Etikett: Christina Applegate

Publicerat

BAD MOMS

Jag har förstått att det värsta man kan göra som mamma är att tänka på sig själv. Fy jävulen om du unnar dig nåt för bara din eget välbefinnandes skull när du satt avkommor till världen, det sticker i ögonen på alla korrekta föräldrar, på dom som i alla lägen sätter sina barn i första rummet och/eller på pidestal.

Helt ärligt, dom som klagar högst och värst på dessa ”dåliga mammor” är…..håll i hatten nu….andra mammor. Det finns inget värre, inget elakare än bittra morsor, INGET i världen är värre än det. Så helt ärligt igen, ALLA har nåt att tjäna på att mammor tänker på sig själva lite till och från. ALLA. Barnen, partners, omvärlden OCH mammorna själva. Men det är en win-win-situation inte alla mammor förstår.

Personligen fattar jag ingenting av det där med att vara ”dålig”. Jag har fnissat bort alldeles för många föräldramöten för att känna mig som en ”riktig morsa” och när jag ser Bad Moms känner jag igen mig en hel del i mammorna som per definition är ”dåliga” – även om filmens kärna är att den vill berätta att man behöver vara lite av en ”bad mom” för att må bra. Att vara en ”good mom” är nämligen omöjligt, speciellt eftersom det per definition innefattar att man ska ha ett extrabarn i skepnad av barnens far.

Papporna i den här filmen framstår som riktiga low-life-scumbags utan att för den skull vara överdrivna. Jag skulle kunna namnge en handfull (eller två, tre, fyra) pappor som lätt skulle platsa i realitysåpan Bad Moms The Real World om nån TV-kanal bestämde sig för att satsa på en sådan.

Mammorna i filmen kan säkert kännas som överdrivna hittipåkaraktärer men jag känner inte alls så. Jag känner igen dom alla. Tvåbarnsmamman Amy (Mila Kunis) som vrider ut och in på sig själv för att få ihop jobb, barn och hem med allt vad det innebär OCH ha ork över att ha en fucking DRÖNARE hemma som inte lyfter ett finger för att agera som den fader han är, den utåtagerande Carla (Kathryn Hahn) som har en halvstor son och flirtar med allt som har puls, kön på personen är egalt och Kiki (Kristen Bell) som har så många barn att jag inte hann räkna, inga vänner och en man som aldrig får riktigt stånd utan hon får vika in snorren som en såndär figurballong.

Fy fan vad jag skrattade åt det där med ballongen! Och hon som var mjölkbonde och hade gjort en app! Och storhandlingen till tonerna av Icona Pops ”I love it”!(Hur många filmer är den låten med i egentligen?) Alltså….jag skrattade så mycket att sminket rann, jag kände mig som ett svart draperi i ansiktet även om det visade sig inte vara SÅ farligt trots att jag gnussat järnet. Jag skrattade så jag fick huvudvärk och blev trött bakom ögonen.

Jag skrattade så mycket att jag härmed utnämner Bad Moms till den roligaste filmen hittills i år!

 

 

 

Det här var augustis filmspanarfilm. Vad tyckte mina bloggkollegor? Skrattade dom lika mycket som jag?

Rörliga bilder och tryckta ord
Filmfrommen
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Och Joel som inte kommer skriva om den. Det är synd för han skrattade om möjligt mer än jag.

Steffo och jag pratar om filmen i avsnitt 50 av Snacka om film.

Publicerat

ETT PÄRON TILL FARSA – NÄSTA GENERATION

Det hände första gången 2004 med Along came Polly. Jag skrattade så jag halkade ner mellan stolsraderna på bion, låg på golvet och kippade efter andan. Två år senare var det dags igen och denna gång hette filmen Borat. Jag skrattade så kinderna låste sig i upp-läge och jag hade träningsvärk i flera dygn efteråt.

Det tog hela sju år tills jag skulle få en skrattattack av samma magnitud igen och denna gång var det till filmen Movie 43, denna kritikerhyllade publiksuccé. Nähä, var den inte det? Så konstigt. Fölk har förjävla konstig smak ibland och är uppenbarligen helt humorlösa men JAG älskar den filmen i alla fall, även om jag är ensam på jorden om just det.

Men nu är det 2015 och vem kunde ana att detta år skulle bjuda på en sån skrattupplevelse, en filmvisning på Malmö Filmdagar som blev nånting så alldeles hysteriskt galet over-the-top-kul att jag utan att tveka tjongar till med bloggens allra högsta betyg för Ett päron till farsa – Nästa generation.

Jag skrattade så jag grät och jag kunde inte sluta vare sig skratta eller gråta. Jag skrattade så det blev såndär ”baksugsljud” och ibland fick jag inte luft. Jag hade en t-shirt i väskan (oklart varför men det var tur) som jag torkade ögonen med och när filmen var slut satt varenda uns av smink på tröjan. Glasögonen var prickiga av saltvatten och utsmetad mascara och bredvid mig satt Henke och om han hade varit en välsminkad man i sina bästa år hade hans ansikte troligtvis varit lika rengråtet som mitt.

För att sätta betyget i någon form av perspektiv (annat än att jag hade jävligt roligt) så måste jag tillägga att jag inte är något fan av någon av dom gamla Ett päron till farsa-filmerna och anledningarna till det kan nog vara många. Kanske beror det på att jag har rätt svårt för Chevy Chase? Kanske såg jag dom när jag var för gammal, alltså, jag har ingen som helst nostalgi kopplad till filmerna? Kanske är dom helt enkelt inte kul? Hur det än är med den saken så tycker jag att den här nya filmen träffar HELT RÄTT i alla försök att både vara nyskapande OCH kärleksfullt blinkande mot föregångarna.

Ed Helms som Rusty Griswold, Christina Appelgate som frugan Debbie, Skyler Grisondo som äldste sonen James (I just love him!!!!), Steele Stebbins som den yngsta brorsan Kevin, Leslie Mann som Rustys syster Audrey, Chris Hemsworth som Audreys snubbe Stone  (jävlar vad han bjussar på sig själv här!) och – såklart – Beverly D´Angelo och Chevy Chase som Ellen och Clark Griswold – ALLA är toppenbra, ALLA är perfekt castade och jag vill gruppkramas med hela högen och åka i en blå albansk hyrbil till Walley World, bada i varma källor, kolla på tvättbrädor och träffa kor.

Men det jag ALLRA HELST VILL just nu är att se om filmen! Och det kommer jag göra. Många gånger!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Henke från Fripps filmrevyer. Här är hans tankar om filmen.

Vill du även höra mig prata om filmen, klicka här för att komma till första avsnittet av filmpodden Snacka om film.

Publicerat

ANCHORMAN 2 – THE LEGEND CONTINUES

Jag vet att det finns dom som tycker jag är en vråltöntig idiot med pinsamt dålig smak eftersom gillar komedier som fokuserar på kiss-och bajshumor. Det är helt okej, det är upp till var och en både att döma min (eventuella) filmsmak och att samtidigt vara stolt över sin egen.

Humor är svårt. Humor är kanske den genre som är svårast av dom alla för hur blidkar man en biopublik, hur får man så många som möjligt att skratta? Och är en komedi kul även om man inte skrattar?

Den där sista meningen har fastnat hos mig ända sen jag var på pressvisningen och läste Davids tweet när filmen var slut. Han skrev ”Anchorman 2: Skrattfest!”. Jag läste tweetet och jag läste det igen och igen. Vi satt i samma salong och det han upplevde som skrattfest upplevde jag som likgiltighet och gäspningar. Jag svarade: ”För att vara skrattfest var det väldigt tyst. Eller skrattar recensenter ljudlöst? 😉” och fick till svar ”Där jag satt (inkl mig själv) var det skratt var och varannan minut. Jag skrattar sällan (högt utåt) så för mig var det värt.”

Jag klurade på detta hela vägen hem från bion. Antingen skrattades det i salongen eller så gjorde det inte. Jag hörde inga skratt men det gjorde David. Min upplevelse är min, hans är hans. Han tyckte filmen var kul, jag tyckte det inte. Jag drog på munnen EN enda gång och det var när Brick (Steve Carell) säger I like wind och det var inte ens kul.

Jag må sakna smak och jag må vara pinsam när jag skrattar så jag gråter åt annat flams och trams men jag kan inte för mitt liv förstå det roliga med Anchorman del 2 – heller. Ron Burgundy (Will Ferrell) är fortfarande en skrikande ocharmig och smått rasistisk manschauvinist men här erkänner han i alla fall varför han vrålar som han gör: han är nervös. Halledudane mig.

Han beter sig som ett as men tjejerna blir svinkåta i hans närhet. Denna gång är det hans jättesnygga chef som faller som en fura trots att kvinnornas man Ron behandlar henne som skit. Men hallåååå…. Om det är nån heterosexuell tjej/kvinna/dam – NÅN? – som kan förklara för mig hur i hela friden Will Ferrell kan förföra någon överhuvudtaget så skulle jag vara tacksam för ett svar i kommentarsfältet. Det här med att jag inte tycker han är det minsta rolig  – heller – är liksom en annan problematik.

Nej GUD vad den här filmen retar mig. Jag höjer helt enkelt rösten a la Ron Burgundy himself och skriker sanningen precis som jag ser den:

FILMEN ÄR BARA SÅÅÅÅÅÅ JÄVLA DÅLIG!

[Ur ren konsumentupplysningssynpunkt: gillar du första Anchorman kommer du antagligen se kvalitéer i den här filmen som jag är helt oförmögen att se men jag är helt övertygad om att du kommer tycka tvåan är sämre än ettan.]

Publicerat

ANCHORMAN – LEGENDEN OM RON BURGUNDY

Imorgon ska jag gå på pressvisningen av Anchorman 2 – The legend continues. Det ska bli…intressant.

Första Anchormanfilmen såg jag när den kom och jag tyckte inte om den alls. Eller näe, nu uttryckte jag mig fel, det korrekta är att jag har väldigt svårt för Will Ferrell och således också för dom filmer han har stora roller i. På skoj scrollar jag mig igenom hans filmografi på Imdb och hittar EN film där han varit uthärdlig (denna).

Men nu tänker jag alltså köra en uppdatering på Anchorman-världen, kanske har min syn förändrats, kanske kan jag se andra förtjänster i filmen än jag kunde sist? Konstigare saker har hänt, jag menar det hände ju senast igår.

Ron Burgundy har 1,5 sak i totalt fokus: det första är att vara och förbli det största – och enda – nyhetsankaret i folks medvetanden och på plats två, den halva grejen, är kvinnor. När det kommer en ny reporter till stationen (Christina Applegate) så är Ron givetvis där och försöker pinka revir, precis som hans kollegor Brian Fantana (Paul Rudd), Champ Kind (David Koechner) och Brick Tamland (Steve Carell). Det är inte bara Ron som borde vara tacksam för sina charmiga kollegor, JAG är det definitivt. Utan dessa tre snubbar skulle filmen nämligen inte vara tittbar.

Jag älskar Steve Carell och Paul Rudd och här är dom minst lika bra som vanligt. Varje scen med dessa två inblandade gör filmen ett snäpp mer okej. Varje scen med Will Ferrell i centrum gör att jag vill stänga av och/eller slå sönder TV:n.  Anchorman blir således en mycket ojämn film. Betygsmässigt är den som jag minns den, svinjobbig men med en del riktigt bra scener.

Till sist, VARFÖR MÅSTE DET SKRIKAS SÅ ÖVERHÖVDAN MYCKET? TROR NI INTE ATT VI SOM TITTAR PÅ FILMEN FÖRSTÅR VAD SOM HÄNDER OM RON PRATAR MED vanligt RÖSTLÄGE? MAN FÅR JU ÖRONSUS AV ATT TITTA PÅ FILMEN PÅ NORMALVOLYM!

Jag tar med mig öronproppar till visningen imorgon.

 

Publicerat

SURVIVING CHRISTMAS

Jag kan tänka mig ungefär en miljard människor som jag hellre tillbringar julen med än Ben Affleck. Trots det sitter jag här med ett DVD-fodral som fullkomligt osar julmys OCH den har Ben Afflecks namn skrivet på sig med stora bokstäver. Vad fan tänker jag med?

För jag är Itma Hoha M’botenbaba självplågare
Och jag har kommit ända ifrån Chitnbotnba
Strax bortom Putnchitnbu i Indien

Jag nynnar på Trazan och Banarnes sång från min barndoms LP-skiva och funderar på varför jag tackade nej till den där gå-på-glödande-kol-kursen samtidigt som jag värmer lite glögg och försöker komma i stämning. Vilken stämning kanske du undrar? Jo, den överseende. Den som kan se bortom Ben Afflecks namn på ett filmfodral och objektivt kunna se denna julfilm utan att redan på förhand såga den jämns med liktornarna.

Jag sätter mig väl tillrätta. Glöggen är varm, mandlarna skållade, pepparkakorna hembakta, surroundsystemet kalibrerat och spelaren är laddad. Jag tar ett djupt andetag och trycker på play.

En timme och tjugosju minuter senare.

Jahaja. Och här sitter jag och ler. Jag vet inte vad det är med julen som får folk att gå fullkomligt bananas men det funkar uppenbarligen även på mig.

En på ytan ordinär familjekomedi som pimpats med fallande snö, stråkar och triangeltingeling, blinkande ljusslingor som kan ge en oinvigt epilepsi för mindre och hux flux känns det som att jag tappat all form av sans, vett och förmågan till kritiskt tänkande. Känner jag den speciella julmyskänslan så gör jag. Punkt.

Drew (Ben Affleck) är den ultimata säljartypen, som han säger själv, han skulle kunna sälja valkött till Greenpeace. Han får en resa till Fiji från jobbet och bjuder med sin vackra flickvän Missy dit över jul. Flickvännen (Jennifer Morrison från House) reagerar dock lite annorlunda mot vad han hoppats och trott, hon lämnar honom eftersom julen i hennes värld är en helg då man träffar släkten och om han inte vill göra det så är han en ”sjuk människa”. Drew själv har ingen som helst längtan efter familjesammankomster.

Okej. Då står han där, ensam och övergiven dagarna före jul. Var ska han ta vägen? Efter lite om och men beger han sig till huset där han växte upp och minnena sköljer över honom. I huset bor numera en annan familj, en dysfunktionell och olycklig sådan med en mamma (Catherine O´Hara), en pappa (James Gandolfini) och en porrsurfande tonårsson. Drew får en strålande idé, han erbjuder familjen 250000 dollar mot att dom låtsas vara hans familj över julen. Money talks och Drew flyttar in.

Det är en ganska frejdig samling skådespelare som alla gör sitt bästa för att få fason på den här filmen. James Gandolfini är alldeles överjävligt bra som den buttra och livströtte pappan och Catherine O´Hara spelar som vanligt på gränsen mellan fullkomligt normal och psyktant. Christina Appelgate gör entre på julafton som familjens dotter Alicia och hon missar sällan en chans att vara komiskt klockren och Udo Kier gör en minimal men minnesvärd roll som fotografen Heinrich.

Jag tycker om den här filmen. Den är till en början ganska svart och har en humor som inte är helt självklar. Ju längre tiden går desto mer sedvanlig fars blir det av det hela men filmen funkar ändå hela vägen till slutet. Till och med Ben Affleck ser ut att trivas och jag tycker ovanligt mycket om honom i den lilla scenen med den knarrande trappan. Då går det att se något genuint och äkta i hans ögon och det hör inte till vanligheterna.

Det slår mig att är det inte just det här julen verkligen handlar om? Att kunna se förbi människors uppenbara skavanker, att vara storsint, att inte bråka om skitsaker, inte svära i onödan, att kunna umgås med nära även om dom kanske inte alltid är så kära och försöka blunda för varandras dåliga sidor om så bara över en skinkmacka?

Jag har just ätit en skinkmacka med Ben Affleck.