När det skulle väljas film till Filmspanarnas förra träff kan man säga att det blev som en Bellmanhistoria. Det var en fransk (Jag minns en sommar), en tysk (Barbara) och Bellman (som i detta fall får symboliseras av Total Recall) och den valda filmen blev Bellman.
När det dök upp en helt ledig eftermiddag och längtan efter nåt som inte hade en sekund CGI-effekter på menyn smög sig på, ja då dök Barbara upp på näthinnan. Det vore nåt, tänkte jag och bokade plats i den minimala biografen på Söder. Bara en förbokad plats av dom 48 befintliga, det kan bli bra det där, det kan bli öde i salongen, det kan bli tyskt biomys på riktigt. Trodde jag.
Fan, jag känner mig enfaldig nu men jag hade hoppats på en åtminstone halvtom biograf. Istället väller det in folk, salongen blir full och jag räknar till att strax över 25% av besökarna har bredrandig tröja och av dessa är 90% av tröjorna marinblå och vita. Halvvägs in i filmen känner jag av astmaproblem som jag inte ens har. Det är varmt, det är syrefattigt, det luktar härsken parfym och fis och bredvid mig sitter ett par som tror dom är vikarierande sportkommentatorer eller nåt. ”Nu lagar hon punka!” ”Nääää, nu blir det inget bra.” ”Oj, vilket skavsår!” Sådär höll det på och jag tvingades koncentrera mig på filmen till 100% för att inte bli galen i huvudet.
Barbara (Nina Ross) är läkare och bor i Östtyskland. Hennes blivande man bor i Västtyskland och hon har ansökt om utresetillstånd men fått avslag på denna. Istället planerar hon och fästmannen för en avancerad flykt och det är ett himla trassel med alltihop. Barbara har nämligen en stasiofficer i hasorna och så fort hon avviker några timmar ringer det på dörren och det blir husrannsakan och kroppsvisitering medelst diskhandskar.
Barbara jobbar på ett litet sjukhus nånstans på den tyska landsbygden och hon jobbar nära doktor André (Ronald Zehrfeld), en man som visar upp många sidor under filmens gång. Utseendemässigt är han otroligt lik en något fyllig Tom Hanks vilket jag tror är en del av den hemtrevliga aura som han sprider omkring sig.
Filmens första ganska lågmälda två tredjedelar krattar grusgången för den sista tredjedelen som är riktigt stark. Både Nina Ross och Ronald Zehrfeld är bra skådespelare och jag uppskattar att jag aldrig sett dom i någon film förut, det gör det väldigt lätt att ta till sig denna historia. Jag har läst att filmen utspelar sig 1980 och hade jag inte läst det hade jag aldrig kunnat gissa rätt. Kanske spelar årtalet ingen roll, jag ser att det inte handlar om nutid men det är ett spann på trettio år som det skulle kunna vara.
Det är ett makalöst bra ljud filmen igenom. Barbaras klackskor knastrar perfekt i gruset, papper klipps med knivskarpt ljud, det hörs när vatten dricks. Detta i kombination med gamla tanter som äter jordnötter ur foliepåse gör att ljudbilden blir aaaningens mer utförlig än jag bett om men nånstans går det att vänja sig vid allt. Nästan allt i alla fall. Gränsen går vid brist på syre och lukt av fis. I det här fallet kokt-fisk-fis.
