21 JUMP STREET

Ååååå vad jag trodde att den här filmen bara skulle vara larvig men jag misstog mig. Den ÄR larvig men den har Jonah Hill och Channing Tatum, brains and looks alltså och varenda människa vet att med båda dessa egenskaper kan man komma långt – även om det är fördelat på två individer.

Den gamla TV-serien med Johnny Depp i huvudrollen är avdammad och omgjord till film och istället för att racka ner på bristen på nya idéer (som i och för sig är befogat i filmbranschen) så tänker jag göra tvärtom den här gången. Filmen 21 Jump Streep är nämligen gjord från början till slut med en stor glimt i ögat och det är en glimt jag inte riktigt kan värja mig emot.

En blandning av listmusik med stenhårda basgångar, skönt somrig action, rätt låga skämt (och en hel del ännu lägre), lättsam handling, tacksamt folk att driva med (töntiga och underbegåvade poliser) och – som sagt – en Channing Tatum som fortsätter försörja sig på sin hårdgymmade kropp och Jonah Hill som går från klarhet till klarhet som skådis. Hans version av Eminem – The-Not-So-Slim-Shady – i filmens början är rätt hjärtskärande faktiskt.

Det finns inte mycket att tillägga om filmer som denna. Antingen funkar dom eller så funkar dom inte. 21 Jump Street funkar på mig, förvånadsvärt bra dessutom och vem är jag att gnälla på en sån sak?

MÄSTERKATTEN

Alla tjejer som någon gång på en semester fått påhälsning av en sydeuropeisk strandraggare vet att hur liten han än är och hur fula badbyxor han än har så ser han sig själv som Guds gåva till kvinnorna. Gott självförtroende i all ära, i dessa fall kommer det ofta i sällskap av en väldans skev självbild.

Mästerkatten i Dreamworks tappning  är i mångt och mycket en animerad variant av en spansk strandraggare. Han är seriös, han tittar i ögonen med fast blick, han pratar med stora ord och gärna om sig själv i tredje person, han får bortamatch-tjejkatterna att känna sig unika trots att han tilltalar dom med fel namn, han står för vem han är och vad han säger men han är hela tiden på gränsen till skrattretande.

När Mästerkatten i stövlar, han som var så cool i Shrek, är tillbaka i en alldeles egen film så är Antonio Banderas rösten, precis som då. Jag har svårt att släppa den grejen. Han ÄR katten. Jag ser Banderas i hårig kostym framför mig, jag ser filmen som en slags fabelversion av Desperado och helt ärligt, det här är hans bästa rollprestation på väldigt länge. Salma Hayek är rösten till Kitty och ägget, Humpty Dumpty är ingen mindre än Zach Galifianakis. Humpty Dumpty är för övrigt en rätt udda karaktär i en film som denna. Han är inte sidekick-rolig, han är inte söt, han är mest bara otymplig och intelligent men ändå får han en plats i filmen som är given honom. Jag köper vad som helst, en katt som samarbetar med ett ägg, varför inte liksom?

Hela filmen är en orgie i fniss. Redan tio minuter in i filmen fastnar jag i bubbelfniss så tårarna rinner och detta åt något så banalt som en katt som lirar gitarr med tvåhandsfattning. Mästerkatten är en film som hela familjen kan se med STOR behållning, jag kan nästan lova det då jag inte tror min familj är så väldans annorlunda mot många andras. Vi skrattade allihop och konstaterade att det var ett tag sen en animerad film var så rolig som denna.