissa förväntningar jag sätter mig på en av dom hårda stolarna på Park för att avnjuta pressvisningen av denna film.

Mentalt var jag superpepp och jag hade laddat med kaffe, rejält med kaffe faktiskt. Det jag inte förberett var att kropp och knopp skulle vara såpass avdomnad efter en långhelg i Malmö med minimalt med sömn, maximalt med skratt och en hel massa skrikande och hejande på den handbollsspelande sonen och hans lag, jag var under vissa perioder så pass väck i hjärnan att jag faktiskt kände att jag inte riktigt hängde med i svängarna trots att jag var vaken.

För det händer en hel del i den här filmen. Tempot är högt från början till slut, speltiden är i sammanhanget rätt normala 147 minuter (men det ÄR bra långt alltså) och det är DRÖSVIS med superhjältar som ska få plats. Varför filmens titel är förknippad med just Captain America förstår jag inte riktigt, den kunde precis lika gärna ha hetat Avengers 3.

Det är snyggt – såklart, det är skön humor – såklart, det är karismatiska skådespelare i samtliga roller utom en, den kanske viktigaste i just denna film, huvudrollen. Jag tycker väldigt mycket om tjommigheten, jag tycker om känslan, jag tycker om samspelet. Det jag inte tycker om (och som det känns att jag påpekar i ALLA filmer av denna sort) är att slagsmålsscenerna är alldeles på tok för utdragna. Jag fattar inte vem som har glädje av att se minuterna rinna iväg och det slåss, sparkas och kastas runt personer hit och dit tillsynes inte till någon nytta.

Filmen är dock underhållande och mysig, ett måste för alla som tycker om Marvel-världen. Sen kan jag ju erkänna att en omtitt kommer vara nödvändig för att jag ska känna att jag tagit till mig filmen på rätt sätt men jag känner mig tämligen säker på betyget. En stabil trea får det bli, den kan inte mäta sig med Captain America: Winter Soldier men är hästlängder bättre än Batman v Superman.

I avsnitt 34 av podcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo om våra tankar kring denna film.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: STREET KINGS

Såna här good-cop-bad-cop-filmer är oftast ganska lika varandra och dom är oftast helt okej att titta på. Som tittare förstår man premisserna på en halv sekund, det går också att förutspå vem som är den goda och vem som – så småningom via en ”twist” på slutet – är den onda. Oftast är det inget nytt under solen alltså och det är det inte här heller. Street Kings är således utypen av en medeltrea i korrumperade-polisfilmgenren och ändå känner jag mig lite…besviken. Konstigt.

David Ayer är en regissör/manusförfattare som gäckar mig. Han håller sig i en lövtunn filmisk fåra med hårdkokta makt(missbrukande) män i fokus, skrattretande schablonskrivna kvinnliga karaktärer (om det ens finns några alls). Han har alltså gjort filmer som End of watch, Fury, Sabotage och Training day (endast manus) så jag tror du är med på vad jag menar.

Det som skiljer Street Kings från dom andra filmerna är att den är baserad på en originalstory skriven av James Ellroy och han har även varit med och skrivit filmmanuset. Mina förväntningar var alltså lite högre än dom normalt hade varit med en ”basic Ayer film”.

Keanu Reeves är The Undercover Cop Tom Ludlow som filmen handlar om och jag tycker han gör rollen bra. Ju fler filmer jag ser med honom (och speciellt nu när jag ser många av hans filmer på tämligen kort tid) ju bättre tycker jag att han är. Han är inte alls så uttryckslös och plastig som många anser honom vara, tvärtom skulle jag säga. Han är dom små uttryckens man men det är inte samma sak som att han inga uttryck har.

Forrest Whitaker känns nästan mer enahanda och trist faktiskt. Han kör samma invanda spår i film efter film efter film, för att sen glänsa till som tusan i en roll och sen gå tillbaka till att spela med vänsterhanden. Som här. Här är han rätt blek.

Keanu är det bästa med filmen och det räcker bra långt. Ändå.

Vad blir det för Keanu-film nästa måndag måntro? Jag vet jag vet jag vet!

Publicerat

AVENGERS – AGE OF ULTRON

Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) går och trånar efter Bruce Banner/Hulken (Mark Ruffalo) och jag förstår henne verkligen. Han är en sån jävla perfekt snubbe. Han är ett manligt kinderägg tamejfan. Mjuk på insidan, totalt jävla stenhård på utsidan – och grön! Kan det bli bättre?

Ja….hmmm…vore han verklig skulle jag nog önska mig några fler egenskaper på pluskontot men som superhjälte är han perfekt och det märks så väldigt tydligt när han är tillsammans med sina polare. Det finns liksom superhjältar som inte är fullt lika…karismatiska….som Hulken. Hawkeye till exempel. Vad är det för superhjältekraft att kunna skjuta pilbåge? Är det en superhjältekraft att kunna skala potatis jättefort också?

I Avengers – Age of Ultron är hela gänget från Avengers tillbaka och två nya ansikten presenteras: tvillingarna Wanda och Pietro Maximoff (Elizabeth Olsen och Aaron Taylor-Johnson) eller Scarlet Witch och Quicksilver som dom också heter. Quicksilver kan vara en av dom träligaste ”hjältar” världen skådat (och Taylor-Johnsons tveksamma skådespeleri gör inte saken bättre) men hans beiga nuna gör å andra sidan att syrran lyser ännu mer. Elizabeth Olsen gör Scarlet Witch jättebra!

För övrigt är det inte mycket i filmen som ÄR jättebra. Den är 141 minuter och det är många och långa transportsträckor och i ärlighetens namn, actionscenerna, alltså nej Joss Whedon, det här är inte okej.

Joss Whedon är alltså filmens manusförfattare och regissör (han låg bakom även första filmen) och jag har precis samma problem med den här filmen som med den förra: det är inte tillräckligt snyggt, inte tillräckligt påkostat, inte tillräckligt unikt på något sätt. Jag känner mig bortskämd med blockbusters som är så in i minsta detalj perfekta rent utseendemässigt, som har så extraordinära actionscener och spektakulära effekter att när det kommer en film som denna som är ”sådär” så känns det inte okej. Jag kräver mer än såhär och jag tror inte jag är ensam om det.

Jag kan ta några exempel. Våra hjältar skiftar i storlek mellan klippen i samma scen och då får jag känslan av att filmen gjorts med vänsterhanden, att någon inte gjort sitt jobb hela vägen ut. Sen är bilden suddigt ibland, 3D:n används inte som en tillgång en enda gång, den känns bara totalt bortkastad och i en hel del scener blir det blir alldeles uppenbart att skådespelarna spelar mot en bluescreen/greenscreen. Det känns…fattigt. Fjuttigt. Banne mig onödigt. När en sånhär film inte är over-the-top på något enda sätt så blir den bara…meningslös. Så meningslös som en MARVEL-film nu kan vara i min värld, vilket inte är SÅ meningslös ändå, jag gillar det ju – egentligen. Jag vill bara att filmen ska vara lika perfekt som min Hulk.

Dom allra bästa scenerna är i mitten av filmen när gänget samlas i ett hus (berättar inte var och hur pga vill inte spoila) och alla är ”sig själva”, alltså så vanliga som superhjältar nu kan vara. Där hade jag gärna stannat kvar. Jag skulle GÄRNA se en indie-spin-off med Tony Stark, Bruce Banner, Steve Rogers,  Clint Barton, Thor och Natasha Romanoff som huvudkaraktärer, jag behöver inte alla dom där grumliga hoppa-slå-explodera-göra kullerbyttor-tappa sköldar-scenerna för att bli glad, det där är mina kompisar ju, mina homies.

Betygsmässigt kan det inte bli godkänt, det finns inte en chans. Däremot tipsar jag om den lilla scenen som smugit sig in i eftertexterna, den ger vissa rätt sköna förväntningar på nästa film. För visst kommer det en till. Klart det gör. Nothing can stop MARVEL och ingen är gladare än jag för det – trots allt!

Publicerat

PLAYING IT COOL

Chris Evans är perfekt castad i rollen som Captain America, den kanske torraste och tristaste av alla superhjältar som finns. En icke påklädd skyltdocka har mer utstrålning än Captain America och det är just därför den rollen passar Chris Evans som handen i handsken.

I Playing it cool ska han däremot försöka spela något helt annat, en charmig snubbe som leker romantisk för att snärja en tjej (Michelle Monaghan) som tydligen är helt ”rätt” för honom. Vari det rätta består i förtäljer dock inte historien, jag vet inte ens om Michelle Monaghan förstår, det känns nämligen inte så.

Hela filmen är full av frågetecken och dom blir extra stora och skakiga när olika farsartade scener blandas in i filmen när en utklädd Chris Evans ska agera ut sina egna konstiga tankar – i sina tankar. Eller nåt. Han gör det inte på riktigt alltså. Det blir bara inklippta pinsamheter.

Obegripligt värdelös film det här. Det är synd om Michelle Monaghan. Hon kan få så mycket bättre.

Publicerat

SNOWPIERCER

Igår skrev jag om tre sciencefictionfilmer som slutar på ER och som är gjord av en intressant snubbe. Snowpiercer hade till en början en given plats på temat men efter att ha sett den kändes det orättvist att baka in den i inlägget, jag hade liksom mer att säga och tycka, det fick inte plats. Den förtjänade en egen bloggpost helt enkelt.

Jag känner inte till drösvis med sydkoreanska regissörer men i min värld är Bong Joon-ho den mest intressanta. Jag har sett hans Memories of murder och The Host och gillat båda och Snowpiercer kändes på pappret som en film jag skulle kunna tycka om.

Filmen utspelar sig 2031 på ett tåg och som den sciencefictiondystopi den är så har nånting gått jäkligt snett med jorden. Det har blivit en ny istid och mänskligheten är utplånad (vad jag förstår). Dom enda kvarlevande finns ombord på Snowpiercer, ett tåg som en man vid namn Wilford byggt och som åker i cirklar runt jorden. Legenden säger att denne Wilford lever och bor i den första vagnen och i den sista huserar patrasket/pöbeln. Ett klassamhälle på räls kan man säga.

Det kokar i leden hos människorna i den sista vagnen. Dom blir behandlade som skit, överlever endast med hjälp av proteinbars som ser ut som chokladkolarektanglar men som egentligen är något heeelt annat (ska inte spoila detta) och nån form av revolution är på gång. Curtis (Chris Evans) vill inte bli och vara ledaren men blir det ändå, ivrigt påhejad av sin kompis Edgar (Jamie Bell) och han beslutar sig för att ta sig framåt i tåget. Det blir en våldsam och blodig odyssé, en resa på många plan och jag kan erkänna att det var en resa jag njöt av att få vara med om.

Jag skrev i en recension härom veckan att jag tycker Chris Evans har utstrålning som en skiva Wasa Husman. I den här filmen är han mer en perfekt rostad rågkuse. Vilken förvandling! Tänk vad ett Argo-skägg kan göra, det är helt galet egentligen! Jag tar av mig hatten, bugar, bockar och säger wow. Jag trodde aldrig att Chris Evans skulle klara att agera på detta sätt. Jamie Bell, Octavia Spencer och John Hurt är också bra men Chris Evans lyser i jämförelse med dom alla.

Tilda Swinton har återigen fått en roll där hon är sminkad intill oigenkännlighet (den andra är The Grand Budapest Hotel) men här tycker jag inte det funkar alls. Hon blir mer av en comic relief i en privatteaterfars än en vettig karaktär i filmen och jag tycker scenerna med henne blir mer störande än nödvändiga.

Det här är en film med mycket specialeffekter och trots att långt ifrån alla effekter är perfekta så är det ingenting som stör mig. Däremot hade jag gärna sett att filmen fått lite mer ”gravitypengar”, alltså en budget stor nog till att göra filmen rättvisa in i minsta detalj. Nu märks det att det saknats pengar till finliret, till det där sista som hade kunnat göra filmen till en milstolpe i denna genre men för helheten – och mig – spelar detta mindre roll.

Jag tycker att det är ett hån mot biobesökare och filmälskare att Snowpiercer inte visats på svenska biografer men å andra sidan, den kanske dyker upp? Den kanske blir överraskningsfilm på Stockholms Filmfestival i höst när alla filmälskare redan sett den? Hur som helst, det här är en film som tjänar på och förtjänar att ses på stor duk. Det är visuellt maffigt, kreativt, välspelat och med magnifik musik, jag tror helt enkelt att filmupplevelsen hade blivit gastkramande i biomörkret. Nu fick det bli gastkramande ändå fast i lightvariant hemma.

Filmitch, Movies-Noir och Fripps Filmrevyer har också sett och skrivit filmen (och är lite lagom mitt-emellan-svala), Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord tyckte bättre om den och här kan du höra TNE-podden när dom pratar om den, eller hyllar är kanske ett bättre ord?

[Och för den som vill, här finns filmen både som VOD, DVD och Blu-ray.]

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER

Captain America har aldrig varit någon riktig favoritseriehjälte för mig, han är inte Hulken om man så säger. Att det är Chris Evans som spelar honom på film, en av dom mest aurasvaga männen på planeten, gör inte saken bättre.

Första filmen tyckte jag ändå var helt okej när jag såg den även om den saknade en hel del humor och var (som så många filmer i denna genre) aningens för lång. Sen hände det en grej som gjorde att jag fick ett lite närmare band till Captain America än jag hade innan.

Jag fastnade nämligen i tullen på Heathrow i London iklädd en tröja med Captain Americas sköld över hela bröstet. Den gav utslag i metalldetektorn och jag blev eskorterad av vakter in i ett litet rum med metallbrits och helkroppsröntgenapparat och så var det bara att ta av sig alla kläderna. En halvtimme senare visade det sig att jag inte hade hemliga vapen insydda i BH:n eller nåt annat farligt insmugglat under huden, det var helt enkelt skölden som gjorde utslag. En kvinnlig flygplatsvakt skrattade och sa att skölden kanske fungerade även i verkligheten, att den var en ”hjälp” och jag har tänkt en del på det sen dess. Min strävan efter att bli min egen superhjälte kanske började på riktigt just där och då.

Nu har det gått 2,5 år sedan första filmen men Captain America har hunnit med ett inhopp i The Avengers där emellan. Superhjältefilmerna dimper ner som grodor från himlen och jag står med en hov och tar emot. Jag är av åsikten att även en dålig superhjältefilm är bättre än mycket annat och klagar inte det minsta på filmutgivningstempot även om just en uppföljare till Captain America: The First Avenger inte stod högst upp på min önskelista. Sen såg jag trailern på den här filmen och gjorde en handbromsvändning. Det såg bra ut. Riktigt bra.

Med facit i hand hade trailern rätt, Captain America: The Winter Soldier var riktigt bra! Det är ett helt annat tempo än i första filmen, musiken är pulshöjande och perfekt för ändamålet, det är en rappare dialog, det finns inbäddad humor, effekterna är jättebra och the bad guy, The Winter Soldier, är badass (nääästan) på det där no-mercy-sättet som Ivan Vanko var i Iron Man 2 eller Bane i The Dark Knight Rises. Det sistnämnda gör att filmen faktiskt blir riktigt spännande på sina ställen. Skådespelarmässigt är Scarlett Johansson och Samuel L Jackson stabila, Anthony Mackie är med lite för lite, Robert Redford gör det han ska och Chris Evans är en anabolaspännis med utstrålning i klass med en skiva Wasa Husman.

Jag fattar att det är så han ska vara, men den där babyhudsläta hyn ser photoshoppad ut, ja nästan plastig och sminkningen gör att hans ögon ser ännu mer ut som en död fisks. Sen har han den där grejen på huvudet som liknar skyddet Chelseas målvakt Petr Čech har för att undvika ännu en skallskada. Man kan väl säga att det är en vuxen variant av lekhjälm och många saker är den men cool är inte en av dom.

För att sammanfatta filmen med andra ord, jag blev serverad precis det jag förväntade mig och jag blev mätt och nöjd. 136 minuter är i längsta laget, slagsmålsscenerna medelst sköld hade kunnat kortas ner men jag kan inte säga att det blev långrandigt så det störde. Det var en underhållande och ytterst välgjord popcornaction som betygsmässigt får en stark trea men med en Captain America-tröja som lever sitt eget liv i min ägo avrundar jag uppåt. Jag friar hellre än fäller, precis som vakterna på Heathrow.

Sofia har också sett filmen. Friar eller fäller hon?

Publicerat

THE ICEMAN

Det finns två skådespelare jag inte gärna skulle vilja möta på en dåligt upplyst gångväg en sen natt i februari: Michael Shannon och Ray Liotta. Båda är med i den här filmen. Ingen är snäll.

Men först måste jag lägga höger handflata på min högra kind och vänster handflata på den vänstra. Sen håller jag ihop fingrarna men spretar med dom utåt samtidigt som jag trycker in händerna mot kinderna så dom blir sådär ”putiga”. Sen tittar jag rakt fram med spänd blick och höjer rösten som om jag suttit i publiken hos Ricki Lake och säger: OOOOOOOOH MAAAAAAAJ GÅÅÅÅDDDDDDDDDDD! Ooh maaaaj gååååd Michael Shannon vad bra du är!

För det är han. Michael Shannon är så jävla bra som massmördaren Richard Kuklinski, mannen som under sin 22-åriga karriär som kallblodig mördare misstänks ha mördat över 100 människor men blev dömd för att ha dödat endast tre.

Det här är alltså ännu en based on a true story men skulle kunna vara en thriller vilken-som-helst. Att det är sant gör filmen varken bättre eller sämre. Det som gör filmen annorlunda är att flera av dom kända namnen i birollslistan (James Franco, Chris Evans och Stephen Dorff) knappt går att känna igen. Även Winona Ryder i den kvinnliga huvudrollen ser annorlunda på nåt litet sätt, sådär så man inte är riktigt hundra på om det är hon eller inte.

När jag tittar på The Iceman vandrar mina tankar ibland iväg mot Lawless, en av 2012-års bästa filmer och en film som ganska otippat gled in från sidan och hockeytacklade mig rätt mot den svinkalla sargkanten. Utan övriga jämförelser (såsom handling) så är dom båda genuina Filmer av ypperlig klass, otroligt välgjorda och med många skådespelare som verkligen presterar på toppen av sin förmåga. Det är också två filmer som inte alls fått den uppmärksamhet dom förtjänar.

Skulle jag möta Michael Shannon en mörk natt var det än må vara och skulle han titta på mig med Richard Kuklinski-blicken så skulle jag sannorlikt baja ner mig så till den milda grad att det bara vara att skicka kläderna i närmsta sopkorg och springa hem med bar underkropp. Att han kan spela sådär iskall, jag blir rädd, jag blir på riktigt rädd.

Publicerat

FIERCE PEOPLE

Missbrukande mamma (Diane Lane) får både boende och jobb som massös åt en rik gammal gubbe (Donald Sutherland) mot att hon slutar dricka och knarka.

Hon och tonårssonen flyttar in på gubbens gods, sonen roar sig med att håna morsan, försöka hitta kompisar och skaffa sig ett liv.

En film med lågt existensberättigande.

Publicerat

THE NANNY DIARIES

I den amerikanska moralpredikande filmvärlden finns det ett yrke som är långt mycket sämre än välja för sin försörjning än att sälja sin kropp: att bli barnflicka.

Att medvetet välja att bli det, att utan kniven på strupen och elektroder på bröstvårtorna säga ja tack till att ta hand om andras snorungar är något så världsfrånvänt i många filmer att jag nu väljer att höja på ögonbrynen åt fenomenet.

Är det för att det både är ett oglamoröst jobb OCH dåligt betalt eller vad beror det på? Prostitution genererar (i alla fall i amerikansk film) både schysst lön OCH en chans att gifta sig med den vackre mannen på den vita hästen, en barnflicka får bara baka kakan, inte ens smaka den.

Annie Bradock (Scarlett Johansson) är söt och smart och duktig på alla sätt och vis och när hon går ut skolan tror och hoppas hennes mamma att det ska bli nåt ”riktigt” av henne, nåt läkaraktigt eller juristigt eller nåt sånt. Det blir det inte. Hon krockar med en liten pojke i parken, Grayer (Nicholas Art) och Grayers desperata överklassmamma (Laura Linney) lyckas hooka Annie direkt. Hon får jobb och bostad och Annie ser sin chans att både tjäna sig en hacka OCH flytta hemifrån. Men kan hon säga sanningen till sin mamma? Nej, såklart inte, då det är ”fult” att vara barnflicka.

Åhåååå, det är så mycket med den här filmen som gör mig galen i huvudet och ändå är den helt okej, jag får liksom inte ihop matematiken. Kanske slätar jag över mycket på grund av skådespelarna, jag vill liksom inte tro att Scarlett Johansson, Chris Evans, Laura Linney och Alicia Keys (!) säger ja till att göra vad som helst för pengar. Jag vill liksom inte tro att dom beter sig som prostituerade – eller barnflickor – men jo, så är det nog. Många är vi som horar för brödfödan, på många sätt.

The Nanny Diaries är helt klart en tittbar film, den kan till och med rinna igenom kaffefiltret som en charmig film men sumpen som blir kvar är inte kul att gräva i. Man kan ju strunta i att gräva, det går ju att slänga filtret direkt i sopkorgen efteråt och gör man det så är filmen helt okej men börjar man fundera och ha sig så är den fullständigt befängd.

Filmen går att streama hos Lovefilm.

Publicerat

THE AVENGERS

Att se The Avengers på bio ger mig samma känsla i magen som när jag träffar mina filmbloggarkollegor i Filmspanarna: det är härligt att se dessa bekanta ansikten igen och det är fantastiskt att trots att dom är så himla olika och har så olika styrkor så är dom alla mina homies.

Så vad kunde då passa bättre än att Filmspanarna vid denna månadsträff valde att se just The Avengers tillsammans?

För mig är detta koncept mer klockrent än julafton. En massa seriehjältar som totas ihop och måste jobba tillsammans för att rädda världen. Färgglatt, tjommigt, effektfullt, egon som måste slipas av i kanterna för att kunna samarbeta och den givna förutsättningen att dom såklart inte kan misslyckas. Hey! Kom igen! Vi snackar Hulken här, å Iron Man, Captain America å Thor och sen var det Black Widow och Hawkeye som smög in lite från sidan men som ändå fick – och tog – bra mycket plats. Hur kan man inte gilla detta? Hur kan man inte smälta?

Samuel L Jackson är tillbaka som Nick Fury, samma snubbe som var men både i Thor och Iron Man 1 och 2. Han är storbossen för S.H.I.E.L.D och nån slags samordnare. När världens ballaste hjältar behövs då är det Nick som håller i megafonen. Nick Fury är sjukt cool i sin synthiga långrock och höga svarta kängor och trots att han har mycket screentime så håller han sig i bakgrunden. Hawkeye i Jeremy Renners tappning blir en riktig tuffis och här visar han återigen vilken kalasskådis han är. Scarlett Johansson är bra som Black Widow. Hon är tuttmässigt nedtonad och det ser ut som att hon har en sport-BH modell ett par storlekar för liten jämfört med push-up-hold-in-stay-still-grejerna som hon vanligtvis har när hon spelar sina mer bystiga roller. Jag tycker det är skönt att se att hon inte är medvetet tillvåpad utan bara blir en tuff tjej i någon form av lyxförpackning.

Robert Downey Jr är givetvis perfekt som Tony Stark/Iron Man även i den här filmen och han går runt i sin Black Sabbath-T-shirt men utan att jag får höra låten jag väntar på. Chris Hemsworth är som klippt och skuren som Thor och hans figur passade bra mycket bättre i detta sammanhang än i en egen hel film. Jag tycker helt enkelt inte han är intressant nog som superhjälte för att klara sig på egen hand, med eller utan onda brorsan Loke (Tom Hiddleston, jättebra även han för övrigt).

Chris Evans, Captain America, är precis så überamerikansk som han måste vara för att funka. Den perfekta scholarshipfrillan, dom döda blå ögonen som verkar ha så svårt att fokusera och se intresserade ut, musklerna som ser ut som att dom är uppumpade med en cykelpump i en ventil i armhålan och den feldimensionerade, nästan lite larviga,  skölden.

Medvetet har jag sparat det bästa till sist: My darlig Hulk. Fan vad jag tycker om den där gröna filuren! I TV-serien blev han bara arg och grön åt framprovocerade orättvisor, i spelfilmerna med Eric Bana och Edward Norton kunde han bli arg av andra saker men här, nu när Mark Ruffalo har axlat rollen, är han så rädd för att bli arg, stor och grön att han nästan blivit en mes. Han vill verkligen inte bli arg. Ju längre filmen går ju mer okonsekvent är blir han i sitt humör men va fan, bryr jag mig? Nä. Inte nämnvärt. Varje sekund med Hulken på vita duken är en finfin sekund. Jag ler mest sådär lite töntigt, sådär som jag gjorde när barnen gick i luciatåget på dagis och sjöng fel låt (och kanske aaaaningens för högt också). Jag blir liksom stolt och varm i hjärtat och nostalgisk och lycklig och alla såna bra saker på en och samma gång.

The Avengers har två saker på minuskontot som jag ser det: 3D och längden. Trots att det här är den bästa 3D-version av vanlig spelfilm jag sett någonsin så är det ändå inte bra. Två timmar och tjugotvå minuter med 3D-glajjor är för mycket för mina ögon, jag blir trött, får ont i skallen och blir irriterad på textningen som är skitsuddig till och från. Den långa speltiden känns onödigt lång, i alla fall för mig som är väl insatt i dom olika karaktärernas bakgrundshistorier, men under eftersnacket förstår jag att om man inte känner till serierna/filmerna sedan innan så behövs det en viss uppbyggnad för att filmen ska bli förståelig över huvud taget. Jag tyckte bara att det blev lite segt ibland, å andra sidan passade jag på att blunda lite just då och vila den 3D-överhettade delen av hjärnan.

The Avengers är hur jag än vänder och vrider på det en helt okej och underhållande film. Den saknar ”nåt,  den saknar ”det” för att få mig att gå ner i split men jag lämnade biografen både mätt och nöjd och hade något tjoffat till mig i ryggen hade jag nog kunnat klämma fram en liten rap eller två.

Hulken vann mitt hjärta – igen – och så låter jag det vara.

 

Resten av Filmspanarna skriver också om The Avengers idag: Rörliga bilder och trycka ord, The Velvet Café, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?

Publicerat

WHAT´S YOUR NUMBER?

När jag fick ett tips från en filmbloggarkollega om att det här var en film jag bara måååste se så kände jag ”Oooookej” och sen lite harkel på det.

När jag sen såg att samma film finns med på kollegans topp-tio-lista från 2011 så kände jag lite mer ”Ooooookej igen, nu kanske det inte är någon återvändo längre. Då” och eftersom jag är mycket mer verkstad än snack så jag tog helt enkelt tag i saken och tittade på den.

I USA har en kvinna i medeltal under ett helt liv haft sex med drygt 10 olika män. Den informationen ger Ally Darling (Anna Faris) panik. Hon är 20-nånting och har redan lägrat 19 snubbar och nu är planen att det inte ska bli fler. Istället för att försöka träffa någon ny – och förhoppningsvis den rätte (Hey, det är en amerikansk film. Det luktar bröllopsplaner) – så går hon tillbaka i rullarna och försöker hitta den rätte bland sina egna gamla rester.

Det här med återvinning är ju toppen men det finns en gräns. En ganska tydlig gräns. Ja, för mig i alla fall. Det borde finnas en gräns även för Ally speciellt eftersom Colin (Chris Evans oftast i väldigt lite kläder) är hennes granne och den som hjälper henne hitta dom förlorade snubbarna samtidigt som han försöker få henne att förstå att det är han som ska bli nummer 21 (nummer 20 blev chefen som precis gav henne sparken).

Anna Faris är en av dom unga duktiga komiska skådistjejerna som i princip alltid gör det dom ska med sina roller. Faris gör det även här men jag retar mig som tusan på Resylaneöverläppen som på grund av insprutad likstelhet gör att hon inte kan le som folk. Men med ett soundtrack som innehåller både Human Rocket med Devo och Bizarre Love Tringle med New Order så är det klart att jag smälter lite extra.

Ex är oftast ex av en anledning och oftast av en rätt bra anledning. Filmen i sig är inte dålig, snarare rätt underhållande bitvis men den kan inte få mig att ändra inställning angående det jag nyss skrev. Det är vettigare att blicka framåt än bakåt även om man kan lära sig mer av det som varit än det som komma skall. Som vilken typ av kille man inte ska vara ihop med. Till exempel.

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER

På min födelsedag för fem år sedan fick jag ett av mitt livs allra bästa och mest genomtänkta presenter: ett Marvel-schack.

Hulkar, spindelmän, läderlappar och andra serietidningsfigurer samsas på den där rutiga spelplanen och kung i ena ”laget” är ingen mindre än Captain America himself.

Jag kom fram till mycket den dagen, inte enbart vad jag tyckte om mannen som gav mig presenten utan även att jag längtade efter att se en riktig spelfilm om just Captain America.

Han är en intressant snubbe, en tänkande snällis med en lika fin insida som utsida och såna tycker jag mycket om. Därför skäms jag en smula att jag inte tagit mig iväg till biografen förrän nu men ibland hinns inte allt med, så är det och så måste det få vara. Iklädd min Captain America-T-shirt och med en stor latte som enda sällskap satte jag mig tillrätta och lät mig insupas i Marvel-världen, den som är så fantastisk när den framställs på detta sätt: med hjärta, med hjärna, med humor, coolhet och finess.

Historien handlar om den lille tarmen Steve (Chris Evans) som inte vill något annat än att tjäna sitt land som soldat och hjälpa världen genom att strida mot nazismen. Han är alldeles för kort, alldeles för otränad och har alldeles för många sjukdomar för att ens bli påtänkt som soldat men vetenskapsmannen Dr Erskine (Stanley Tucci) hittar honom och ger honom en chans och under den militära träningen visar det sig att han har egenskaper som dom flesta hårdtränade stridisarna saknar: empati och ärligt mod.

Erkines baktanke med att värva Steve är att han ska vara med i ett experiment som transformerar honom till en toktränad supersoldat. Men Erskine vet också att experimentet, förvandlingen, gör att personen i fråga blir mer – ALLT – den kan bli men att personlighetsdragen som finns innan förstärks till max och därför vill han använda sig av en känslig kille, en snällis, en som inte bara kommer att döda för dödandets skull utan tänka efter innan. En annan baktanke han har är att han vill se den vidrige skurken Red Skull (Hugo Weaving) död och för att uppnå detta behövs någon av Captain Americas kaliber.

Jag gillar att en ny generation av maffiga actionkillar är på frammarsch. Det har varit ett stort glapp sedan Stallone, Schwarzenegger och van Damme hade sina glansdagar men nu finns det ett gäng som med bravur kommer att kunna ta över deras plats i filmvärlden som dom där muskliga, tunga, tysta och effektiva grabbarna som kan spränga, skjuta, slåss, hoppa, köra motorcykel, kasta granater, fetta in överarmarna och rädda världen – samtidigt.

Nu återstår bara att ge Chris Evans, Chris Hemsworth, Channing Tatum, Jason Momoa och dom andra grabbarna riktigt bitiga manus så  kommer biosomrarna framöver att vara härligt actionspäckade. Om inte annat så kommer The Avengers redan nästa år och jag säger bara herreguuuuuuuuuuuud vad jag längtar till dess.

Tips! Kolla trailern till The Avengers här. Brutal ståpäls!!